Att vara ständig

Igår hölls den, Akademiens 224:e högtidssammankomst. På alla vis traditionsenligt. Fortfarande följs de scenanvisningar som Gustaf III gav 1786, och som reglerar hur salen skall ordnas, podiet ska möbleras, bordet ska dukas etc.

Från början satt de kungliga dolda bakom ett galler, i ett slags fingerad anonymitet. Men nu sitter de öppet på sin läktare. Och de reser sig upp när Akademien tågar in under Börssalens tretton kristallkronor, för att visa sin aktning för lärdomen och dikten – det är för övrigt enda gången som detta undantag görs från hovetiketten: igen allt i enlighet med Gustaf III:s koreografiska anvisningar.

Katarina Frostenson höll öppningstal. (Akademien har nu för första gången i sin historia ett helt kvinnligt presidium, med fru Frostenson som direktör – alltså ordförande – och fru Lotass som kansler – alltså vice ordförande.) Jesper Svenbro läste några nyskrivna dikter, Horace Engdahl läste ur sin kommande minnesteckning över Gustav Philip Creutz, Lotta Lotass läste ur sin nyutkomna ”Sparta” och Sture Allén läste ur en egen diktsvit. Och till sist föredrog jag den så kallade sekreterarberättelsen.

Ett citat:

”Schopenhauer avvisade odödligheten, kallade den en önskan att ständigt återupprepa samma stora misstag. När han vid något sällsynt tillfälle var på gott humör talade han istället om oförstörbarhet. Och många gånger är det just detta vi avser när vi använder det där o-ordet. Det är den ständiga frågan: Vad är det som kommer att bli bestående i det oroliga, ofantliga, oöverskådliga flöde som omger oss? Det kan vi aldrig veta, av logiska skäl. Där jag är, är icke eftervärlden; där eftervärlden är, är icke jag. Det enda vi vet är att tiden ofelbart kommer att fullgöra sitt värv, och att hon är grym, men rättvis. Men vill vi som lever idag, utifrån ingen annan drift än rent dödsförakt, få en antydan om vad som kommer att finnas kvar av vår tid om 200 år, kan vi bara skärskåda oss själva och se efter vad vi kan påminna oss om det tidiga 1800-talet. Och sedan dra av 50 procent.”

Huvuddelen av mina 15 minuter åtgick dock till att dra katalogarian över årets alla priser och stipendier, och jag är glad att säga att det var ett digert stycke. (Samtliga tal, inklusive den här listan, återfinns här.)

En av pristagarna var filmregissören Jan Troell, som tilldelades Akademiens Stora pris – vårt äldsta och finaste. Det brukar bara delas ut i snitt vart tionde år. Till tidigare pristagare hör personer som Astrid Lindgren, Evert Taube, Ingmar Bergman, Georg Henrik von Wright och Tove Jansson. Alla andra meddelas muntligen, men just i det här fallet följs också Gustaf III:s ceremoniel, vilket innebar att jag gick och hämtade Jan, förde honom fram till fru direktören, som harangerade honom och överräckte den stora guldmedaljen.

Jan Troell var stilig i sin frack. Han påstod att han bara lånat den ur rekvisitaförrådet till den film han just nu arbetar på, men det vägrar jag tro. Själv var jag mycket nära att tåga ut i Börssalen iförd svarta gummigaloscher.

Middagen efteråt var trevlig. Jag var i säng vid pass halv tre.

Än en gång väntar jag bakom den vita dörren. Cirkeln ska slutas.

Jag räknar ned. TV har bett en fördröjning på 25 sekunder, och det ska de få. Vargas Llosa står beredd bredvid mig. Han rör vid min arm, ser mig i ögonen, säger allvarligt: ”Det här ett stort ögonblick för mig”. Vi har nyss under vår väntan i sekreterarrummet talat om misslyckandets natur (ofta utforskat, inte minst i hans egna böcker), och framgångens (inte alls lika ofta undersökt, av någon). Och jag har citerat Kristina Lugn för honom: ”När vi står på toppen av vår förmåga, hur tar vi oss därifrån?” Han har ont i höften, efter en obehaglig vurpa under en fotografering.

Dörren glider upp. Min tanke är att visa Vargas Llosa vägen, men han tar på något fullkomligt självklart vis täten, går med snabba steg fram under kristallkronorna, mot salens mitt, samtidigt som publiken ställer sig upp.

Strax innan podiet stannar han till vid en rund gammal dam som har håret i knut och sitter i rullstol, tar hennes huvud mellan sina händer och ger henne en kyss. Det är Carmen Ballcels, hans agent, nu över 80 år och en legend i den spanskspråkiga förlagsvärlden – hon har funnits bakom Vargas Llosa från allra första början, och inte bara honom för den delen, utan även andra stora spanskspråkiga författare som García Márquez, Cela och Asturias.

Så håller han sitt tal.

Att läsa en text och att höra en text är ibland som skillnaden mellan att promenera och att dansa. Så blir det nu. Spanska är ett underbart språk: rikt och symmetriskt, klart och rytmiskt, och i händerna på en av dess mästare demonstreras verkligen dessa kvaliteter. Under en av de konstpauser Vargas Llosa gör för att dricka vatten kommer jag på mig själv med att trumma takten med några av den högra handens fingrar.

När Vargas Llosa kommer till den del av talet där han vänder sig direkt till sin hustru, för att tacka henne, bär inte hans röst längre. Flera av familjemedlemmarna och vännerna gråter öppet, även så señora Balcells i sin rullstol. En lång applåd följer. Vargas Llosas hustru Patricia torkar tårarna, och berättar viskande för mig att han alltid brukar låta henne läsa sina texter, men att han denna gång förbjudit henne. Och att hon nu förstod varför.

Att referera talet känns överflödigt, då det publicerats i sin helhet bland annat i DN och dessutom finns lätt tillgängligt på Akademiens hemsida. Men man kan säga att det var en självbiografisk skiss, ett credo och ett tack. Och skulle jag välja ut något att citera skulle det vara följande:

”Skönlitteraturen är mer än underhållning, mer än en intellektuell övning som skärper vår sensibilitet och väcker vårt sinne för kritik. Den är ett oeftergivligt villkor för att civilisationen ska överleva, förnya sig och bevara det bästa av vår mänsklighet. För att vi inte ska återfalla i kommunikationsbristens barbari och livet inte reduceras till pragmatismen hos de specialister som ser tingen på djupet men är okunniga om vad som omger, föregår och fortsätter dem. För att vi inte ska övergå från att betjäna oss av de maskiner som vi har uppfunnit till att bli deras tjänare och slavar. Och därför att en värld utan litteratur vore en värld utan önskningar, ideal eller olydnad, en värld av automater som har berövats det som gör människan sant mänsklig: förmågan att gå utanför oss själva och sätta oss in i någon annan, i andra som har formats av våra drömmar.”

Efteråt vill applåderna aldrig ta slut – som det heter. Vargas Llosa sveps bort i ett lyckligt kaos, försvinner bak ryggar, nackar och filmande mobilkameror. Men han finns där någonstans, för jag kan höra hans skrockande, staccatoartade skratt.

Det blixtrar och smattrar. En halvcirkel av linser sluts runt hans person. Det är ovanligt många journalister på presskonferensen. Ett fyrtiotal, säger någon efteråt. En stor del är från Latinamerika. Men även om det är ovant att se så mycket media från den kontinenten så är en hel del sig likt. Precis som vanligt föredrar en huvuddel av journalisterna att undvika det litterära utan istället hålla sig innanför sin trygghetszon, som givetvis är politiken. Man efterfrågar Vargas Llosas åsikter i olika dagsaktuella frågor, som wikileaks, diktaturen i Kina och olika sätt att hantera narkotikaproblemen etc.

Samtidigt känns det inte fel. Vargas Llosa är nämligen representant för en typ av författare som börjat bli alltmer sällsynt: personer som vågar vara vägledare och samveten, vågar vara kontroversiella. Han ger också svar på tal.

Efteråt, på vägen ut, går jag tillsammans med honom och hans familj genom Nobelbibliotekets galleri, som kantas med porträtt av tidigare års pristagare. Vi passerar bland annat de inramade fotografierna av Camus, Sartre, Hemingway, Solsjenitsyn, Mann, Neruda. Och blir stående nedanför porträttet av Grass.

Under 80-talet var de trätobröder i frågor som gällde Latinamerikas politiska och ekonomiska väg. När vänstermannen Günther Grass ansattes hårt 2006, efter det att han själv avslöjat att han som 17-åring varit medlem i Waffen-SS, så skred Vargas-Llosa oväntat nog till hans försvar, och menade att de här attackerna egentligen inte var riktade mot vad tysken gjort eller inte gjort i sin ungdom utan just mot den författartyp Grass förkroppsligade, en ”som har åsikter om allt och debatterar allt”.

Även författare måste ibland vara beredda att röra sig ut ur sin trygghetszon. Vargas Llosa tackar glatt för sig och försvinner ut i snön.

Så öppnas dörren till flygplanet. Från min plats i den nedkylda gången ser jag Vargas Llosa skymta i grå ulster, ljusgrå halsduk, tjockt, välkammat grått hår. Med brett leende tackar han flygplanets personal, skakar hand. En ung kvinna kommer klivande med en svart digitalkamera och börjar ta bilder på mig och honom när jag står där och hasplar upp mina välkomstfraser. Han stannar upp och låter sig snällt avkonterfejas, utan all otålighet.

Det finns en viss typ av konstnärer som aldrig kan få nog av sig själva. Som om den ensamhet som är skapandets förutsättning förlängts till att omfatta hela existensen. Men även om Vargas Llosa  betonat de egna erfarenheternas kolossala betydelse för det egna författarskapet, och även om han presterat ett ovanligt antal träffande analyser av det egna skrivandet (vilket tämligen få författare är kapabla till), så är jag osäker om huruvida han är fågel eller fisk.

Jag gör ett försök, tar en öppning och börjar tala om den effekt som uppstår då man läser ”Samtal i katedralen” parallellt med den självbiografin ”El pez en el agua”. Han är dock tämligen ointresserad, glider vänligt förbi denna invit.

Istället kommer vi att tala om fotboll, snöns kulturhistoria, spanska flygledarstrejken, Sartre och Camus, peruanska mumier, journalistik, Irak, den ekonomiska krisen i EU, politisk kultur, Echegaray och Góngora, den litterära glömskans mekanismer, svensk byggnadsteknik och spansk, vinterljus, europeiska akademier, ålder och åldrande, regalskeppet Vasa. Då och då avbryter han sig för att nyfiket studera något i det måleriska vinterlandskap som susar förbi utanför bilens tonade rutor. Han pekar försiktigt. Samtalet är lika slingrande som motorvägen vi åker på är rak.

Resan in till Stockholm och Grand Hotel går mycket snabbt.

Länge har jag traskat där, från Uppsalapendeln och Centralstationen, kryssat fram genom Vasagatans aldrig sinande gnissel, dön och brum, passerat det kostymfyllda akvarium som är Sheratons restaurang, gått förbi Rosenbads säkerhetsvakter (som alltid ser ut att ha så tråkigt), tramp, tramp, tramp, korsat riksbron och dess digitalkameror från all världens hörn – ursäkta -, vandrat raskt på det till gata förvandlade schakt som för genom Riksdagen, genom skolklasser som väntar på att studiebesöket ska börja, eller som återsamlats efter att det just har slutförts, upp mot Mynttorget och Gamla Stan. Alltid samma väg.

Men aldrig förr har jag sett något som detta:

Den nordatlantiska oscillationen har sina poänger.

PS. Och imorgon ska jag åka ut till Arlanda för att ta emot Mario Vargas LLosa och hustru. Det ser jag fram emot. Är nöjd över att snön ligger kvar, för det skänker Stockholm än mer lyster, och mig ett tacksamt samtalsämne.