Att vara ständig

Jag har sagt det förr, men en av de stora fördelarna med att få ta plats i en prisutdelande församling som De Aderton är att det hjälper en att bjuda motstånd mot medelålderns förstelning.

Den är annars svår att undgå. Åren går. Sakta glider man över från de första decenniernas växande och nyfikenhet, och börjar istället – utan att man tänker på det – att försvara sig själv, reproducera sig själv. Klockorna stannar. Man förblir i sina vanor, lyssnar på det man lyssnade på förut, läser det man alltid har läst, återvänder till samma städer, bor gärna på samma hotell etc. Kanske är det ett sätt att hejda tiden. Resultatet blir dock inte sällan det omvända.

Att i en sådant punkt i livet ständigt få möta nya författare, det är ett vackert privilegium. Även om det skänks en på lättjans bekostnad.

Så står jag där på nytt, tar fram ett antal volymer ur årets Nobelläxa. Jag öppnar en bok, låter blicken i förbigående fara längs några kapitelrubriker, tar in några rader här och där, lägger undan den, slår upp en ny, bläddrar lite. Och så känner jag en svag men behagligt kittlande känsla, som jag vet är förväntan. Ungefär som när man står inför en resa till en ny, okänd plats. Vilket inte är en så dum liknelse.

***

För övrigt: i övermorgon tar jag semester. Och bloggen med mig. Vi är båda åter i augusti. Ha en bra sommar!

Det är inget nytt fenomen. Jag har upplevt det själv, när man varit på platser där historiska saker lär ske, och man hör bullret och ser röken men det är centralredaktionen i Stockholm som vet vad det är som egentligen pågår. Samma sak här. ”Mamma vid TV:n hemma i Boden har nog bättre grepp om vad som sker än vi som är på platsen”, viskar jag till personen som sitter bredvid mig i kyrkbänken. Och rättar till frackvästen.

Något har dock tillkommit, som gör att det verkligen känns som att befinna sig i Baudrillards karneval av speglar. Det är nämligen så, att för oss som är bänkade i Storkyrkans sidoskepp sitter det här och där plasmaskärmar, på vilka man kan följa SvT:s direktsändning. Alltså ser jag det som sker i två versioner. Dels verkligheten, ett tiotal meter bort: ögonkast, rörelser, ryggtavlor, snabbt förbiilande detaljer – fragment. Dels TV: en perfekt komponerad helhetsbild. Kanske är det på grund av detta, kanske på grund av ohejdad vana, men de som sitter runtomkring mig har för det mesta sina ögon fästa vid TV-bilden.

Runt mig sitter bland annat en rad högt uppsatta chefer från media. Då och då svävar en mobiltelefon lite osäkert upp över huvudena, likt ett periskop, för att – ögonskenligen – fånga något av det som pågår; det yttersta syftet är givetvis ett annat: att bevisa att man var där. (Detta fortsätter mest hela eftermiddagen. Jag har aldrig sett så många IPhones i hela mitt liv.)

Det är först när brudparet lämnat kyrkan som spegellabyrinten öppnar sig. För då visar TV-skärmarna något vi själva inte kan se. Och vi skådar kortegen där den rullar längs gatorna. Jag tar med mig en blå riddarsporre från en av de långa blomstergirlangerna på pelarna (och som delvis döljer kablaget till TV-lamporna). För att bevisa att jag var där. Jag rättar till frackvästen.

Nu med vårterminen slutförd kan det vara dags att försöka sig på en enkel summering.

Plus: All mystik till trots så är kärnan i Akademiens verksamhet tämligen enkel: vi delar ut pengar till olika kulturella ändamål. Det handlar om priser och stipendier till förtjänta individer, stöd och bidrag till evenemang, projekt och organisationer. Under perioden januari till maj lyckades vi på detta vis fatta beslut värda 11 347 046 kronor. Det är alltid trevligt att kunna vara generös.

Minus: Det kunde gott ha varit mer. Vi delar av princip aldrig ut arbetsstipendier och tryckbidrag. (Däremot kan vi i efterhand belöna ett ovanligt väl genomfört arbete.) Samtidigt syns behoven av just sådana vara nära nog oändliga i en hårt klämd kulturvärld. Det är alltid trist att tacka nej.

Plus: Vårarna är mindre intensiva än höstarna. Och jag har långsamt börjat förstå hur det här ämbetet fungerar, vad man ska göra, och – än viktigare – vad man inte ska göra. Dessutom har jag hunnit att skriva lite extramaterial för några utländska upplagor av ”Stridens skönhet och sorg”. Samt att vara pappaledig. Nu på halvtid.

Minus: Mina extremiteter är märkligt stresskänsliga. I oktober förra året fick jag något jag kallade mitt ”Herta Müller-exem”, på ett par fingrar på höger hand. Det tonade bort runt juletid. Nu har jag fått ett märkligt utslag på vänster handflata. Det har ännu inte fått något namn. Och jag tänker redan på hösten.

Plus: Som ständig sekreterare får man en väldig massa inbjudningar till olika lockande begivenheter. Nu senast en lunch med Michail Gorbatjov.

Minus: Jag har aldrig tid att gå.

Plus: Jag fick ovanligt mycket läst när jag satt på alla de där försenade pendeltågen i början av året.

Minus: Björnbären, jättevallmon, rosorna samt plommonträdet tog alla ordentligt stryk av den här vintern. Det samma gäller mitt tålamod.  Har insett att jag nog inte kan bo kvar här ute på landet. Vi har bestämt oss för att så småningom flytta in till Uppsala.

Plus: Inga katastrofer har inträffat. Och några bekymmersamma frågor har gått att hantera. Att lösa problem kan vara oväntat intressant.

Minus: Tänker ibland på det som en brittisk officer sade till mig nere i Bosnien 1994: ”Om ett anfall går väldigt bra, betyder det troligtvis att du är på väg in i ett bakhåll”.

Kvällssol över Gamla Stan. Terminens sista sammankomst är över. Ledamöternas sommarferier kan börja, och med dem slutspurten på årets nobelprisläsning. Skåpen där kandidaternas böcker förvaras har låsts upp och bokpåsarna fylls på. För nu är korta listan bestämd. Där står nu, som sig bör, fem namn. En av dessa kommer att bli årets Nobelpristagare i litteratur – och kommer troligtvis också få sitt liv förändrat, kanske inte enbart till det bättre. Valet kommer att bli komplicerat, men samtidigt ångestfritt.

På det lilla skrivbordet i sekreterarrummet står den pelargon jag tog med från min skrivarstuga då jag tillträdde det här ämbetet för ett år sedan. (Den dagen regnade det.) Den lever. Men den har ännu inte börjat blomma.