Att vara ständig

Vi har nåtts av ett rykte, att vi i Akademien håller på att utreda en viss nu levande Nobelpristagare i litteratur, för att se om den här personen använt sig av spökskrivare. Detta är fullkomligt gripet ur luften. Någon sådan utredning pågår ej, och inte heller har någon sådan utredning alls övervägts.

We have been reached by a rumor that the Swedish Academy is investigating a certain now living Nobel Prize laureate in Literature, to see if this person has been using a ghost writer. This is complete rubbish.  No such investigation is under way, nor has it ever been considered.

Nu, när dammet lagt sig, gör jag följande utfästelser, som kommer att göra existensen lite enklare för mig själv, och en smula tråkigare för delar av media:

Ett: jag avser bli mindre lätt att reta upp.

Två: jag tänker avstå från att skriva saker i vredesmod.

Noterar att Björn Ranelid uppmanat mig att följa hans exempel och delta i dokusåpor. Det kommer inte att ske. Däremot har jag inga invändningar mot att han gör så själv. Allt som håller Ranelid borta från skrivandet välkomnas.

En återkommande dröm, tämligen lättolkad.

Jag ska iväg på något slags officiell tillställning, men är sent ute. Dags för påklädning. Till min fasa upptäcker jag att fracken är smutsig, kragen alldeles solkig och manschetterna likaså. Och samtidigt som jag rusar runt, plockar och putsar, försöker jag med en alltmer stigande grad av desperation ta reda på exakt var och när jag förväntas vara på plats. Det ska finnas något slags inbjudningskort, men var är det?

Drömmens detaljer skiftar, men den slutar alltid på samma sätt: jag kommer aldrig fram.