Det mesta som står att säga med anledning av Googles minst sagt märkliga beteende rörande ordet ”ogooglebart” har nog redan sagts.
Dock vill jag gärna påpeka att Språkrådets nyordslista och vår ordlista (SAOL) är framtagna på helt olika vis, och givetvis har olika syften. När ett ord så småningom hamnar i SAOL så är det på grund av att det vunnit fäste i det levande språket – vilket vi kan se i det mycket stora material som används som underlag för arbetet med ordlistan. Och den statistiken kan man inte argumentera bort. Eller trolla bort med hjälp av advokater.
Det återstår att se om ”ogooglebart” verkligen får allmän spridning. Helt klart är att vi står inför en företeelse som söker sitt namn – alltså att något eller någon ej går att finna med hjälp av en sökmotor – och min egen gissning är att vi tack vare Google Inc. har fått ett.
Jag ser med förväntan fram emot den dag då ett brev från någon av Googles tusentals uppenbart undersysselsatta advokater landar på mitt skrivbord. Det var Sigmund av Luxemburg som i sin egenskap av kejsare över det heliga romerska riket ansåg sig stå över grammatiken. (”Ego sum rex Romanorum et super grammaticam”; detta efter att någon oförskräckt kardinal påpekat att kejsaren i ett tal använt ett ord med fel genus.) Jag tror dock att även ett imperium som Google så småningom kommer att förstå att inte ens de står över språkets naturliga rörelselagar.
Att vara ständig 