Att vara ständig

Sitter i ett solskott på ett naket trägolv och sorterar böcker. Minsta dottern leker intill.

Tillväxtens tid är förbi. Jag kan inte längre sorglöst samla på mig sådant som kan vara intressant, eller bli det. Utrymmet räcker inte till.

Tidigare gallringar har varit rätt enkla, men nu börjar det bli komplicerat. I detta liknar det när man tvingas göra en ordentlig nedstrykning av en text. De första fyra femtedelarna går i regel ansträngningslöst. Det är den sista femtedelen som verkligen kostar.

Vinsten är dock uppenbar. Densiteten ökar.

Dessutom: ett ting mindre betyder att man står ett ting lättare.

Så bort med det överflödiga. Men vad är överflödigt? En hel del samtida skönlitteratur visar det sig. Saker jag läst av plikt och som jag ej kommer att återvända till. Saker som en gång sågs som lovande och nytt, men som i efterhand visat sig vara varken eller. Och dubletter. Kanske behöver jag inte tre upplagor av Tacitus ”Germania”, och två av Haseks ”Den tappre soldaten Svejk”?

Men det är tre olika översättningar av Tacitus, med tre olika förord. Och visserligen har jag förstått att Karin Mossdals översättning av Haseks roman är bättre än den tidigare versionen, men den gamla upplagan från 1954 kommer från mina morföräldrars hem i Niemisel, och jag brukade titta i den redan innan jag kunde läsa, för som barn jag tyckte mycket om de närmast serietidningsliknande illustrationerna.

Allt som på detta vis går att länka till det förflutna, eller som bär spår av det – framför allt i form av marginalanteckningar eller bara förstrykningar – behålls. Saklöst. De volymerna är inte bara texter. De är också artefakter. Delar av mig.

Efteråt, när jag går med dottern längs grusvägen, ser jag en ensam skräddare kila fram på dikesvattnets solblänk. Och jag ler, överraskad av synen. Som hade jag glömt att de fanns. Det är dock inte lättheten som hindrar dem från att sjunka. Det är ytspänningen.

Läser fascinerad i Per Rydéns tjocka bok om Carl David af Wirsén. Få har väl blivit så utdömda av sin eftervärld som denne ökände ständige sekreterare. Och, måste man konstatera, med rätta. af Wirsén eftersträvade att vara den nya litteraturens dödgrävare, men misslyckades, och höll istället på att bli Akademiens dito.

Det är lätt att bli förbryllad. Hur kunde han i sin omfattande kritiska gärning så konsekvent lyfta fram medelmåttor, andrarangsfigurer och rena nollor, på bekostnad av epokgörande gestalter som Strindberg, Lagerlöf, Heidenstam? Detta var ju en person med intelligens, kunskap, utblick och en kolossal bildning. (Bland annat behärskade han samtliga romanska språk, flytande.)

Svaret visar sig vara förbluffande igenkänneligt, i sin enkelhet.

Carl David af Wirsén var inte så mycket en kritiker, som en ideolog.

Det som ytterst avgjorde om en författare fann nåd eller onåd i af Wirséns ögon, var hur vederbörande förhöll sig – eller verkade förhålla sig – i ett antal centrala frågor. Såg han eller hon ut att i sin gärning gynna Det Rätta – och i af Wirséns fall stavades det kungahuset, den rätta tron, familjen etc – väntade bifall. Oavsett verkets verkliga konstnärliga halt. Men om författarens åsikter avvek från af Wirséns egna blev det förkastat.

Carl David af Wirsén och hans idévärld är sedan länge borta. Hans metod spökvandrar alltjämt.

Nyheten om askmolnet som steg för steg lamslår alla flygförbindelser utlöser en underlig reaktion hos mig själv. Det ställer till det, då vinden från Island kommer svepande just på en torsdag: en ledamot sitter fångad i Italien, en annan ser sin stora färd till Asien gå i stöpet, en tredje får sin hemresa spolierad, etc. Möten bokas om och bokas av. Beskeden avlöser varandra.

Månne är även jag gripen av det allmänna katastrofunderskottet i vår kultur? För var gång något Vittfamnande och Oförutsett sker finns det ett paradoxalt drag av lättnad i reaktionerna. Det okända vi ständigt bävar för har visat en av sina former. Och vi kan handla därefter.

Åsynen av tomma skyar – jag bor inte så långt från en av de nordliga anflygningsvägarna till Arlanda – och tomma flygplatser på TV gör mig nästan upprymd. Som skådade vi Framtiden, men då varken som utopi eller dystopi, utan bara som något som i ett särskilt stycke är komplett… annorlunda.

Det historiska misstaget: att tro att det bakom var företeelse finns en bakgrund.

Det hermeneutiska misstaget: att tro att det bakom var handling finns en tanke.

Det konspirativa misstaget: att tro att det bakom var händelse finns en avsikt.

1. Dagens outfit: svart och rosa.

PO Enquist är alltid stilig, med sitt gråa hår, sina vinklade drag och sitt leende, som man aldrig vet om det är blygt eller ironiskt eller både och. Igår kväll var han dock stiligare än nånsin, i svart kostym, svarta loafers, grå skotskrutiga strumpor, mörkrosa skjorta samt röd slips med rosa prickar. Då, inför en fullsatt Börssal, fick han ta emot Svenska Akademiens nordiska pris, som består av 350 000 kronor, samt – hoppas vi – en försvarlig mängd ära. (Till tidigare pristagare räknas bland annat Tomas Tranströmer, Lars Ahlin, Klaus Rifbjerg, Willy Kyrklund, Lars Norén och Inger Christensen.) Han log blygt. Inte ironiskt.

2. Dagens första gästbloggare: Kristina Lugn.

Det enda som är för mycket begärt av en människa är kanske att inte tas i bruk. Att inte behöva en vikarie när man är sjuk. Att vara ung och inte ha något jobb. Det var en gång en pojke som hade tillgång till 12 böcker. För den som har ett sjunket bibliotek finns förmodlingen alltid hopp. Kort sagt. Det låter förfärligt.

Vi vet alla hur viktigt det är att upprätta dialog. Därför är det bra om den som är mycket ensam också är åtminstone en aning bildad, eller i alla fall utbildad, det ger en möjlighet att avleda den inre monologens fasansfulla monotoni. Antingen genom att lyssna eller genom att låta sin  röst ta en intressantare väg. Och då måste vi ju veta. Då måste vi ju rita en karta. Skilsmässan. Klyvnaden. Borthuggandet. Förlusten. Hellre då en samhörighet som visas upp på cirkus. ”Lyte” är ett ord som värderas felaktigt.

Det sägs att hoppet är det sista som överger människan. Det tror jag inte på. Jag tror att den sista känslan är skräck. I alla fall för de frånskilda. För dem av oss som skilts från sina barn eller från drömmen om att ha en bil.

– ur hennes tal till PO Enquist.

Dagens andre gästbloggare: Per Wästberg.

Det står en tystnad kring det ensamma barnet med sina undanträngda sorger och påhittade synder, med den döda pappan och den krävande älskade mamman som dyrkar Jesus och Bertil Ohlin. Genom att återknyta till uppväxtmiljön övervann PO alkoholen och fick skrivlusten, livslusten åter. Då hittade han ”ett annat liv”, det som en gång rådde under mor Majas tukt i det gröna huset i Hjoggböle. Där är universums känsloladdade mittpunkt. Det innesluter en barndom, dess drömmar och fantasier, inte olikt Kapten Nemos undervattensbåt som rymmer allt. För att hålla sig skapande måste författaren oavlåtligt återvända dit.

Han har sysslat med beroende, inte bara av alkoholen. Religionskampen, idrottskampen med allt högre hopp, skrivandet som en annan tävlingsgren där det gällde att vara bäst och få störst framgång på det litterära fältet. Jag monns, om PO ursäktar, hur jag satt på ett tåg med en roman av Sven Delblanc, PO gick förbi, och sa, på skämtsamt allvar: ”Där sitter du med min värste konkurrent”.

Kapten Nemos bibliotek består likt Nedstörtad ängel av olika berättelser, sammanvävda genom språkrytm, tematik, nyckelord, dialektala vändningar som tar oss mellan skilda tidsplan och nivåer. På den hemlighetsfulla ön Ryssholmen i Hjoggböleträsket förenas myt och vardag. Men skärvorna i ispusslet, lapparna i kapten Nemos bibliotek – ska de någonsin fogas ihop och tydas, så att ”myterna skulle ersättas av klarhet, ångesten av förklaring…”?

– ur hans tal till PO Enquist.

Så nu har jag prövat läsa med en läsplatta också. I detta fall av märket CyBook.

Två saker imponerar på en gång: textens skärpa och apparatens vikt. Visserligen finns där en svag skugga av tidigare textrader, som ligger kvar och som syns i vissa vinklar, men visst går det att läsa – mitt intryck är också att det faktiskt är mindre tröttande att läsa text på en sådan här matt, nedtonad svart-vit platta jämfört med att göra samma sak på en glatt strålande bildskärm med 256 miljoner färger. (Även om det innebär att läsplattans bilder blir plågsamt fula, och grova. Ett bildmedium är detta icke.) Den väger inte mer än en genomsnittlig inbunden bok – man kan lätt balansera den i ena handen.

Att bläddra går dock låååångsamt. Man trycker på knappen och – dink-blink, dink-blink – så flimrar den nya sidan fram. Att bläddra i en vanlig bok går väl ungefär tio gånger fortare. Typ. (För att inte tala om hur snabbt man kan hoppa i en vanlig bok med hjälp av ett vanligt, lågteknologiskt tumgrepp.) Över huvud taget är det svårt att förflytta sig. Att hoppa mellan olika delar av texten sker med utstuderad låååångsamhet, i den mån det alls går. Förgäves har jag också letat efter en sökfunktion, vilket innebär att en av den digitala texten stora fördel jämfört med den analoga paradoxalt nog inte kan nyttjas.

Vad kan man säga om den andra stora fördelen (och det som möjligen, möjligen, möjligen skulle kunna motivera priset på 2490 kronor), alltså det faktum att en enda läsplatta kan rymma tusentals volymer? Som jag ser det är detta plus i praktiken bortslarvat.

Det är nämligen nästan lika svårt att få översikt över läsplattans innehåll som att få översikt över en enskild bok.

Innehållet förtecknas fem, tio eller tjugo titlar åt gången. (Och mellan varje visning ännu ett irriterande dink-blink, dink-blink.) Med fem titlar per sida går det givetvis låååångsamt stega sig fram genom sitt virtuella bibliotek; det går givetvis fortare med tio titlar per sida, men då kapas både författarnamn och boktitlar; fortast går det givetvis med tjugo titlar, men då ställs man inför rader av miniatyrer av omslagen, som är så små och gryniga att ögonen nästan tåras i ansträngningen att dechiffrera dem. Dessutom upptäckte jag ingen möjlighet att sortera efter författare, utan blott efter titel eller – oj, användbart – filstorlek. Vilket gör det idiotiskt omständligt att veta vad som finns och inte finns lagrat i läsplattan. (Och i detta fall handlar det bara om några hundra volymer. Vad som skulle ha skett om det istället handlat om några tusen dito vågar jag knappt tänka på.)

Ett annat problem är att man inte kan ha två böcker öppna samtidigt. Vilket inte bara känns synnerligen opraktiskt, utan också som en pinsam teknisk atavism – åtminstone om man lever på den här sidan av 1987. Det förstärker intrycket av att stå inför böckernas motsvarighet till bakmaskinen.

Jag är mycket konfunderad över den här apparaten. Den verkar vara en manick konstruerad av folk som inte läser böcker, såld av sådana som inte förstår sig på dem, till personer som egentligen inte tycker om dem. Omslaget i imiterat läder är snyggt.