Med jämna mellanrum hör förhoppningsfulla människor av sig till mig, och undrar om vi inte kan ge årets nobelpris i litteratur till någon välförtjänt men nu död person. Senast igår, apropå att Astrid Lindgren kommer att hamna på våra tjugolappar. (Vilket jag för övrigt tycker är en fin tanke.)

Det enkla svaret är att det helt enkelt inte går. Nobelpriset är avsett för levande personer.

Om man dessutom funderar lite så inser man att det inte vore en vidare god idé att börja prisbelöna döda. För innan man skulle kunna ge det till, säg, Astrid Lindgren eller Jorge Luis Borges (den sistnämnde är en författare jag personligen anser borde ha haft det) finns det bokstavligen mängder med andra förtjänta som rimligtvis borde få det först. Som Shakespeare, Cervantes, Ovidius, Sapfo, Aristoteles, Cao Xueqin, Dickens, Balzac, Boccaccio, Petrarca, Dante, Voltaire, Molière, Montaigne, Austen, Platon, Shelley, Homeros, Shikibu, Brontë, Ariosto, Flaubert, Omar Khayyam, Goethe, Lichtenberg, Gibbon, Dostojevskij, Aristofanes, Rabelais etc etc etc. (Nej, listan är inte tänkt att vara uttömmande, utan är bara några exempel.)

Det skulle säkert ta Akademien ett par hundra år att ens nå 1900-talet. Men då kommer ändå någon framtida Ständig sekreterare sitta där och besvara frågor om varför, åh varför, inte X, Y eller Z givits priset.

Den grymma sanningen, fotad i enkel aritmetik, är att antalet författare värdiga priset alltid kommer att vara långt fler än de belönade. Och det utan att vi också skulle börja ge det till döda.

Fast en sådan ordning skulle onekligen ställa till det en smula för Ladbrokes.