Det är inget nytt fenomen. Jag har upplevt det själv, när man varit på platser där historiska saker lär ske, och man hör bullret och ser röken men det är centralredaktionen i Stockholm som vet vad det är som egentligen pågår. Samma sak här. ”Mamma vid TV:n hemma i Boden har nog bättre grepp om vad som sker än vi som är på platsen”, viskar jag till personen som sitter bredvid mig i kyrkbänken. Och rättar till frackvästen.

Något har dock tillkommit, som gör att det verkligen känns som att befinna sig i Baudrillards karneval av speglar. Det är nämligen så, att för oss som är bänkade i Storkyrkans sidoskepp sitter det här och där plasmaskärmar, på vilka man kan följa SvT:s direktsändning. Alltså ser jag det som sker i två versioner. Dels verkligheten, ett tiotal meter bort: ögonkast, rörelser, ryggtavlor, snabbt förbiilande detaljer – fragment. Dels TV: en perfekt komponerad helhetsbild. Kanske är det på grund av detta, kanske på grund av ohejdad vana, men de som sitter runtomkring mig har för det mesta sina ögon fästa vid TV-bilden.

Runt mig sitter bland annat en rad högt uppsatta chefer från media. Då och då svävar en mobiltelefon lite osäkert upp över huvudena, likt ett periskop, för att – ögonskenligen – fånga något av det som pågår; det yttersta syftet är givetvis ett annat: att bevisa att man var där. (Detta fortsätter mest hela eftermiddagen. Jag har aldrig sett så många IPhones i hela mitt liv.)

Det är först när brudparet lämnat kyrkan som spegellabyrinten öppnar sig. För då visar TV-skärmarna något vi själva inte kan se. Och vi skådar kortegen där den rullar längs gatorna. Jag tar med mig en blå riddarsporre från en av de långa blomstergirlangerna på pelarna (och som delvis döljer kablaget till TV-lamporna). För att bevisa att jag var där. Jag rättar till frackvästen.