Att vara ständig

Har just fått veta att en del haft problem med att installera Android-versionen. Detta beror helt enkelt på att så många laddar ned den samtidigt – vilket på sitt sätt är kul. Dock ber vi om ursäkt för krånglet. I skrivande stund jobbar vårt folk på problemet.

Försök på nytt bara.

Nu är den fullbordad och redo att ladda ned, vår SAOL-app!

Något om den:

• Appen innehåller den allra senaste versionen av Svenska Akademiens ordlista
• Det innebär att där finns 125 000 ord, med anvisningar hur de stavas, uttalas och böjs
• Den har även en unik felstavningsfunktion som gör att man kan söka efter ord även om man inte vet exakt hur de stavas
• Appen har också en s.k. korsordshjälp, som gör det möjligt att finna vilka ord som innehåller vissa kombinationer av bokstäver
• Orden har markeringar för de ordled som ingår (ordled är de byggstenar som tillsammans formar ett ord), vilket bland annat är en stor hjälp vid avstavning.
• Den är gratis och reklamfri, och fungerar utan uppkoppling

SAOL-appen för Iphone finner du genom att klicka här.

Och SAOL-appen för Android-mobiler finner du genom att klicka här.

Ursäkterna för att stava fel blir allt färre.

Akademiens SAOL-app är nu i praktiken klar. Betaversionerna har testats, grundligt. (Särskilt tack måste här riktas till folket på Lexikaliska institutet vid Göteborgs universitet, som varit mycket noggranna i sin jakt på allehanda fel, stora och små.)

För tillfället genomgår appen för Iphone den speciella godkännandeprocess som Apple underkastar alla sådana ting. Androidversionen är färdig, men vi vill vänta med att frisläppa den till dess att Iphone-versionen också är åtkomlig.

Under förutsättning att Apples godkännandeprocess inte tar mer tid än brukligt räknar vi med att SAOL-appen kommer att vara tillgänglig för nedladdning vid månadsskiftet november-december. (Och, som tidigare nämnts, den kommer att vara både gratis och reklamfri.)

En reporter från Expressen kontaktar mig idag, frågar mig om jag känner mig träffad av Horace Engdahls kritik av bloggandet som fenomen. Jag svarar helt kort: ”Inte alls”.

Resultat: ”Engdahl och Englund i ordkrig”.

Så går det till.

Förutom att det är fullständigt trams – rubriken har inget som helst stöd i vare sig texten eller verkligheten – finns där en avsiktlig förvrängning: frågan var om jag ”känner mig träffad av kritiken”. Detta blir i artikeln till att ”Peter Englund tar inte åt sig av kritiken från sin föregångare”.

Försöker mig nu på en rak dementi: nej, vi är inte i ordkrig, nej vi sågar inte varandra, nej vi är inte oense, nej vi är inte ovänner, nej vi samarbetar på det bästa vis, nej det finns ingen spricka i Akademien, nej jag ska inte lägga ned min blogg, nej jag har ingen lösning på teodicéproblemet etc, mm, osv.

Och ja, jag tycker att det här är genomusel journalistik.

* * * * *

Uppdatering: reportern har ursäktat det skedda. Både text och rubrik har också ändrats. Jag tackar för detta, och betraktar iochmed detta saken som avslutad.

Som om dagsnyheternas flöde av nya, oväntade och obehagliga nyheter om läget i världens finanser inte vore nog, har jag dessutom nyligen läst två böcker som båda på snarlika vis belyser saken: den ena är Carolina Neuraths fascinerande ”Den stora bankhärvan” – som handlar om HQ Banks uppgång och fall –, den andra Andrew Ross Sorkins ”Too Big To Fail” – som i märklig detalj beskriver vad som hände hösten 2008 när Lehman Brothers gick omkull och världsekonomin försvann in i fritt fall.

Det är ingenting för den som har lättstörd nattsömn.

Jag själv kastas tillbaka genom åren, till en diskussion i en mörk källarlokal i Boden under det sena 70-talet, där en rad olika vänstermänniskor trängt sig samman för att i vanlig ordning vara oense om något, och någon säger att man egentligen inte behöver arbeta för att avskaffa kapitalismen för den kommer att avskaffa sig självt. (Ett påstående som självfallet väckte en storm av protester.)

Inte minst hos Sorkin framträder ett system som faktiskt verkar sakna överlevnadsinstinkt, så till vida att en rad aktörer vet att det hela kommer att gå käpprätt åt helvete, men man driver ändå på dödsritten, då man på vägen ned i undergången trots allt kan göra sig en slant. Irrationaliteten och förblindelsen är häpnadsväckande, och skrämmande.

En av de få saker som skänker hopp i ett sådant här mörkt läge är att läsa en skribent som Svenska Dagbladets allt annat än ljuse Andreas Cervenka, som till exempel här.