januari 2010


Jag kommer fortfarande ihåg min allra första riktiga surfning på Internet. Den syns inetsad i mitt minne ungefär som mitt allra första TV-program: vid båda tillfällena fanns där en stark och förvirrande lyckokänsla av att uppleva något som inte bara var fullständigt nytt, men också besatt en ny typ av, ja… energi.

Det torde ha varit sent 1995. Då arbetade jag på en essä om atombomben över Nagasaki, och hade ännu inte riktigt vant mig till vid sökmotorn, Netscape, utan gick direkt på vissa webbaddresser. (Det låter helt skrattretande, men då förekom det tryckta papperskataloger med listningar av olika intressanta adresser, sorterade efter ämnen: en gammal teknologi i ett hopplöst försök att imitera en ny.)

Det som skedde den här kvällen var dock att jag för första gången började följa olika länkar, nyfiket och oreflekterat. Jag åkte från en webbsidan till en annan, iväg, iväg, och förlorade snart kontakten med den ursprungliga frågan, vidare, vidare, vidare. Känslan var lika svindlande som ämnena skiftande: om kriget, om flygplan, om aerodynamik, om fysik, om astronomi, det amerikanska Apolloprogrammet, om UFO:n, etc. Ungefär halv två på natten vaknade jag upp, på en japansk sajt som visade vädret i realtid på (tror jag) Hokkaido, då två saker slog mig: för det första vad allt ursprungligen handlat om – ”Just det, hm, bomben över Nagasaki”, för det andra: ”Jag har direktkontakt med Japan nu”. Otroligt.

I år hade jag ett nytt nyårslöfte: jag ska sluta surfa på webben. Självfallet inte sluta att bruka internet, söka med mera. Men surfa, alltså det där planlösa, poänglösa klickandet hit och dit, det där oreflekterade, ogenomtänkta strövandet bland mina favoritbokmärken.

Det stjäl så mycket tid – utbytet av detta virtuella åkande hit och dit står nästan aldrig i proportion till insatsen. Problemet är dess fördel: det är ju så enkelt, för enkelt. För det döljs något oönskat i enkla nöjen liknande dessa, där man så kravlöst kan tillfredsställa sina önskningar; något av ens kapacitet går samtidigt långsamt förlorad, förtvinas i brist på bruk.

Än allvarligare är att jag också lagt märke till en oroande förändring hos mig efter perioder av utdraget surfande, en förändring som bland annat visar sig i en minskad uthållighet vad gäller en viss typ av långa, snåriga texter. Alltmer orolig i min kropp, och alltmer rastlös i min tanke är det som om någon del av mig vill vidare, vidare.

Så nu sitter det en liten lapp på min bildskärm: ”Surfa aldrig”. Utan utropstecken.

  1. Första veckan i februari kommer Akademien åka till Helsingfors, för att delta i firandet av Svenska Litteratursällskapets i Finland 125-årsjubileum. Banden till SLS och Finland är av ålder starka , men har bara blivit än starkare under det senaste årtiondet; nu senast har Akademien beslutat att stödja SLS i ett stort projekt om Finlandssvenskan beskrivning. I samband med resan kommer Akademien att hålla sin ordinarie torsdagssammankomst i Helsingfors; det är första gången i Akademiens historia som ett sådant hålls utanför rikets gränser.
  2. Första veckan i februari kommer undertecknad att inleda sin pappaledighet. Omfattningen kommer dock varken rubba Akademien eller könsmaktsordningen. Det är tänkt att jag en dag i veckan kommer att vara hemma med min yngsta dotter. (Ja, det är första gången en ständig sekreterare är föräldraledig. Och, nej, jag tror inte att Gustav III snurrar i sin grav där borta i Riddarholmskyrkan.)

Alla som känner mig vet att jag är mycket upptagen med minnet och det förflutna, inte minst mitt eget. Och troligen genom en förening av ålder och en disposition för melankoli, så föder betraktandet av denna materia inte sällan viss misströstan. Minnets bräcklighet plågar mig. Känslan av förlust kan bli stark.

På sistone har jag dock hittat ett slags tröst. Och trösten heter Henri Bergson – 1927 års Nobelpristagare i litteratur. Inget i vårt förflutna går förlorat, säger han. Allt finns i en mening kvar. Vi är summan av våra upplevelser.

”Vårt förgångna själsliv i sin helhet betingar vårt närvarande tillstånd utan att bestämma det på ett nödvändigt sätt; det uppenbara sig också helt och hållet i vår karaktär, fastän intet av de förflutna tillstånden uttryckligen ger sig tillkänna i karaktären.”

Bergson står för en i grund optimistisk syn, där var erfarenhet, var tanke, vart intryck, adderar till de vi är. Och att livet på så vis nästan per definition blir rikare för var dag som går.

Det är en vacker tanke.

Idag klockan 17:00 håller Akademien sitt första sammankomst efter juluppehållet. Iochmed detta inleds vårterminen, vilken kommer att pågå till den 27 maj. Under den tiden kommer vi till exempel besluta vem som skall få vårt näst största pris, det Nordiska, samt slutligen bestämma den så kallade korta listan för Nobelpriset i litteratur. Bland annat. Bland mycket annat.

Just med anledning av att det är torsdag vill jag passa på och avliva en gammal och vacker myt: nej, ikväll väntar ej pannkaka och ärtsoppa på Gyldene Freden. Det är korrekt att vi alltid samlas för att äta middag där efter våra sammankomster. Under mina år i Akademien har jag dock, på dessa många torsdagskvällar, bara serverats pannkaka och ärtsoppa två (2) gånger. Vilket skrivs icke utan visst beklagande.

Detta är ett svar på en så kallad vanlig fråga. (Och den kanske mest banala av dem alla.) Fler kommer att avhandlas här. Svaren kommer att samlas i en särskild avdelning, märkt, just det: ”Vanliga frågor”.

Sällan har jag känt mig så gammal som när jag går runt där på Karstad och letar – galoscher. Det är ett ting som jag alltid förknippat med äldre herrar, lite prudentliga och överdrivet känsliga för väta. Men snömodden i Berlin har fått mig att tänka om. Antar jag. Eller är det åren som kommit ikapp? Jag ryser.

Då ser jag honom. Han är rätt liten, gråhårig, bär kort, praktisk parkas i orange med många fickor, och till detta benlindor och kängor. Och på stickeluvan har han ett par tättslutande orangefärgade snöglasögon. Klädd som en alpinist för att gå ned och handla på affären. Det påminner om en viss typ av författare.

Jag hittar inga galoscher på Karstad.

Klockan är halv sju, och det är den där tiden på året då det lika gärna skulle kunna vara på kvällen som på morgonen. Snö. Mörker. På landsvägen i fjärran bilarnas ljuspunkter.

På väg ned mot brevlådan går jag förbi en av de höga, mörka lönnarna vid grinden och påminns om nattens dröm.

Jag skall klättra ned ur ett träd. Trädet är mycket tjockt, svart, så blankt att det verkar närmast målat, med idel korta avsågade grenar. Jag tänker att den som sågat ned grenarna måste ha haft avsikten att göra ett klätterträd, och börjar klänga. (Till historien hör, att som barn var jag mycket höjdrädd.) Det är svårt, men till sist begriper jag: grenarna är sågade på så vis att man tar sig ned om man beskriver en nedåtgående cirkulär rörelse längs stammen.

Så når jag taket på ett litet uthus. Igen tvekar jag, för här måste jag hoppa. Men jag ser avtryck nere på den leriga marken, och förstår att andra tagit språnget före mig. Jag hoppar, och landar med en stöt. Sedan tittar jag lättad upp och ser att uthuset inte var så högt som jag trodde.

Karl Ragnar Gierow noterar i sin bok om den gustavianske uppkomligen Abraham Niclas Clewberg-Edelcrantz (apropå ett spydigt brev den sistnämnde skrivit om sina första teaterupplevelse):

”Också på sin åskådarplats är han mån om sin värdighet. Om man skall vara världsvan i salongen, får man inte falla i farstun. Och på en av det mänskliga självslivets grundlagar är hans brev ett ypperligt exempel: känner man sig osäker, är det säkrast att kritisera. Berömmet är vida riskablare; det kan fordra inslag av sakkunskap.”

Nästa sida »