Att vara ständig

För att bli riktigt glömd måste man först bli riktigt stor. Nu är bara frågan hur jag ska smuggla hem böckerna så att han inte märker något. Innebandypiraterna.se Luften är så dålig, och jag har inte sett dagsljus på tre dagar. Vi förvandlar oss till fiktioner, för att skydda oss själva. Titta där går ju Jan Guillou! Nej där! Nej där! Nej där! Vet ni inte vem jag har varit? Det är i alla fall ett snyggt omslag. Såg du hur Mankell signerade? Som en maskin bara – tjoff, tjoff, tjoff. Jambisk … daktylisk … Kul att ses. Hör av dig. Här är mitt kort. Jag läser Prinsessan de Clèves.  Detta är ingen bokmässa, det är en ubåt. Var kommer den här lukten av brunsås ifrån? Välkommen! Rött eller vitt? Vita svanor tamt i vassen / kryssa efter gunst och bröd / Ut på djupet, svarta svanor / ut, I barn av natt och glöd. Hur tycker du att det har gått, hittills? Fråga oss om upphovsrätt. Vi måste prata. Kan du komma? Träffa våra författare! TRÄFFA våra författare! Träffa VÅRA författare! Träffa våra FÖRFATTARE! Har du funderat på Engelbrekt? Spänn av, det är ingen som känner igen dig här. Detta är ju Göteborg! Nu känner jag igen dig! Det var det där med skägget. Du har missförstått det där med Claessonska punkten. Do you believe in the phenomenon of syncronicity, mrs Gordimer? Köp tre betala för två! Köp fyra betala för tre! Har du mycket kvar att göra? Nej, jag har inte läst den än. Var ÄR du. Jag STÅR ju här vid scenen. Jaså, F-hallen. Var är DET då? TV-succén i bokform. Ska du åka till buffén på börsen? Han verkar ha fått en släng av cocktailinfluensan. Just nu kan vi svara på frågor om ortnamn. Vet du vem som borde få Nobelpriset? Jo… Vill du bli vän med elefantskötaren måste du ha plats för elefanten. Äsch, jag tar en caipirinha till. Vill du ha en? Hallå, hallå. (BLÅSLJUD) Hörs jag? (PAUS) Välkomna allesammans till … Får jag inte sitta ned snart dör jag. I thought you were an older man. I am an older man. Man måste först stoppa in kortet, dra ut det, och SEN trycka på knappen. Vissa författare är beroende av karta, andra av kompass. I takt med att vi läser upp namnen på pristagarna vill vi att ni kommer fram. Ja, du vet vad Oscar Wilde sa… Sveriges frimärksungdom. Det måste vara mer knulla än kultur. Ipad för 3kr? En oläst bok är en ny bok. Dom serverar stora räkmackor i det andra tornet också. Nej, det får inte du twittra om. Det har JAG tänkt twittra om. Hej IGEN! Hur gick det till? Var ligger A01:41? Bredvid A01:31. Så, vad skriver du på nu då? … men citera mig INTE. Har du mycket att göra i år då? Mamma jag är TÖRSTIG. Har du sett vad Denise Rudberg ser ilsk ut på alla sina författarfoton. Är hon det? Boken… ordet … fantasin … läslusten … Hur slutade det igår? Illa. Det var bra! Snart: tecknarbattle. Du vet att det finns en app för det där, va? Att älska är en drift som hjärtat ej förnedrar.

I lördagens DN gick det att läsa en intressant text om Aleksander Solzjenitsyns mastodontverk ”I den första kretsen”. Invid stod en faktaruta, där det bland annat påstods att ”Efter påtryckningar av bland annat André Malraux tilldelas Solzjenitsyn 1970 års Nobelpris”.

Detta är så pass uppåt väggarna tokigt att jag inte kan låta bli att säga något.

För det första. Det upprop som här åsyftas startades inte av André Malraux utan av François Mauriac. Personen har helt enkelt läst fel på sidan 12 i Lennart Samuelssons förord. (Där för övrigt 1952 års Nobelpristagare fått fel förnamn – han kallas André.)

För det andra. Som gammal Nobelpristagare hade Mauriac all rätt att nominera. Många av de bästa förslagen får Akademien just från den kategorin. Att benämna detta, som inte bara uppmuntras utan faktiskt aktivt efterfrågas från vår sida, ”påtryckningar” är därför helt snurrigt.

För det tredje. Det som kallas för Mauriacs upprop – där undertecknarna var ett femtiotal franska akademiledamöter, lärda, författare och journalister – inkom först i juli 1970, då nomineringstiden sedan länge var förbi. Vid det laget fanns det sex andra, i tid inkomna nomineringar som avsåg just Solzjenitsyn, vilket gör det svårt att se varför Mauriacs försenade nominering skulle ha haft en sådan betydelse.

Utifrån viss egen insikt i hur Akademien fungerar vill jag påstå att kampanjer i syfte att se till att Nobelpriset ges till någon viss person aldrig ger resultat. I alla fall inte det avsedda.

Jag vill inte göra en för stor sak av detta. Vi kan alla halka på badrumsmattan. Detta är bara detaljer. Det finns dock en lite mer allvarlig sida.

På sätt och vis ansluter formuleringen – säkerligen helt oavsiktligt – till den tankefigur som de sovjetiska myndigheterna grep efter i sin hets mot Solzjenitsyn, och där priset sades vara resultatet av en internationell presskampanj. Det finns ingen anledning att hålla den gamla myten vid liv.

”Mitt språks gränser är min världs gränser” sade som bekant Wittgenstein. Och i morse kom jag att tänka på tre motsatsord som jag önskar att jag känt till när jag var tjugo:

• Heterodox
• Multiversum
• Anastrof

… och undrar om det är någon annan som ännu gör det? Ett tag under det sena 1800-talet ansågs han vara Skandinaviens främste lyriker, omsvärmad, omtalad, populär. För detta var under den fjärran tid då poeter kunde ta ungefär samma plats i det allmänna medvetandet som rockstjärnor idag. Men redan under hans livstid – han dog som bekant 1903 – gick Snoilskys tidigare så vackra rykte i nedan.

Han har själv kommenterat detta obarmhärtiga faktum, om än indirekt, i en text om en viss 1700-talsbibliograf:

”Ingenting väcker så livlig föreställning om mänsklig framgång och mänsklig begränsning som det enda ordet namnkunnighet. Den, som lyckas i att uppdraga denna sällsynta praktblomma, väntar väl att hon skall överleva sin egen såningsman; och dock sammanfaller endast alltför ofta bäggederas livslängd. Mången hinner till och med att själv bevittna den ömtåliga plantans både blomstring och förvissnande – ett ögonblick av sorl, och så blir det åter mörkt och tyst.”

Akademien har en bokserie som heter Minnesbiblioteket, och årets nummer är just en biografi över Carl Snoilsky, författad av Per Hallström (den förre ständige sekreteraren). Förordet är skrivet av seriens redaktör Lotta Lotass.

På årets bokmässa i Göteborg kommer jag och Lotta att samtala litet om denna bok, om Snoilsky och om den litterära glömskans mekanismer. Kanske till och med läsa någon dikt av honom. Om tid gives. Evenemanget äger rum på lördag, klockan 16:00-16:20.

Det hampar sig så att jag har en gammal relation till Snoilsky: han var den förste poet vars samlade verk jag inköpte – i blekta vita pappersband. Året var 1980 eller 1981. Sedan ville makterna att jag skulle sitta på samma stol som honom här i Akademien.

Jag har fortfarande svårt att recitera hans ”Svarta svanor” utan en viss rysning.

* * * * *

För övrigt: från och med nu tänker jag göra ett försök och låta besökare skriva egna kommentarer. Dessa kommer dock vara modererade (så det kommer alltid vara en viss fördröjning) och bara de som följer reglerna kommer att släppas fram.