Att vara ständig

Morgonrusning på Stockholms centralstation. Springer på Klas Ö, som står (fullständigt orörlig med jättestor resväska) invid pelargången som för ut mot Vasagatan. Under tre minuters livligt samtal enas vi (bland annat) om följande:

1.    Växelbruk är bra för en författare (översättningar, korta texter, filmmanus).
2.    Modern filmdramaturgi står för den hårdast fixerade berättarformen på den här sidan av det fransk-klassicistiska dramat.
3a.    Man återvänder förr eller senare till boken, inte minst på grund av dess frihet (rent formmässigt är allt möjligt).
3b.    På så vis blir boken en förälskelse som bara fördjupas med åren.
4.    Det blir också svårare med åren. Paradoxalt nog trots att erfarenheten lär en att undvika de vanligaste misstagen, varför man kan gå direkt på den bästa lösningen.
5.    Samtidigt kanske erfarenheten skänkt en hälsosam respekt för de svårigheter man som ung inte ville eller kunde se. (Hann jag säga det, eller tänkte jag det bara?)
6a.    Det är alltjämt förbannat roligt att skriva.
6b.    Och det måste vara roligt. (Bara då kan det bli riktigt bra.)
6c.    (Eget tillägg efteråt: bara det svåra är roligt.)
7.    Om det inte är roligt finns det betydligt enklare sätt att försörja sig.

Därefter går Klas iväg till tåget som ska föra honom hem till Skåne, och jag trampar vidare mot Gamla Stan och Börshuset.

Fick nyligen ett mejl från en lärare vid namn Lotta som undrade om ”Vem i Sverige har makten att bestämma över att ordklassen imperfekt skulle byta namn till preteritum? Är det möjligtvis du? Vilken var anledningen till bytet?”

Mitt svar:

Hej Lotta!

Nej, det är inte jag. Skulle gissa att det här är en förändring som helt enkelt vuxit fram bland språkvetare, pedagoger och läroboksförfattare. Den är så vitt jag vet inte en följd av något centralt beslut.

Efter att ha hört mig för kan jag nu säga att skälet till ändringen framför allt handlar om precision. I internationell språkbeskrivning skiljer man på tempus och aspekt , och ”imperfekt” är egentligen en aspektterm som betecknar en handling i förfluten tid som ej är avslutad, medan ”preteritum” gäller en avslutad handling i dåtid. Den distinktionen görs i åtskilliga språk men inte inte i vårt språk, vilket gjort att termen ”imperfekt” länge fungerat bra för oss som beteckning för förfluten tid. Utifrån ett bredare perspektiv, där alla språk helst bör beskrivas med samma uppsättning termer, har en förändring dock setts som önskvärd. Och det är det som övergången från imperfekt till preteritum handlar om.

Vänlig hälsning
/Peter Englund

PS. Om man ska vara noga – och det ska man faktiskt – är imperfekt för övrigt ingen ordklass utan ett tempus.

Igår skedde det, för första gången på tre år tror jag: Akademien gick efter sin sammankomst till Gyldene Freden och åt ärtsoppa.

Fingrarna i bildens överkant tillhör för övrigt Kristina Lugn.

När man kommit upp i åren intresserar bokfloden på höstarna mindre. Det beror på att man märker – eller kanske att man helt enkelt fatt mera tid att märka – hur mycket man inte läst, inte hunnit med att läsa. Därför vänder jag mig åter och åter till klassikerna, och inte bara de guldkantade utan också de silver eller bronskantade, ja, gärna de halvt eller helt anonyma av vilka det bara finns papperslappar kvar som inte skulle räcka till att rulla en cigarett med. Jag lär mig då också något om den mänskliga etologin, det mänskliga beteendemönstret sådant det varit sedan tusentals år. Jag kan med mera ro anse den s.k. dagsdiskussionen, vare sig den gäller könsroller eller månfärder, för allt det där är egentligen gammalt nytt, vare sig det just nu betraktas som ”aktuellt” eller inte. Evigt aktuellt är däremot betraktandet av sådant som hör till livets grundschema: födelsen, kärleken, sinneslusten, hatet, ledan, döden. Det står på våra tidningars förstasidor i dag. Det stod på kilskriftstavlorna.

Gunnar Ekelöf var ledamot av Svenska Akademien mellan åren 1958 och 1968. Han satt på stol nummer 18.