Att vara ständig

Med anledning av vissa förändringar vad gäller språkämnena vid Göteborgs universitet, har Akademien skrivit följande brev till dess rektor:

Svenska Akademien brukar inte försöka påverka universitetens och högskolornas inre arbete. Ett undantag gjordes år 2003, då man tillsammans med Kungliga Vitterhetsakademien tog ett initiativ till att ett antal nya (tidsbegränsade) forskningstjänster med humanistisk inriktning inrättades med hjälp av medel från Knut och Alice Wallenbergs stiftelse. Proceduren upprepades under sju omgångar. Sammanlagt blev det 45 sådana nya tjänster. Av dessa gick 6 till forskare i Göteborg. Denna inblandning i universitetens verksamhet fann Akademien stimulerande.

Till ett annat undantag tvingades Akademien i våras, då beslut fattades vid Södertörns högskola om att den framgångsrika utbildningen i litterär översättning där skulle upphöra. Det har senare framgått att den slutgiltiga nedläggningen fördröjs samt att den konstnärliga fakulteten vid Göteborgs universitet överväger att starta sådan utbildning. Det är glädjande. Det är dessutom framsynt och klokt av den konstnärliga fakultetsledningen i Göteborg att tänka i sådana termer.

När våra universitet beskriver målen för sina strävanden brukar ambitionen att vara internationellt gångbara, helst ledande, understrykas emfatiskt. Det talas mycket om spetskompetens, men rädslan för att kunna beskyllas för provinsialism är lika uppenbar. För att vinna internationell erkänsla krävs emellertid mer än framstående forskningsresultat inom specialiserade problemområden. Framför allt behövs det god kommunikationsförmåga och kulturkunskap för att skapa ömsesidig förståelse av mera beständig art. Egen spetskompetens på detta område måste säkerställas av varje universitet som strävar efter internationella framgångar.

I början av sommaren nådde oss nyheten att ett beslut om nedläggning av flera språkämnen vid Göteborgs universitet var på förslag. Beslutet skulle fattas den 20 juni och bakgrunden ansågs vara att man ville få bort s.k. »småämnen» med svagt utvecklade miljöer för att i stället ge nya, mera »spännande» ämnen större plats. Tiden var redan ute, föreföll det.

Det blev inte riktigt så katastrofalt, men illa nog. Beslut fattades om att den reguljära undervisningen i italienska skulle upphöra, övriga ämnen på dagordningen skulle utredas vidare (men är alltså ingalunda ur riskzonen). Många av nämndens ledamöter var i flera fall så tveksamma till att frågan skulle avgöras i terminens elfte timme att de begärde bordläggning, men behandlingen genomfördes. När det gällde ryska fattades beslut med minsta formellt möjliga marginal (dekanens utslagsröst) att man skulle gå till beslut vid innevarande sammanträde.

Fakultetsnämnden väntade alltså till vårterminens sista sammanträde (20/6) med att fatta beslutet om italienskans nedläggning fr.o.m. den 1 januari 2013. Man kan inte frigöra sig från misstanken att detta var för att försvåra offentlig debatt om nedläggningen. Övriga nedläggningshotade »småämnen» fick trots allt ett anstånd som förvägrades italienskan.

Italienska myndigheter i Sverige (ambassaden och kulturinstitutet) och i Italien (utrikesministeriet och utbildningsministeriet) var inte sena att reagera och ifrågasatte den budgetmässiga argumentationen bakom beslutet (italienskans del av de sammanlagda utgifterna vid Institutionen för språk och litteraturer uppgår till ynka 0,6 %). Med all rätt. I ett läge då Italien hårt drabbas av den ekonomiska krisen gör fakultetsnämnden uppgiften för italienska åtstramningspolitiker lite väl enkel: vem vill argumentera för svenskundervisningen i Italien (med Milano, Florens, Rom och Neapel som några av sina traditionella huvudorter), om svenskarna lägger ner undervisningen i italienska vid universitetet i landets andra stad?

Är det på detta sätt fakultetsnämnden tänker sig den språkliga samexistensen i Europa? Är det på detta sätt fakultetsnämnden vill degradera italienskan till ett »småämne» utan intresse för svenska studenter? Men den italienska litteraturen finns ju i översättning, kanske någon invänder. Ja, just det. Av de färdigheter som lärs ut genom undervisningen i italienska hör just kompetensen att för en större allmänhet tillgängliggöra italienska texter (inte bara skönlitterära), och det är inte minst denna översättningskompetens som beslutet allvarligt underminerar. Med tanke på att beslutet om italienskans nedläggning redan är fattat kan vi bara på ett sätt ge uttryck för vår inställning, nämligen genom att uppmana fakultetsnämnden att riva upp sitt beslut.

Det undervisas i svenska vid mer än 220 universitet runtom i världen (se t.ex. DN 19/8 2012). Det kan låta imponerande, och faktum är att svenskar i allmänhet underskattar eller är helt omedvetna om det starka intresse som finns på olika håll i världen för det svenska språket, den svenska kulturen och det svenska samhället. Det skall understrykas att detta intresse inte bara bärs upp av utländska humanister, utan en överväldigande majoritet av de svenskstuderande utomlands räknar med att ha nytta av svenskkunskaper inom företagsvärlden, som ekonomer och statsvetare, allt möjligt. Förvånansvärt många läkare studerar svenska utomlands. De lärare som undervisar i svenska utgör i sin tur en ovärderlig förbindelselänk mellan Sverige och de olika kulturer det gäller, dessutom av växande betydelse allteftersom tjänsterna som kulturråd dras in och hela ambassader reduceras eller läggs ner.

En av de största svenskinstitutionerna utanför Europa var tills för inte så länge sedan den i nyzeeländska Auckland, med mer än hundratalet studerande och ett imponerande bibliotek. Denna verksamhet framhölls som ett av huvudargumenten när representanter för universitetsledningen i Auckland sökte samband med humanistiska fakulteten i Göteborg kring millennieskiftet och ville sluta samarbetsavtal. Kort tid därefter var universitetsledningen där utbytt, och universitetet ändrade policy. Man skulle hädanefter satsa alla resurser på områdesstudier med betoning på »närområdet» (Sydostasien, Australien, västra Stillahavsregionen). Följden blev att bl.a. germanska språk (utom engelska) lades ner trots livaktig verksamhet, och samarbetet med Göteborg förlorade sin fasta bas.

Svenskan är överallt i världen där undervisning i vårt språk förekommer ett småämne. Hela denna verksamhet är sårbar och kan upphöra med mycket kort varsel. Ämnets representanter för en ständig kamp för dess existens. I det internationella universitetssamarbetet (inte minst olika utbytesprogram) betonas ständigt vikten av reciprocitet. Varje gång universiteten i Sverige sänder ut signaler om att man tänker dra in på sin undervisning i främmande språk osäkras falluckan under svenskundervisningen utomlands. På detta område har alla svenska universitet ett gemensamt ansvar, men Svenska Akademien stöder också aktivt och mycket substantiellt svenskundervisningen utomlands i olika former. Trovärdigheten i vår plädering inför främmande universitets ledningar undergrävs varje gång ytterligare ett språkämne läggs ned i Sverige.

Vad de aktuella språkämnena vid humanistiska fakulteten i Göteborg anbelangar åtnjuter alla utom italienskan en frist som gör det möjligt för oss att uppmana fakultetsnämnden att inför det kommande beslutet noga betänka vad det är man gör om man t.ex. upphör med undervisningen i grekiska vid Göteborgs universitet.

Jan Stolpe, vår storartade Platonöversättare, studerade grekiska för Ingemar Düring i Göteborg. Ska det i framtiden bli omöjligt för Göteborgsstudenter att skaffa sig ett liknande intellektuellt bagage? Hur många akademiker från Göteborg kommer i närheten av Dürings internationella lyskraft? Det var i sin egenskap av representant för ett av »småämnena» som Düring blev en stjärna av första magnituden på det internationella firmamentet. Eller Hjalmar Frisk, som också var universitetets rektor under 1960-talet men då redan världsberömd som specialist på grekiska. När Göteborgs högskola på 1950-talet blev universitet var det inte minst för att man kunde peka på en mer än halvsekelgammal ärofull tradition på den humanistiska sidan (högskolans sju första professurer tillsattes i humanistiska ämnen).

Vad är det man egentligen har i tankarna när man vill avskaffa möjligheten för framtidens studenter att läsa Aristoteles, Platon, Sofokles och Herodotos såsom de själva formulerade sig? Vill man verkligen göra det omöjligt för genusforskarna vid Göteborgs universitet att läsa Sapfo i original?

Det må låta som om fornkyrkoslaviska är något onödigt exklusivt som kanske kan överlåtas åt något annat mera direkt berört universitet. Men fornkyrkoslaviskan är den alltmer inflytelserika rysk-ortodoxa kyrkans liturgiska språk, och rysk mentalitet är starkt präglad därav. Skall svenskarna någonsin förstå sin mäktigaste granne, Ryssland, kan man lämpligen börja med att sätta sig in i förutsättningarna för befolkningens tänkesätt. Motsvarande gäller givetvis de enskilda levande slaviska språken med ryskan i spetsen. Att arabiskan skall avvecklas just när arabvärlden internationellt tilldrar sig mer uppmärksamhet än någonsin är också obegripligt. Översättarutbildningen vid fakulteten har ifrågasatts trots ett omfattande pågående program, just när den konstnärliga fakulteten överväger att införa litterär översättning på schemat. Humanistiska fakultetsnämnden förefaller en aning tondöv.

Det är lätt att riva ner men mödosamt att återuppbygga. När bron i Mostar raserades var det inte bara en stor mängd stenmassor som störtade samman. Det hade ett stort symbolvärde när folkgrupper med olika etnisk, språklig och kulturell bakgrund hetsades mot varandra och berövades möjligheten till fredlig och fruktbärande samlevnad. Det kaos och den bestialitet som följde är välkända ting. Språk- och kulturstudier är ingen oförarglig hobbyverksamhet som man kan ha eller mista. Det ligger stor sprängkraft – inte minst i ett internationellt perspektiv – i de frågor som studeras. Det gäller för svenska universitet att bevara sin spetskompetens även på dessa områden. Små och svaga miljöer behöver stärkas hellre än avvecklas. För bara några få år sedan genomförde fakulteten en genomgripande omorganisation, varvid många ämnen sammanslogs till ett fåtal större enheter. Ramarna finns således.

Avgörande för framgångsrikt samarbete och ömsesidig förståelse är väl fungerande kommunikation. Det viktigaste kommunikationsmedlet som står till människans förfogande är språket. Vars och ens språk griper också djupt in i personligheten, i vår självbild. När vi inte kan kommunicera med varandra på de språk som är mest naturliga för oss måste vi naturligtvis reda oss med andra, i vår del av världen ofta engelska. Men det är viktigt att det finns några som kan förmedla den mest oförställda bilden av den andres värld direkt via dennes språk. Utan översättning på en avancerad nivå från ett betydande antal språk blir vi isolerade och maktlösa.

Det finns uppenbarligen frågor som är för stora för att behandlas av förhållandevis små beslutande församlingar där en rad olika egna hänsynstaganden och särintressen medvetet eller omedvetet kan styra processen på ett olyckligt sätt. Ett universitet måste ha ett visst utbud för att inte – åtminstone i det allmänna medvetandet – degraderas till högskola. Dit hör ett betryggande utbud av språkutbildning. Det är möjligt att inte humanistiska fakulteten vid Göteborgs universitet skall ta eget ansvar för dessa frågor. Då krävs direktiv (och kanske medelstilldelning) från någon högre instans. Att de språk som det här gäller skall vara representerade vid de största universiteten i landet borde vara en självklarhet.

För Svenska Akademien

Peter Englund

Jag vill i det här sammanhanget passa på och påpeka att detta problem inte alls bara gäller italienskan i Göteborg, utan att denna typ av nedmontering går att återfinna på flera andra lärosäten i landet.

Sista ordet är inte sagt.

Jag har fått frågor från bland annat Expressen rörande det faktum att ledamoten Göran Malmqvist för Akademiens räkning översatt årets Nobelpristagare, och att det är möjligt att delar av hans översättningar senare kan komma att publiceras av något förlag. Kan detta utgöra jäv?

Fråga: Hur du ser på jävmisstankarna?
Svar: Vi ser det inte som ett brott mot våra jävsregler. Göran Malmqvist har i sin egenskap av sinolog, kinesisktalande och expert på kinesisk kultur fått i uppdrag av Akademien att översätta vissa av Mo Yens verk till svenska, alltså som en naturlig del av vårt arbete med Nobelpriset.

Fråga: Hur mycket deltog Göran Malmqvist i diskussionerna kring vem som skulle få nobelpriset?
Svar: Han har självfallet deltagit i den diskussionen, då han är vår främste expert. Fattas bara annat. Det är bland annat på grund av den kompetensen han sitter i Akademien!

Fråga: Hur ser akademin på att en ledamot kan få ekonomisk vinning av en utnämning, som i det här fallet med Göran Malmqvist?
Svar: Han får inte ekonomisk vinning av det, annat än i form av ersättning för det arbete han utfört på Akademiens uppdrag. Sedan är det då frågan om de här översättningarna också kommer att publiceras, och så vitt jag vet är inget bestämt, men om så sker har jag förstått att han kommer att skänka bort rätten till översättningarna till förlaget i fråga. För övrigt hoppas jag verkligen att hans översättningar kommer att publiceras. De är lysande.

Egen kommentar: Jag önskar faktiskt att fler ledamöter kunde finna tid att för Akademiens räkning direktöversätta nobelpriskandidater. Det ger en oslagbar inblick i en författares stil, och skänker också en utmärkt plattform för att bedöma översättningar gjorda på andra språk.

Igår skrev den nye kulturchefen på Svenska Dagbladet en märklig krönika där han uttryckte oro för vår sekretess.

Detta är mitt svar.

Martin Jönsson försöker tolka ett uttalande gjort av Ebba Witt-Brattström förra veckan, och jag kan hjälpa honom på traven. För i motsats till honom har jag talat med henne. Och hon sade då att ”Det var mitt sätt att slippa frågan, och jag kunde inte föreställa mig att DN skulle trycka det icke-svaret”.

Vad gäller sekretessen kan jag försäkra att vi tar den på största allvar. Under mina år som ständig sekreterare har den stadigt skärpts. Antalet inblandade personer blir allt färre, ledtiderna har kortats ned radikalt, vi använder inte längre e-post i nobelärenden, allt som skrivs på våra datorer sparas ned på självkrypterande diskar, etc. Och det arbetet kommer att fortgå.

Förvisso spekuleras det kring läckor. Men ofta på ett slappt och rutinmässigt vis. Det går inte heller att komma ifrån intrycket att många gör det då de egentligen inte har något intelligent att säga om litteratur i allmänhet och pristagaren i synnerhet. Men spalterna måste ändå fyllas. Med nåt.

Vi har inga indikationer på läckor. Vem som helst som följt diskussionen i pressen före tillkännagivandet kan se samma sak. Gissningarna har varit legio, inte minst i Jönssons egen tidning. Och när Ladbrokes stängde spelet på Nobelpriset i litteratur i torsdags skrev de i ett pressmeddelande ”Hatten av till Svenska Akademien och deras organisation. Spelen har varit jämnt fördelade mellan förhandsfavoriterna så vi ser inga indikationer på att några vet mer än de borde.”

Bristen på utläckt förhandsinformation demonstreras också vältaligt av det faktum att medarbetare på Jönssons EGEN kulturredaktion vid två tillfällen förra veckan försökte tubba folk här i Börshuset att bryta det tystnadslöfte alla inblandade har. Så om Jönssons ömsinta oro över vår sekretess finns bara ett ord. Hyckleri.

* * *

Läs för övrigt gärna denna uppföljning i samma tidning, som på inga vis ger Jönsson stöd för hans spekulationer.

Jag fick igår frågor apropå en del av reaktionerna på Akademiens beslut att ge Nobelpriset i litteratur till Mo Yan. Här är hela mitt svar:

Det är snarare regel än undantag att Nobelpriset i litteratur väcker politiska invändningar. Så har det varit länge. Under mina få år i denna sammanslutning har jag först fått uppleva hur Akademien brännmärktes som en vänsterförsamling för att den givit priset till författare som Elfriede Jelinek, Doris Lessing och Harold Pinter, en kritik som sedan vändes i sin motsats när vi gav det till Mario Vargas Llosa, en uttalad liberal. (Och förra året gick det att notera klander som gick ut på att pristagaren var för lite politisk.)

Att det uppstår diskussion är tämligen naturligt – litteratur kan ha en oerhörd politisk sprängkraft. Den dag Nobelpriset inte väcker några som helst invändningar är också sannolikt den dag då priset blivit irrelevant. Dock önskar man inte sällan att diskussionen mer tog sin utgångspunkt i författarens verk än i mer eller mindre lösa antaganden om författarens person.

Vi varken vill eller kan eller ska väga våra kandidater på en politisk våg, i syfte att lyfta undan sådana som skulle kunna tänkas väcka misshag i olika läger eller på olika vis.

Nobelpriset är ett pris i litteratur, och ges enbart på litterära meriter. Det torde stå klart. Än en gång.

Efter nästan fyra timmar av intervjuer känner jag mig just alltför sönderpratad och yr i hatten för att skriva något vettigt. Istället lägger jag ut följande bild, som föreställer när vi strax efter halv ett idag ringer upp och meddelar Mo Yan att han vunnit Nobelpriset. Jag pratar, Göran Malmqvist översätter. (Luren gick fram och tillbaka.) Nobelkommitténs ordförande Per Wästberg tittar på.

För säkerhets skull befinner vi oss i vår vaktmästares rum.

Ännu ett fejkat Twitterkonto har dragits igång, nu under namnet ”SvenskaAkad”. Det förvånar mig en smula att folk ens överväger huruvida det är äkta eller ej. Även denna bluff är anmäld.

För säkerhets skull: jag twittrar inte, jag har inte twittrat, jag kommer inte att twittra.

Yet another faked Twitter account has been started, now in the name of the Swedish Academy. As the previous one it is a poor attempt. A report has been filed.

Nu på torsdag klockan 13:00 tillkännages vem som Svenska Akademien beslutat tilldela årets Nobelpris i litteratur. Det sker på traditionell plats och under traditionella former.

Kuriosa 1: Den vita dörr som jag stiger fram ur hålls numera låst året om, och öppnas bara vid två tillfällen: först då jag tillkännager priset, och sedan då pristagaren två månaders senare gör sin entré för att hålla nobelföreläsningen. Så sluts cirkeln.

Kuriosa 2: Ännu en bra bit in på 90-talet väntade alla journalisterna inne i sekreterarrummet – därifrån jag nu kliver – medan den ständige sekreteraren öppnade dörren från motsatt håll, alltså från stora salen. Större än så var inte det här arrangemanget då.

Någon har börjat twittra i mitt namn: ”EnglundSvAkad”.

Det är en fejk, och dessutom inte en vidare intelligent sådan, som även en mycket ytlig korrekturläsning ger vid handen. Det hela är anmält till Twitter. (Tack till Kulturnyheterna för tipset.) Fotot är dock bra.

Alla meddelanden om att jag börjat Twittra äro falska.

Someone has started impersonating me on Twitter: ”EnglundSvAkad”. It’s a fake, and I’m sad to say not a very clever one, as any person speaking Swedish can tell. A report has been filed.

Om man vill erfara det fenomen som Jung kallade synkronicitet (alltså skenbart meningsfulla sammanträffanden), så är bokmässan i Göteborg en bra plats. Om inte annat så tack vare mässans kaos av intryck och ansikten. Detta är min personliga fem-i-topp just för detta året:

1. Jag checkar in på Gothia, tar hissen upp till fjärde våningen, och när jag går längs den tomma korridoren med min väska slås en dörr upp, och där är Tomas Tranströmer med familj. Vi har inte setts sedan nobelfesten i december 2011. Han verkar ha hanterat det här året väl. Jag berättar att snart kommer någon annan ta hans roll som ”Årets Nobelpristagare”. Han gör tummen upp och skrattar.

2. En läsare frågar om mina framtida bokplaner, och jag svarar som vanligt lite undvikande att jag tyvärr inget kan säga (ämbetet tillåter ej sådant och allt det där) men att jag bland annat någon gång hoppas få skriva något som handlar om Kalla kriget. Han tackar, jag tackar, går en fyra-fem meter, och där sitter Mikael Holmström och signerar sin bok ”Den dolda alliansen”, en av de viktigaste böcker som skrivits om Sverige under denna epok. Jag har den redan ett exemplar hemma men köper ännu ett.

3. Jag står i den långa kön in till Skybaren på Gothia, som med ett slags utstuderad långsamhet rör sig förbi vakterna med sina öronsnäckor. Tänker på alla de gånger jag varit här under mässan med goda vänner, framför allt Charlie C. Strax efteråt kommer Charlie C gående, från baren, iförd en blåvit skjorta i lätt psykedeliskt mönster.  Vi klappar om varandra, entusiastiskt.

4. Någon frågar mig om den gamla idén att samla alla de tillägg jag gjort till olika utländska versioner av ”Stridens skönhet och sorg” (nu såld till 18 länder, senast Brasilien) och jag förklarar att det kommer kräva lite mer arbete än det verkar, då till exempel extratexten jag skrivit till den italienska upplagan – och som handlar om Robert Musil – innehåller citat på tyska, engelska och italienska. En hel del översättarmöda krävs. En fem minuter senare går jag in i sal J1, för att leda ett seminarium (som handlar om översättningar), och när det är klart presenterar sig en liten, mörk kvinna för mig. Det är min italienska översättare, Laura Cangemi, hon som just arbetat med min text om Musil.

5. Jag för ett resonemang i bullret med en person, söker hävda att det finns två typer av författare; för det första de för vilka skrivandet är ett självändamål, och som fortsätter att skriva, envist, tills döden eller hjärnblödningen river pennan ur deras hand; för det andra de som skriver i hopp om att en dag skapa något så enastående de kanske inte behöver eller kan skriva något mer. Jag vänder mig om och ser en bild av Karl Ove Knausgård.