Lars Gustafsson prisad – långt

Igår kväll delades Svenska Akademiens Nordiska pris ut under traditionella former i börssalen. Förutom äran och ett vackert kalligraferat diplom består det av 350 000 kronor – det är för övrigt vår näst största utmärkelse, efter Nobelpriset . År 2013 gavs det till Sofi Oksanen, och i år var det poeten, författaren, essäisten och filosofen Lars Gustafsson som prisades.

Lars Gustafsson – i alla fall hans ryggtavla -, Per Wästberg samt Kristina Lugn. Den sistnämnda på väg ut ur bilden, samtidigt som en blomsterbukett är på väg in i den.

Precis i början bröt en gnutta sol fram genom aprilmolnen och fyllde Stortorget och den fullsatta salen med sitt ljus. Det kändes som ett gott omen. Så efter en kort introduktion av mig talade först Per Wästberg. Han sade bland annat:

Trots en andlig ekvilibristik som har fört honom till decennier i Austin Texas, till tyska akademier, Oxford och Uppsala, har vi honom här på plats, i Gustaf III:s börssal, med en sjuttio åttio böcker bakom sig och fler på gång, Och trots dystra utsagor om det svenska samhället och ”det djävla falska högfärdiga Stockholm” lika muntert produktiv.

Han kliver rakt in i Darwin och Einstein, i Kant och Gauss, in i den europeiska politikens dunkel och den högre matematikens pelarsalar där dårskap sammanbor med genialitet. Det enda man kan vara säker
på är att han kommer ut på andra sidan som ännu mer Lars Gustafsson.

Men trots att han innehaft en professur i filosofi är det inte den besinningslöst uthållige tänkaren vi vill prisa utan de suveräna infallens jonglör, de mångbottnade impressionernas nedtecknare vare sig han kör på en ökenväg i Texas, spelar tennis med ett handlag som inte återfinns i instruktionsboken, slår sig ned i Elsa Anderssons oförlikneliga konditori i Norberg eller hyllar sin nära nog tvilling Hans Magnus Enzensberger. Ur allt och ur ingenting drar han upp ett glänsande byte, varken fågel eller fisk eller mittemellan utan något sällsamt som vi kanske inte har sett förut och som likt laken inte kan jämföras med något annat än sig själv.

Lars Gustafsson har alltid verkat äldre än han är. Om två år är han åttio, men jag skulle snarare tippa hundra, vitalt melankolisk, imiterande sig själv eller någon annan – såsom han gjort med Ekelund och Silverstolpe – för vi har inte ett enda jag, det går alltid ledtrådar till en frånvarande, till något av våra fiktiva jag. Vi bär på en inre rymd som inte är vi. Han säger själv: ”Den idealiska kreativa atmosfären är för mig ett tillstånd som kommer tankspriddheten nära. Jag tänker bäst när jag tänker på något annat.”

Därefter var det Kristina Lugns tur. Hon sade bland annat:

Jag menar att Lars Gustafsson alltid varit i alla bemärkelser tillgänglig för mig, vi har fört ett samtal som han sluppit delta i. De flesta läste jag när de först kom ut och han inte var så mycket äldre än jag men hade seklers försprång. När jag nu återvänt till hans romaner slås jag av hur starkt jag präglats av dem, utan att det satt några andra spår än de outplånliga inombords. Han är mitt hemliga bankkonto, mitt startkapital. Och jag har slösat bort det. Men det är inte ämnet för denna lilla föreläsning.

Kanske – och verkligen bara kanske – har även Lars Gustafsson någon gång tvivlat på att hans spåkkdräkt har rätt passform. Men ett av storhetstecknen på hans panna har ritats av egenmäktighet som är avundsvärd. Passformen anpassas efter honom. Så oanpasslig är han. Jag tror att en viktig del av Lars Gustafssons storhet är att han aldrig upphör att förvånas över sig själv.

Efter detta utdelades priset, under mild men vänskaplig förvirring. Varefter ordet överlämnades till herr Gustafsson själv. Han sade bland annat:

Som vi alla vet kan de stora, de mycket ärofulla, priserna ha många och inte alltid förutsägbara verkningar. De kan rikta välförtjänt uppmärksamhet på det orättvist försummade. De kan vidga rummet kring ett författarskap. Men, det vet vi tyvärr också; de är inte helt och hållet ofarliga. Att motta ett stort litterärt pris är utöver allt annat att öppna dörren för nya förväntningar. Och sådana kan som vi alla tyvärr vet, verka förlamande.

Just i mitt fall, tror jag dock inte faran är särskilt stor. Det mesta som jag faktiskt kunde uträtta har jag redan uträttat, och jag tror mig vid min jämförelsevis höga ålder, ha nått en viss insikt i vad jag kan och vad jag inte kan göra. Det är en befriande insikt. En kännare har sagt om August Strindbergs måleri, att det blev framgångsrikt och i sitt slag banbrytande därför att han visste vad han kunde och vad han inte kunde måla. För en sådan konstnärlig strategi har jag den största förståelse.

När det yttre larmet kring en diktare och hans verk tystnar, priserna, recensionerna, alla de möjliga reaktionerna mellan kanonisering och halshuggning, när vi går från yttre ljud till existentiell realitet, återstår egentligen bara vad Philip Roth nyligen har beskrivit som ”det nakna mötet” mellan författaren och hans ord, det blanka papperets ögonblick. Liksom i tennisserven finns där inget före eller efter. Där finns egentligen ingen att rådfråga. Ingen alls. Det finns bara det andlösa mötet mellan ögonblick och orden.

Det slog mig där jag satt i salen och lyssnade, att för mig personligen, och bara för mig, var det på sätt och vis som om två trådar löpte samman. När jag var alldeles ny student i Uppsala 1980, köpte jag min allra första diktsamling: det var Lars Gustafssons ”Artesianska brunnar, Cartesianska drömmar” och sedan dess – och det är nu 34 år sedan – har jag alltid haft en bok av honom antingen vid min skrivplats eller på mitt nattduksbord. Länge stod den där första boken sida vid sida med en annan diktsamling jag införskaffade ett par år senare, nämligen Karl Ragnar Gierows ”I daggkåpans mantelfåll”. Och när Gierow dog donerade han sina pengar till Akademien. Och av dessa medel skapades – Nordiska priset.

Efteråt drack vi vin inne i sekreterarrummet. En av gästerna var Tomas Tranströmer. De sista gick hem runt tiotiden.

 

 

 

 

 

 

 

Oksanen prisad

I onsdags kväll fanns en talrik samling med människor på plats under kristallkronorna i Börssalen för att se den finsk-estniska författaren Sofi Oksanen ta emot Akademiens nordiska pris.

Jag talade, och sade bland annat följande:

I media har det ibland kallats för det ”Lilla Nobelpriset”. Det är inte så illa tänkt. Pristagaren skänks 350 000 kronor, vilket är det näst högsta prisbeloppet av alla våra utmärkelser, efter Nobelpriset. Det är också det enda, förutom just detta stora pris, som avfiras på detta ceremoniella sätt och i denna vackra sal. Någon slump är det ej. Nordiska priset utgår ur Karin och Karl Ragnar Gierows donation, och när Gierow instiftade det, var det bland annat utifrån ett resonemang om att Nobelpriset under sina första årtionden gått till nog så många skandinaver, något som i senare tid många gånger fört till en kanske överdriven försiktighet vad gäller att skänka det till personer med hemvist just i den här delen av världen. Gierows tanke var att genom instiftandet av detta pris i någon mån gottgöra nordiska författare för denna asymmetri.

Därefter talade den som är Akademiens direktör denna termin, Anders Olsson, och han sade bland annat följande:

På ett plan handlar Oksanens böcker om offer för politiskt och sexuellt förtryck. Men det finns inga hjälplösa offer i hennes värld. Hennes gestalter kan gå under som huvudpersonen Pika i den andra romanen Baby Jane, men även hon gör allt för att visa sig suverän i sin kärleksrelation till det kvinnliga berättarjaget. Oksanens gestalter är oftast kvinnor, som vill ta sina egna liv i besittning och definiera sig själva, i trots mot omgivningens värderingar. Det gäller Anna i Stalins kossor, det gäller Zara i Utrensning och det gäller även Juudit i När duvorna försvann. Hon som förnekas av sin homosexuelle man, medlöparen Edgar, bara för att välja kärleken till nazisten Hellmuth. Men det är ingen lätt uppgift att gestalta människor under terror, eftersom de tvingas förtränga och förtiga sina bärande livserfarenheter. De tvingas till ett dubbelliv där de, som Juudit, tar lika irrationella som ödesdigra beslut. Svårt traumatiserade förlorar de steg för steg sitt språk. Har den sexuellt utnyttjade Zara över huvud taget ett språk, när hon upphittas i Aliides trädgård? Snarare söker hon frenetiskt efter ord för att överleva och hitta ett beskydd.

Och sedan talade min företrädare Horace Engdahl, och han sade bland annat följande:

I Sofi Oksanens böcker yttrar sig det kroppsliga inte minst i födans betydelse. Lögn och självbedrägeri hänger samman med dålig matsmältning. Det estniska köket inkarnerar en utopi om tillit och sanning. Det goda är att ta vara på markens grödor, att konservera, lägga in tomater, pepparrot, svamp, gurkor, allt ätbart i glasburkar så [ att man klarar vintern eller varubristen eller krigen och revolutionerna och vad som än må dra härjande fram över fosterbygden. Det är inte konservatism utan konservism, livsbevarande kompetens i stället för ideologi. Det är kunskapen om mjölkning, om vad marken och skogen ger, om örters kraft och huskurers verkan, om sambandet mellan magen och själen, den ändlösa och tidlösa omsorg som det numera blivit en ideologisk förbrytelse att kalla kvinnlig men som i praktiken nästan alltid har upprätthållits av kvinnorna medan männen varit upptagna av att döda. Aliide må vara en kall opportunist utan politisk övertygelse, men hon är trogen denna kunskap och detta samband. Hennes kök är ett arkiv, ett konkret minne.

Och till sist talade Sofi Oksanen själv, och hon sade bland annat följande:

Det är psykologiskt omöjligt för människan att känna empati gentemot objekt eller siffror, de saknar röst. Dödsoffren som flimrar förbi i nyheterna är beklämmande men det är svårt att identifiera sig med dem och nyhetsflödet är i sig avtrubbande. Det objektiva språket i ett forskningsuppdrag för inte heller fram individen. Man kan inte identifiera sig med stater som förekommer i rubrikerna, de är alltför konturlösa. Böcker och filmer lyfter däremot fram individens berättelse, människor som i själva verket är likadana som vi. Därför finns det inget starkare vapen än berättelsen: genom historien om en person kan läsaren identifiera sig med frågor som kan förefalla mycket avlägsna och genom den individuella berättelsen kan det som känns synnerligen främmande upplevas som nära. Upplevelsen av identifikation kan också förebygga rasism: människan vill ju inte ta livet av den som är hennes like. Man dödar hellre andra, mindre värda fiender. Efter att man upplevt identifikationen är det svårare att se den man identifierat sig med som den andra. Föremål och siffror har ingen röst. Anonymiteten är utan röst. Stereotypierna saknar röst. Men det gör inte litterära personer och till skillnad från element och siffror, kan man känna empati för dem. Därför är individens röst och individens egen berättelse diktaturens, trakasseriets och människorättsbrottens mäktigaste fiende.  (Översättning av Janina Orlov, ity Oksanen talade på finska.)

 

På bokmässan

Jag minns min första bokmässa. Det var 1989. Jag presenterades för Göran Tunström, som bar grov sticketröja och just hade läst min första bok, och som sade att han inte trott att jag skulle vara så ung. (Vet ännu inte om det ska tolkas som beröm eller vad.) Senare fick jag tillfälle att samtala både med Jan Myrdal och Ebbe Carlsson – jag var tämligen ”starstruck” – och väl uppe i baren, bland några bra packade finlandssvenskar, påpekade en okänd man för mig att det var alls ingen konst att skriva EN bra bok: det var tvåan som det svåra. 23 år och 1 Berlinmur senare är jag än en gång på väg mot Göteborg.

Akademien har ett digert program i sin monter – det finns anslaget där. Dessutom arrangeras flera seminarier med anknytning till böcker vi ger ut i år.

På fredag 15:00 – 15:45 (i sal J1) diskuterar Jan Stolpe, Jesper Svenbro och jag ”Översättningens helgd”, med anledning av att årets klassiker är Erland Lagerlöfs översättning av Iliaden och Odyssén. Hans version var länge den överlägset bästa versionen på svenska – desto märkligare, då Lagerlöf gjorde huvuddelen intagen på alkoholistanstalt i början av förra seklet – men den kom så småningom att förvrängas till nära nog oigenkännelighet av folk som tog sig rätten att ändra och sudda i den efter eget huvud.

På lördag 13:00-13:45 (även detta i sal J1)  kommer jag öppna ett samtal mellan Carl Otto Werkelid och Odd Zschiedrich kring Akademien i vardag och fest, detta utifrån den bok med fotografier av Helena Paulin-Strömberg och med text av den förstnämnde som också kommer ut i höst. (Titta gärna närmare på omslagsbilden. Den är tagen mitt under den nobeldiskussion som resulterade i priset till Mario Vargas Llosa. Numera har vi alltid gardinerna noga fördragna…)

Samma dag, 11:00-11:20 (i Akademiens egen monter) kommer Lotta Lotass och Bo Svensén presentera årets volym i Minnesbiblioteket. Den består av arton inträdestal från tre sekler, och där det ingår många högst personliga porträtt: Hjalmar Gullberg skriver om Selma Lagerlöf, Pär Lagerkvist om Verner von Heidenstam, Harry Martinson om Elin Wägner, och Karl Ragnar Gierow analyserar på sitt oefterhärmliga vis Hjalmar Gullberg, med mera.

Till sist på söndag, klockan 11:00-11:45 (i sal K3) kommer jag vara samtalsledare för en samling människor med högst olika bakgrund – Erik Andersson, Bo Lindberg, Anna Cullhed, Jan Trofast och Anki Mattison – som kommer att tala om och kring Akademiens allra som största, äldsta och mest krävande projekt: den enorma historiska ordboken, SAOB.

Årets tema är också SAOB, som kommer att presenteras i vår monter från olika vinklar, och av folk som arbetar med den dagligen nere i Lund. Ett antal ledamöter kommer att vara på bokmässan, och nås bäst genom ett besök av densamma. Det gäller även för undertecknad. I år kommer jag ha på mig obekväma men snygga bruna skor.

Till sist: två av våra kanske viktigaste utmärkelser delas ut i samband med göteborgsmässan, på fredag 16:00 Bibliotekariepriset, och sedan lördag 15:00 Svensklärarpriset.

 

Biff! Baff! Bong!

Den här snytingen förtjänade vi:

http://www.gp.se/kulturnoje/1.936161-an-gynnas-man-av-akademien

Ett litet förtydligande: av den vidhängande intervjun med mig kan man möjligen få intrycket att jag redan vet vem som kommer att efterträda mig och att denna person är en kvinna. Så är inte fallet. Tyvärr.

Vad jag menade att jag själv gärna ser att näste ständige sekreterare är en kvinna. Och att det är ofrånkomligt att detta sker, förr eller senare.

 

Glädjens börsindex

Igår vid en ceremoni i Börshuset, överräcktes Akademiens näst största pris, det Nordiska, till Einar Már Guðmundsson. Einar Már är en av Islands främsta författare och poeter.

I Sverige är han sannolikt mest känd för den framträdande roll han tog i den folkliga proteströrelse som uppstod på ön efter att fiffiga och skamlösa finansbaroner 2008 lyckats driva landet till nära nog bankrutt. Han presenterades först av Lotta Lotass och Bo Ralph, varefter han höll sitt tacktal. Jag citerar ur det. (Och här kan man gärna föreställa sig hans uppenbarelse: den blonda hårmanen, den blårutiga slipsen lite på trekvart, de långsamma men tydliga gesterna, där viktiga poänger betonades med ett höjt vänsterfinger, särskilt viktiga med två.)

Jag tror på ett annat och andra liv, att här och nu är där och då, och där och då är här och nu. Jag tror på ett annat och andra liv, före döden och efter, på framåtskridandet och det förflutna, som ligger under kojen i världens kajuta för att undgå att upptäckas av tidens tulltjänstemän.

Vi ställde upp och visade våra hem
Besökaren tänkte: ni bor bra.
Slummen finns invärtes i eder.

Så diktar den svenske poeten Tomas Tranströmer, och jag är stolt över att stå här där han och så många andra goda poeter har stått. I de orden uppenbarar sig ordens sanning, dess kärna av liv som inga andra former förmår uttrycka. Ingen vet vad som gör dikten till innehavaren av den sanning som inte kan formuleras med andra metoder. Vare sig filosofin, teologin, logiken eller mindre politiken kan säga den sanning som dikten uttrycker på ett skenbart enkelt sätt. För det krävs magi, språkets magi. Dess magi bygger på tankeförmågan, men en dikt uppstår när tanken och känslan förenas.

”Inte mycket i poesin har nyhetsvärde. Trots det dör många på ett sorgligt sätt på grund av bristen på det som finns i den”, skrev en annan poet, William Carlos Williams, som var läkare och visste exakt vad han talade om. Det säger betydligt mer om nutiden än om poesin, att det är få som söker sig till den. Poesin får inga högre siffror i opinionsmätningarna och den har länge varit arbetslös i ytlighetens samhälle. Men detta säger inte allt, för poesin kan vakna till liv under de märkligaste förhållanden och återfå talförmågan, inte helt olikt folkliga protester. Det är lätta att påstår att jag är en drömmare, men jag är inte den ende. Poesin är en kamp mot tomheten. Den är sökandet efter innehåll i livet. De nyss gångna goda åren, nyliberalismens tid, var ett liv utan diktkonst, en innehållslös kurragömmalek med tomheten. Så kunde jag fortsätta spinna vidare – men hur förhåller det sig med slummen? Finns den i vårt inre? Hur mäter vi en sådan handelsbalans? Är det stor inflation i smärta? Vilket är glädjens börsindex? Eller borde vi snarare fråga: hur gick det med omtänksamheten i rikedomen?

”Inte mycket i poesin har nyhetsvärde. Trots det dör många på ett sorgligt sätt på grund av bristen på det som finns i den”: detta är diktningens kritik.

 

Akademien belönar

Jag var en av dem som i höstas något förvånat noterade att Henrik Berggrens biografi över Olof Palme ej nominerats till Augustpriset. Därför känns det extra tillfredsställande att få meddela att Svenska Akademien beslutat tilldela honom Axel Hirsch pris. Denna belöning kan ej tävla med Augustpriset vad gäller uppmärksamhet men överträffar det vad gäller rena penningar: Berggren är iochmed detta 120 000 kronor rikare.

En som också belönas med samma pris är Per Rydén, för hans bok om Carl David af Wirsén.

Det är svårt att tänka sig två mer olikartade personer än Palme och Wirsén, men de två böckerna företer dock vissa beröringspunkter. I båda fallen handlar det om brett upplagda verk där man på den klassiska biografins vis får skåda en epok via en människa. Och båda dessa objekt var högst kontroversiella gestalter, om än på högst olikartade vis: medan Wirsén var en reaktionär, en förlorare som förgäves sökte hejda tiden och dess skiften, var Palme en av dem som drev på förändringen och som få andra var med om att omforma det samhälle han levde i.

Priset skall enligt statuterna tilldelas ”en levnadsteckning av högt konstnärligt och kulturhistoriskt värde eller ett betydelsefullt historiskt arbete”, och dessa två verk fyller väl den ändamålsbeskrivningen.

Bland tidigare pristagare kan nämnas Johan Svedjedal, Gunnar Eriksson, Bengt Jangfeldt, Kerstin Vinterhed, Torsten Ekbom, Charlotta Wolf och Peter Handberg. (Jag har själv fått det, men det var långt före jag blev invald. Akademien ger inte längre pris till sina egna.)

 

Spontant och personligt

Har just tagit del av årets Augustprisnomineringar. Jag var dock tvungen att läsa om listan över den facklitterära klassen. Bara för att konstatera faktum: Henrik Berggrens ”Underbara dagar framför oss” finns inte med. Förvånande. Hur har juryn tänkt?

 

PO Enquist prisad

1. Dagens outfit: svart och rosa.

PO Enquist är alltid stilig, med sitt gråa hår, sina vinklade drag och sitt leende, som man aldrig vet om det är blygt eller ironiskt eller både och. Igår kväll var han dock stiligare än nånsin, i svart kostym, svarta loafers, grå skotskrutiga strumpor, mörkrosa skjorta samt röd slips med rosa prickar. Då, inför en fullsatt Börssal, fick han ta emot Svenska Akademiens nordiska pris, som består av 350 000 kronor, samt – hoppas vi – en försvarlig mängd ära. (Till tidigare pristagare räknas bland annat Tomas Tranströmer, Lars Ahlin, Klaus Rifbjerg, Willy Kyrklund, Lars Norén och Inger Christensen.) Han log blygt. Inte ironiskt.

2. Dagens första gästbloggare: Kristina Lugn.

Det enda som är för mycket begärt av en människa är kanske att inte tas i bruk. Att inte behöva en vikarie när man är sjuk. Att vara ung och inte ha något jobb. Det var en gång en pojke som hade tillgång till 12 böcker. För den som har ett sjunket bibliotek finns förmodlingen alltid hopp. Kort sagt. Det låter förfärligt.

Vi vet alla hur viktigt det är att upprätta dialog. Därför är det bra om den som är mycket ensam också är åtminstone en aning bildad, eller i alla fall utbildad, det ger en möjlighet att avleda den inre monologens fasansfulla monotoni. Antingen genom att lyssna eller genom att låta sin  röst ta en intressantare väg. Och då måste vi ju veta. Då måste vi ju rita en karta. Skilsmässan. Klyvnaden. Borthuggandet. Förlusten. Hellre då en samhörighet som visas upp på cirkus. ”Lyte” är ett ord som värderas felaktigt.

Det sägs att hoppet är det sista som överger människan. Det tror jag inte på. Jag tror att den sista känslan är skräck. I alla fall för de frånskilda. För dem av oss som skilts från sina barn eller från drömmen om att ha en bil.

– ur hennes tal till PO Enquist.

Dagens andre gästbloggare: Per Wästberg.

Det står en tystnad kring det ensamma barnet med sina undanträngda sorger och påhittade synder, med den döda pappan och den krävande älskade mamman som dyrkar Jesus och Bertil Ohlin. Genom att återknyta till uppväxtmiljön övervann PO alkoholen och fick skrivlusten, livslusten åter. Då hittade han ”ett annat liv”, det som en gång rådde under mor Majas tukt i det gröna huset i Hjoggböle. Där är universums känsloladdade mittpunkt. Det innesluter en barndom, dess drömmar och fantasier, inte olikt Kapten Nemos undervattensbåt som rymmer allt. För att hålla sig skapande måste författaren oavlåtligt återvända dit.

Han har sysslat med beroende, inte bara av alkoholen. Religionskampen, idrottskampen med allt högre hopp, skrivandet som en annan tävlingsgren där det gällde att vara bäst och få störst framgång på det litterära fältet. Jag monns, om PO ursäktar, hur jag satt på ett tåg med en roman av Sven Delblanc, PO gick förbi, och sa, på skämtsamt allvar: ”Där sitter du med min värste konkurrent”.

Kapten Nemos bibliotek består likt Nedstörtad ängel av olika berättelser, sammanvävda genom språkrytm, tematik, nyckelord, dialektala vändningar som tar oss mellan skilda tidsplan och nivåer. På den hemlighetsfulla ön Ryssholmen i Hjoggböleträsket förenas myt och vardag. Men skärvorna i ispusslet, lapparna i kapten Nemos bibliotek – ska de någonsin fogas ihop och tydas, så att ”myterna skulle ersättas av klarhet, ångesten av förklaring…”?

– ur hans tal till PO Enquist.

 

Inte bara Stasi…

På sin sammankomst i torsdags beslöt Svenska Akademien att tilldela Birgitta Almgren ett extra pris på 100 000 kronor. Birgitta Almgren är professor i tyska vid Södertörns högskola. För fem år sedan kom hon ut med en bok som handlade om olika typer av nazistisk infiltration i Sverige under åren 1933 – 1945 (”Drömmen om Norden”), och förra året följde hon upp detta med ett verk där hon undersökte den östtyska diktaturens olika förgreningar in i det Svenska samhället (”Inte bara Stasi – Relationer Sverige – DDR 1949-1990”).

Akademien motiverar av princip aldrig sina priser och stipendier – med ett stort undantag när – och gör det inte heller här.

Dock vill jag personligen tillägga att jag tycker att det är högst märkligt att en sådan välrenommerad forskare som Almgren inte tillåts fullborda sin viktiga och gedigna kartläggning genom att få tillgång till SÄPO-arkivets uppgifter om det 50-tal svenskar vilka arbetade åt östtyska Stasi. Detta är en begäran som skulle varit fullkomligt okontroversiell i de flesta andra länder, men inte här: den svenska statens hemlighetsmakeri kring delar av det Kalla krigets historia går sorgligt nog vidare; och detta oavsett färgen på ministären.