Att vara ständig

Den lång listan med nominerade till Nobelpriset i litteratur är nu klar. Siffrorna måste betecknas som tämligen normala – och med tanke på att proceduren är så väl inarbetad skulle det vara konstigt om antalet plötsligt halverades, eller dubblerades, eller beskrev något annat intressant språng. I år har vi fått in 259 olika förslag, vilket resulterat i att 198 personer nominerats. Av dessa är 36 nämnda för första gången. En av dessa 198 kommer att bli årets Nobelpristagare.

Det är nu det svåra arbetet börjar, nämligen att ur dessa 198 arbeta fram en halvlång lista på en 20-25 personer, med syftet att i slutet av maj komma ned till bara 5 namn.

En sak – som irriterar mer än det besvärar – vad gäller nomineringarna, är att det finns förslagsställare som gärna basunerar ut i offentligheten vilken person de nominerat. (Ibland anas motivet att man då för all framtid kan behänga en viss författare med epitetet ”Den Nobelprisnominerade…”) Detta i upphöjt trots mot reglerna. Vi har faktiskt möjligheten att då ogiltigförklara nomineringen i fråga, och det är inte omöjligt att så kommer att ske med ett och annat förslag i framtiden.

Någon ordning får det vara.

Det har förekommit en del frågor rörande vilken adjektiv-ändelse min efterträdare kommer att ha på sin titel. Ständig-e eller ständig-a sekreteraren? Kanske inte världens största fråga i dessa tider, men ändå något att undra över. Detta har vi även diskuterat i Akademien, för frågan är faktiskt inte helt lätt. Båda alternativen kan finna stöd i praxis och i grammatik. Till slut blev det bestämt att fru Danius från den 1 juni kommer att tituleras Svenska Akademiens ständiga sekreterare. En annan sak är om detta alternativ kanske också kommer att bli bestående framgent, som varande det mest könsneutrala. Den som lever får se.