Igår kväll delades Svenska Akademiens Nordiska pris ut under traditionella former i börssalen. Förutom äran och ett vackert kalligraferat diplom består det av 350 000 kronor – det är för övrigt vår näst största utmärkelse, efter Nobelpriset . År 2013 gavs det till Sofi Oksanen, och i år var det poeten, författaren, essäisten och filosofen Lars Gustafsson som prisades.

NordiskaPriset_2014

Lars Gustafsson – i alla fall hans ryggtavla -, Per Wästberg samt Kristina Lugn. Den sistnämnda på väg ut ur bilden, samtidigt som en blomsterbukett är på väg in i den.

Precis i början bröt en gnutta sol fram genom aprilmolnen och fyllde Stortorget och den fullsatta salen med sitt ljus. Det kändes som ett gott omen. Så efter en kort introduktion av mig talade först Per Wästberg. Han sade bland annat:

Trots en andlig ekvilibristik som har fört honom till decennier i Austin Texas, till tyska akademier, Oxford och Uppsala, har vi honom här på plats, i Gustaf III:s börssal, med en sjuttio åttio böcker bakom sig och fler på gång, Och trots dystra utsagor om det svenska samhället och ”det djävla falska högfärdiga Stockholm” lika muntert produktiv.

Han kliver rakt in i Darwin och Einstein, i Kant och Gauss, in i den europeiska politikens dunkel och den högre matematikens pelarsalar där dårskap sammanbor med genialitet. Det enda man kan vara säker
på är att han kommer ut på andra sidan som ännu mer Lars Gustafsson.

Men trots att han innehaft en professur i filosofi är det inte den besinningslöst uthållige tänkaren vi vill prisa utan de suveräna infallens jonglör, de mångbottnade impressionernas nedtecknare vare sig han kör på en ökenväg i Texas, spelar tennis med ett handlag som inte återfinns i instruktionsboken, slår sig ned i Elsa Anderssons oförlikneliga konditori i Norberg eller hyllar sin nära nog tvilling Hans Magnus Enzensberger. Ur allt och ur ingenting drar han upp ett glänsande byte, varken fågel eller fisk eller mittemellan utan något sällsamt som vi kanske inte har sett förut och som likt laken inte kan jämföras med något annat än sig själv.

Lars Gustafsson har alltid verkat äldre än han är. Om två år är han åttio, men jag skulle snarare tippa hundra, vitalt melankolisk, imiterande sig själv eller någon annan – såsom han gjort med Ekelund och Silverstolpe – för vi har inte ett enda jag, det går alltid ledtrådar till en frånvarande, till något av våra fiktiva jag. Vi bär på en inre rymd som inte är vi. Han säger själv: ”Den idealiska kreativa atmosfären är för mig ett tillstånd som kommer tankspriddheten nära. Jag tänker bäst när jag tänker på något annat.”

Därefter var det Kristina Lugns tur. Hon sade bland annat:

Jag menar att Lars Gustafsson alltid varit i alla bemärkelser tillgänglig för mig, vi har fört ett samtal som han sluppit delta i. De flesta läste jag när de först kom ut och han inte var så mycket äldre än jag men hade seklers försprång. När jag nu återvänt till hans romaner slås jag av hur starkt jag präglats av dem, utan att det satt några andra spår än de outplånliga inombords. Han är mitt hemliga bankkonto, mitt startkapital. Och jag har slösat bort det. Men det är inte ämnet för denna lilla föreläsning.

Kanske – och verkligen bara kanske – har även Lars Gustafsson någon gång tvivlat på att hans spåkkdräkt har rätt passform. Men ett av storhetstecknen på hans panna har ritats av egenmäktighet som är avundsvärd. Passformen anpassas efter honom. Så oanpasslig är han. Jag tror att en viktig del av Lars Gustafssons storhet är att han aldrig upphör att förvånas över sig själv.

Efter detta utdelades priset, under mild men vänskaplig förvirring. Varefter ordet överlämnades till herr Gustafsson själv. Han sade bland annat:

Som vi alla vet kan de stora, de mycket ärofulla, priserna ha många och inte alltid förutsägbara verkningar. De kan rikta välförtjänt uppmärksamhet på det orättvist försummade. De kan vidga rummet kring ett författarskap. Men, det vet vi tyvärr också; de är inte helt och hållet ofarliga. Att motta ett stort litterärt pris är utöver allt annat att öppna dörren för nya förväntningar. Och sådana kan som vi alla tyvärr vet, verka förlamande.

Just i mitt fall, tror jag dock inte faran är särskilt stor. Det mesta som jag faktiskt kunde uträtta har jag redan uträttat, och jag tror mig vid min jämförelsevis höga ålder, ha nått en viss insikt i vad jag kan och vad jag inte kan göra. Det är en befriande insikt. En kännare har sagt om August Strindbergs måleri, att det blev framgångsrikt och i sitt slag banbrytande därför att han visste vad han kunde och vad han inte kunde måla. För en sådan konstnärlig strategi har jag den största förståelse.

När det yttre larmet kring en diktare och hans verk tystnar, priserna, recensionerna, alla de möjliga reaktionerna mellan kanonisering och halshuggning, när vi går från yttre ljud till existentiell realitet, återstår egentligen bara vad Philip Roth nyligen har beskrivit som ”det nakna mötet” mellan författaren och hans ord, det blanka papperets ögonblick. Liksom i tennisserven finns där inget före eller efter. Där finns egentligen ingen att rådfråga. Ingen alls. Det finns bara det andlösa mötet mellan ögonblick och orden.

Det slog mig där jag satt i salen och lyssnade, att för mig personligen, och bara för mig, var det på sätt och vis som om två trådar löpte samman. När jag var alldeles ny student i Uppsala 1980, köpte jag min allra första diktsamling: det var Lars Gustafssons ”Artesianska brunnar, Cartesianska drömmar” och sedan dess – och det är nu 34 år sedan – har jag alltid haft en bok av honom antingen vid min skrivplats eller på mitt nattduksbord. Länge stod den där första boken sida vid sida med en annan diktsamling jag införskaffade ett par år senare, nämligen Karl Ragnar Gierows ”I daggkåpans mantelfåll”. Och när Gierow dog donerade han sina pengar till Akademien. Och av dessa medel skapades – Nordiska priset.

Efteråt drack vi vin inne i sekreterarrummet. En av gästerna var Tomas Tranströmer. De sista gick hem runt tiotiden.