Besöker Bokfestivalen i Edinburgh, bland annat för att tala om min senaste bok. Framåt slutet av seminariet är det frågestund i det låga och skumma tältet (allt medan regnet öser ned utanför), och den allra sista frågan handlar om allt det som inte går att finna i ett det skriftliga källmaterialet, ja i något källmaterial.

Och jag ger det enda svar som en historiker kan ge: vi står här inför en absolut gräns. När de sista deltagarna försvann så försvann också våra chanser att ställa vissa typer av frågor, få vissa typer av svar. Mycket kommer vi aldrig någonsin att få reda på. Kanske det mesta. Det är förlorat, försvunnet, för alltid.

Jag anar att mina ord har en lätt deprimerande effekt på den frågande.

(Regnar knattrar fortfarande på tältduken.)

På signeringen efteråt – som äger rum i ett annat tält i det inhägnade området på Charlotte Square –  kommer jag i diskussion med en vänlig dam i övre medelåldern med vitt, kort hår. Hon menar att jag underskattar skönlitteraturens möjligheter. Må så vara, värjer jag mig, säger att jag bara kan svara från min utgångspunkt som historiker.

Men vad säger jag om de författare som skrivit historiska romaner om Första världskriget? Jag kan svara, utan omsvep, att det är många jag beundrar mycket. Men vi talar om två olika saker, försöker jag. Och tvingas avge mitt credo: fiktionen styr. Om ett element av fiktion släpps in i en text som annars till övervägande del är faktabaserad så blir allt till fiktion. (Alltså inte sann till hälften eller en tredjedel eller något liknande.) Resultatet blir en fiktiv värld som visserligen kan likna den verkliga, som kan se ut som, säg, Europa 1914, men som likafullt är fiktiv. Vissa delar av den verkliga världen förblir oåtkomlig, trots våra fantasier.

Hon ser inte övertygad ut. Och jag känner mig som en sådan där tråkig festsabotör.

(Utanför har regnet övergått till duggande.)