Tomas Tranströmer död

Svenska Akademien har med sorg och bestörtning tagit del av budet om Tomas Tranströmers bortgång. Vår höga uppskattning av hans verk och betydelse behöver ingen betvivla: vi skänkte honom Nobelpriset. Han var en av vår samtids främsta poeter, som vunnit läsare och beundrare runt hela världen. Det som dödligt var av Tomas Tranströmer är borta. Men det som hans geni skapade lever kvar.

Våra tankar går till hans hustru Monica och barnen.

 

Årets nominerande

Den lång listan med nominerade till Nobelpriset i litteratur är nu klar. Siffrorna måste betecknas som tämligen normala – och med tanke på att proceduren är så väl inarbetad skulle det vara konstigt om antalet plötsligt halverades, eller dubblerades, eller beskrev något annat intressant språng. I år har vi fått in 259 olika förslag, vilket resulterat i att 198 personer nominerats. Av dessa är 36 nämnda för första gången. En av dessa 198 kommer att bli årets Nobelpristagare.

Det är nu det svåra arbetet börjar, nämligen att ur dessa 198 arbeta fram en halvlång lista på en 20-25 personer, med syftet att i slutet av maj komma ned till bara 5 namn.

En sak – som irriterar mer än det besvärar – vad gäller nomineringarna, är att det finns förslagsställare som gärna basunerar ut i offentligheten vilken person de nominerat. (Ibland anas motivet att man då för all framtid kan behänga en viss författare med epitetet ”Den Nobelprisnominerade…”) Detta i upphöjt trots mot reglerna. Vi har faktiskt möjligheten att då ogiltigförklara nomineringen i fråga, och det är inte omöjligt att så kommer att ske med ett och annat förslag i framtiden.

Någon ordning får det vara.

 

Litet tillägg

Som ung man skrev årets Nobelpristagare också schlagertexter, åt den franska stjärnan Françoise Hardy. Denna är kanske den mest kända:

 

Bekräftelse

Jag har nu själv fått kontakt med Patrick Modiano, som är mycket lycklig och hedrad över att ha tilldelats Nobelpriset. Och jag kan bara helt kort bekräfta vad som redan rapporterats i andra media: ja, han kommer till Stockholm i december för att föreläsa och för att personligen ta emot priset. Vilket självfallet är en stor glädje för oss i Akademien.

Den där vita dörren som jag klev ut genom igår är åter låst. Den öppnas nämligen bara två gånger om året: först när priset tillkännages, och sedan vid Nobelföreläsningen den 7 december.

Så nästa gång den öppnas kommer Patrick Modiano att stå där. Cirkeln sluts.

 

Förberedelserna pågår

 

Långa listan 2014

Vid den här tiden på året brukar Akademien fastställa den s.k. långa listan, med samtliga nominerade till Nobelpriset i litteratur. Det skedde igår.

Utfallet måste betecknas som högst normalt. Vi har fått in 271 förslag, vilket resulterat i en lista med 210 namn – ett antal har alltså nominerats av flera, och så brukar det vara. Av dessa nämns 36 för allra första gången. Tidigare Nobelpristagare finns som tidigare bland förslagsställarna. Med beslutet på gårdagens sammankomst har arbetet på att ta fram årets Nobelpristagare inletts på allvar.

Akademien fortsätter för övrigt med försöken att bredda och förbättra nomineringsprocessen. De andra nobelprisutdelande församlingarna i Stockholm använder elektroniska nomineringssystem, och vi tänker under året se om detta kan vara en väg att nå än fler möjliga förslagsställare och få in än fler namn på intressanta kandidater.

Efteråt gick vi till Gyldene Freden och åt ärtsoppa och pannkakor. För en gång skull levde vi upp även till denna del av myten.

 

Och Alice svarar

Alice Munro skickade ett tack, som skulle ha lästs upp under banketten. (Så skedde ej, av för mig okänd anledning; texten kan ha kommit fram för sent.) Det lyder så här:

I am honoured and delighted to have received this prize as the crowning achievement of my writing life and only wish I could be there in person to receive it.

I want to say hello to the people of Sweden, to all my supporters in Canada, and my readers around the world.

I want to thank the Swedish Academy, the jurors, the filmmakers and everyone else who made this event possible. I also want to thank the country of Sweden for instituting and preserving this wonderful award.

I believe it is so important to recognize and celebrate the significance, meaning, and enjoyment to be found in fiction.

 

Mitt tal till Alice

Jag har fått några förfrågningar rörande det tal jag höll till och om Alice Munro under prisceremonin i tisdags. Här är det:

Det kan verka som en paradox men är egentligen helt logiskt: det vi kallar världslitteratur är i regel fast förankrat i det lokala, och enskilda. Alice Munro tecknar i sitt författarskap med närmast antropologisk exakthet en igenkännlig och stilla vardagsvärld med dess trygga yttre rekvisita; hennes motsvarighet till William Faulkners Yoknapatawpha County heter sydvästra Ontario, för det är där, i det platta kanadensiska jordbrukslandskapet med dess breda floder och till synes intetsägande små städer, som de flesta av hennes noveller utspelar sig. Men lugnet och enkelheten är på alla vis bedräglig.

Den yttre världens trygghet är alltid skenbar hos Alice Munro. Där öppnas portaler till en inre värld, där motsatsen gäller. Munro skriver om det som brukar kallas vanligt folk, men hon kan tack vare sin intelligens, medkänsla och häpnadsväckande uppfattningsförmåga ge deras liv en märklig värdighet, ja återupprättelse, i det att hon visar hur mycket ovanlighet som kan rymmas i det där sprängfyllda tomrummet Det Vanliga. Det triviala och trista flätas samman med det häpnadsväckande och outgrundliga. Men aldrig till priset av det motsägelsefulla. Om man inte tidigare fantiserat om okända människor man ser på bussen, börjar man göra det efter att ha läst Alice Munro.

Hennes noveller bygger i ringa utsträckning på yttre dramatik. De är ett känslornas kammarspel, en värld av tystnader och lögner och väntan och längtan. Det riktigt stora sker inne i hennes personer. Den största smärtan förblir outtryckt. Hon har som få andra intresserat sig för de tysta och tystade, för de passiva, för dem som väljer att inte välja, lever vid sidan om, smitarna, förlorarna. De skrankor som finns i kön och klass är aldrig långt borta i hennes texter.

I den mentala topografi som är Munros egen är det som kunde ha skett inte sällan lika viktigt som det som verkligen skedde. Centralt är allt det där som personerna inte kunde eller ville förstå, där och då, men som först långt senare står uppenbarat, i bästa fall epifaniskt. Hon visar att vårt allra innersta i princip är onåbart för andra människor, och ofta även undflyr oss själva – förrän det är för sent.

Kompromisslöst demonstrerar Alice Munro att kärleken inte ofta räddar oss eller skänker en lycka att lita på, och att få saker kan så förgöra oss som våra egna drömmar. Sexualiteten finns där städse, dess kraft är drabbande, men inte sällan blind, till och med förödande. Även om verklig lycka kan uppstå, ofta på ett bakvänt vis, förblir människorna sällan ostraffade för sin tro på den romantiska kärleken.

Detta kunde bli outhärdligt mörkt, plågsamt till och med, om det inte varit för att hennes genomborrande klarsyn samsas med något som jag i brist på bättre måste kalla ömhet. Läser man nog mycket av Alice Munros verk, kommer man i någon av hennes noveller förr eller senare att stå ansikte mot ansikte med sig själv; det är ett möte som alltid lämnar en omskakad, inte sällan förändrad, men aldrig förintad.

I Alice Munros noveller samspelar det skenbart prosaiska ytplanet på ett intressant vis med hennes sätt att skriva och hennes egenartade berättarteknik. Den minimalistiska stil som möter oss är ren, klar, subtil och förbluffande precis. Det är en utmaning att hitta ett umbärligt ord eller en överflödig fras. Att läsa en text av henne är som att se en katt gå över ett dukat middagsbord. Ofta kan en kort novell täcka decennier, sammanfatta ett liv, allt medan hon skickligt rör sig mellan olika tidsplan. Inte undra på att Alice Munro ofta förmår säga mer på 30 sidor än vad vanliga romanförfattare ej förmår på 300. Hon är en ellipsens virtuos, och – som Akademien sagt i sin korta motivering – den samtida novellkonstens mästare.

I denna sal har genom åren rader av framstående vetenskapsmän mottagit sina välförtjänta belöningar för att ha löst någon av universums eller vår materiella existens stora gåtor. Men ni, Kära Alice Munro, har som få andra kommit nära att lösa det största mysteriet av dem alla, det mänskliga hjärtat och dess nycker.

Svenska Akademien lyckönskar er varmt. Jag ber nu Jenny Munro stiga fram för att i sin mors ställe ta emot 2013 års Nobelpris i litteratur ur Hans Majestät Konungens hand.

 

Årets Nobelföreläsning

Nu på lördag äger den traditionella Nobelföreläsningen rum. Fast det måste sägas att i år är den inte vidare traditionell. Den är inte ens en föreläsning i vanlig mening.

Det som satt gränserna är det enkla faktum att årets pristagare, Alice Munro, har en svag hälsa, och vi har inte velat pressa henne till något hon inte mäktar med.

Huvuddelen är helt enkelt ett långt filmat samtal, om hennes liv och författarskap, inspelat i Canada. Vår pristagare kommer också att läsa en av sina noveller, eller snarare en del därav. Mrs Munros egen läsning kommer sedan att fullbordas här på plats av skådespelaren Pernilla August, som läser resten.

Filmen är ett resultat av en samproduktion mellan UR och SVT; den som samtalar med Alice Munro är Stefan Åsberg. De har gjort ett utmärkt arbete. Munro har alltid skytt offentligheten, men här är hon rak och öppenhjärtig på ett sätt jag sällan sett i andra intervjuer – och de är för övrigt få.

Delar av filmen kommer senare att sändas i TV. Somt – till exempel hennes läsning – tror jag bara att man kommer att kunna ta del av här på lördag.

 

Munro och Stockholm – en uppdatering

Alice Munro kommer som bekant inte till Stockholm i december. Jag kan nu berätta att den som kommer att ta emot Nobelpriset i hennes ställe under ceremonin i konserthuset är hennes dotter Jenny.

Nobelföreläsningen kommer att äga rum som vanligt i Börssalen den 7:e december. Formen blir dock självfallet annorlunda: då kommer en i förväg filmad föreläsning av och med Alice Munro att visas. (Detta med en filmad föreläsning är ingen fullständig innovation. Den har tillgripits en gång tidigare, år 2005, då Harold Pinter – också av hälsoskäl – var förhindrad att personligen närvara i Stockholm.)