Att vara ständig

Läser i Mark Twains stora självbiografi – som enligt författarens önskan inte publicerats förrän 100 år efter hans död:

”What wee little part of a person’s life are his acts and his words! His real life is led in his brain, and is known to none than himself. All day long, and every day, the mill of his brain is grinding, and his thoughts, (which are but mute articuilations of his feelings,) not those other things, are his history. […] Every day would make a whole book of eighty thousand words – three hundred and sixty-five books a year. Biographies are but the clothes and buttons of the man – the biography of the man himself cannot be written.”

Yngsta dottern har fått vattkoppor, och jag vabbar. Leker med henne, och tankarna vandrar. Tänker på…

• Om vi har potatismjöl hemma. För det minns jag att man satte på vattkoppor när de blev riktigt elaka.
• Om någon använder potatismjöl nu för tiden? Förutom när man kokar rabarberkräm. När jag var barn var det ett slags universalmedel, som brukades till snart sagt allt, från att göra papier maché, ta bort fläckar och smörja fläktremmen på en bil till att få stopp på en orolig mage eller glid på hockeyspelets puck.
• Att bygga banor för BRIO-tåg handlar ytterst handlar om geometri. Och att de symmetriska mönster som framträder ibland är snudd på vackra.
• Att det ser ut att vara sorkår i år. De intrikata gångsystemen i dikesrenen har varit långt fler än vad som brukar vara vanligt. Och det går inte en morgon utan att jag får sopa bort inälvor från en eller annan gnagare från farstutrappan – lämningar av katternas mordiska nattpatruller.
• Attackerna på Akademien i olika ungerska media. Med anledning av att vi givit stöd åt svenska PEN och deras diskussionskväll om Ungern. Inget nytt i detta. Angrepp från nationalistiska och högerextrema kretsar har förekommit ända sedan Kertesz fick Nobelpriset. Tonerna hörs från den gamla raspiga grammofonskiva: ”Priset är politiskt”, etc. Kan inte säga att jag är vidare skakad.
• Att en kompromiss mellan två falska föreställningar aldrig kan resultera i en sanning.
• De fina recensionerna av ”Stridens skönhet och sorg” på spanska. (”La belleza y el dolor de la batalla”  – fint och följsamt översatt av Caterina Pascual Söderbaum.)
• Att Richard Scarry är överskattad, både som tecknare och, framför allt, som berättare.
• ”Att berätta är inte att återge utan att uppenbara”.
• Att ”Pingvinerna från Madagascar” faktiskt är riktigt, riktigt roliga.
• Att Erik Axel Karlfeldt nog aldrig befann sig i en sådan här situation.
• Att vi måste skaffa oss en riktig sida på Facebook.
• Att jag nu kan avslöja hur det nya kodsystem vad gäller Nobelpriskandidaterna ser ut. Vi tar en slumpvis vald bok, slår upp den på ett slumpvis valt ställe, och det första namn som dyker blir det nya täcknamnet.
• Att om man nu lyckas få till stånd en telefonlänk till det där sammanträdet jag annars skulle missa klockan ett, så borde jag räknas som arbetande under den tiden, väl?
• Att det vore väldig tur om jag kunde få dottern att ta sin tupplur vid den tidpunkten. (Tillägg: det lyckades faktiskt.)
• Att Maciej Zarembas artikelserie om skolan i DN är skakande, och synnerligen viktig. Hur kunde man någonsin tro att man kunde göra skolan bättre genom att försämra lärarnas förutsättningar, ställning, kompetens, möjligheter, status och lön? En del av svaret återfinns i artikelserien.
• Att de två exemplar av hemtrevnad (Helxine soleirolii) som vi har i badrummet måste bytas ut. Men mot något helt nytt. Tror aldrig jag lyckats att få en sådan att överleva under en längre tid. Som vanligt kommer de slokande exemplaren bäras ned till skrivarstugan.
• Att flickan inte verkar plågas vidare mycket av sina koppor, vilket är en lättnad.
• Att det nog skulle vara möjligt att skriva en hel avhandling om tandvärkens betydelse för Paul Valery. Apropå att jag läste ännu en notis om detta i en av hans anteckningsböcker.

Med jämna mellanrum hör förhoppningsfulla människor av sig till mig, och undrar om vi inte kan ge årets nobelpris i litteratur till någon välförtjänt men nu död person. Senast igår, apropå att Astrid Lindgren kommer att hamna på våra tjugolappar. (Vilket jag för övrigt tycker är en fin tanke.)

Det enkla svaret är att det helt enkelt inte går. Nobelpriset är avsett för levande personer.

Om man dessutom funderar lite så inser man att det inte vore en vidare god idé att börja prisbelöna döda. För innan man skulle kunna ge det till, säg, Astrid Lindgren eller Jorge Luis Borges (den sistnämnde är en författare jag personligen anser borde ha haft det) finns det bokstavligen mängder med andra förtjänta som rimligtvis borde få det först. Som Shakespeare, Cervantes, Ovidius, Sapfo, Aristoteles, Cao Xueqin, Dickens, Balzac, Boccaccio, Petrarca, Dante, Voltaire, Molière, Montaigne, Austen, Platon, Shelley, Homeros, Shikibu, Brontë, Ariosto, Flaubert, Omar Khayyam, Goethe, Lichtenberg, Gibbon, Dostojevskij, Aristofanes, Rabelais etc etc etc. (Nej, listan är inte tänkt att vara uttömmande, utan är bara några exempel.)

Det skulle säkert ta Akademien ett par hundra år att ens nå 1900-talet. Men då kommer ändå någon framtida Ständig sekreterare sitta där och besvara frågor om varför, åh varför, inte X, Y eller Z givits priset.

Den grymma sanningen, fotad i enkel aritmetik, är att antalet författare värdiga priset alltid kommer att vara långt fler än de belönade. Och det utan att vi också skulle börja ge det till döda.

Fast en sådan ordning skulle onekligen ställa till det en smula för Ladbrokes.