Jag var en av dem som i höstas något förvånat noterade att Henrik Berggrens biografi över Olof Palme ej nominerats till Augustpriset. Därför känns det extra tillfredsställande att få meddela att Svenska Akademien beslutat tilldela honom Axel Hirsch pris. Denna belöning kan ej tävla med Augustpriset vad gäller uppmärksamhet men överträffar det vad gäller rena penningar: Berggren är iochmed detta 120 000 kronor rikare.
En som också belönas med samma pris är Per Rydén, för hans bok om Carl David af Wirsén.
Det är svårt att tänka sig två mer olikartade personer än Palme och Wirsén, men de två böckerna företer dock vissa beröringspunkter. I båda fallen handlar det om brett upplagda verk där man på den klassiska biografins vis får skåda en epok via en människa. Och båda dessa objekt var högst kontroversiella gestalter, om än på högst olikartade vis: medan Wirsén var en reaktionär, en förlorare som förgäves sökte hejda tiden och dess skiften, var Palme en av dem som drev på förändringen och som få andra var med om att omforma det samhälle han levde i.
Priset skall enligt statuterna tilldelas ”en levnadsteckning av högt konstnärligt och kulturhistoriskt värde eller ett betydelsefullt historiskt arbete”, och dessa två verk fyller väl den ändamålsbeskrivningen.
Bland tidigare pristagare kan nämnas Johan Svedjedal, Gunnar Eriksson, Bengt Jangfeldt, Kerstin Vinterhed, Torsten Ekbom, Charlotta Wolf och Peter Handberg. (Jag har själv fått det, men det var långt före jag blev invald. Akademien ger inte längre pris till sina egna.)
Går upp och tittar på termometern. Minus 25,3. Men mätinstrumentets precision är överflödig. Det räcker med att titta ut genom fönstret, man ser det på trädens grenar, på snön, på röken från bilar och hus. Vrider snabbt och nervöst på vattenkranen i badrummet. Vattnet brusar fram. Skönt. Den där extra isoleringen måste ha gjort susen.
Meterologiskt sett så bor jag i Norrland. Det är alltid kallare här än inne i Uppsala, alltid kallare i Uppsala än i Stockholm.
Går ned till busshållplatsen, aningen ovig i min extratröja. Luften är klar och stickande, näsborrarna klistras ihop någon sekund när jag drar in extra luft. Vindlande spår efter hare, räv och skogsmus på de bländvita fälten. Kallblå himmel. Står och stampar i busskuren. Nynnar på signaturen till ”Små Einsteins”.
Fryser mest om händerna, trots dubbla vantar. Förfrös fingrarna i armén, i någon vinterövning uppe mot finska gränsen, och det känns vid sådana här tillfällen. De blir lite rödsvullna, stickiga. Drar in dem mot den ännu varma handflatan, rullar in dem som snigelspröt. Jag påminns om det där jag lärde mig då, att vindens kyleffekt är exponentiell.
Tittar igen efter bussen. Så infinner sig det tillstånd jag förknippar med att vara passiv i stark kyla: kroppen är inte längre min yttre gräns. Istället sjunker jag längre och längre in i denna kropp, lämnar den, främmande, stel och infiltrerad av kylan som den är. Tittar bara ut genom dess ögon. Jag är inte kropp, jag har kropp, och till och med det tillståndet känns villkorat.
Så kommer 886:an. Väl inne bak bussens halvgenomskinliga rutor flyter jag långsamt tillbaka in i mig själv. Ordningen är återställd.
I onsdags var det så kallad ”Kväll på Akademien”, och temat var ”Den politiske Pär Lagerkvist”. Det är en ofta bortglömd sida av honom.
Minnet tål inte motsägelser, och eftervärlden har svårt för komplikationer. Ett enskilt författarskaps öden, efter den enskilde författares död, är alltid en sällsam historia. Tiden vrider sig, på sitt obönhörliga men logiska vis, lämnar det mesta bakom sig, även så en gång firade författarskap. Eller reducerar dem till ett epitet, en handfull citat, något enstaka verk, gör en stor men stelnad monolit av något som en gång var sammansatt, flytande och energifyllt, ett offer för minnesgeologins nedbrytande krafter.
Det är nog få av oss som inte kan några strofer av Lagerkvist: ”Det är vackrast när det skymmer…”, ”Ångest, ångest är min arvedel…”, ”Nu vänder mor sitt bibelblad och följer skriften rad för rad…” ”Det kom ett brev…” Men hur många av oss känner till hans starka anti-nazism? Och då talar vi inte om att vara anti-nazist nu, eller för 30 år sedan eller ens 1943. Vi talar om en person som tog tydlig ställning redan 1933, när så många teg, av feghet eller opportunism, famlade i mörker eller låtsades göra det.
Kvällen var riktigt skickligt komponerad. (Jag kan säga detta utan att skämmas, då jag haft mycket litet att göra med dess sammansättning.) Objektet, Pär Lagerkvist, låg fast där i mitten, men belystes sedan från olika håll, dels av den nuvarande innehavaren av stol nummer åtta, Jesper Svenbro, dels av litteraturvetarna Håkan Möller och Margareta Petersson, men även av Pärs son Bengt, som faktiskt varit närvarande i Börssalen när fadern tog sitt inträde i Akademien den 20 december 1940. (Bengt pekade mot en punkt på golvet, och sade att det var där som pappan stod den där kvällen: ”Just här. Just HÄR”.) Och mellan dessa framträdanden reciterade Kristina Adolphson ur Lagerkvists egna verk.
Jesper Svenbro redogjorde för sin läsning av Lagerkvists anti-nazistiska stridsskrift ”Den knutna näven” från 1934, ett verk som under 90-talet utsattes för kritik, inte minst av Johannes Salminen, som med Edward Said i ryggen bland annat menade att Lagerkvist i sitt ställande av det antika Athen (”Akropolis, athenarnas borgklippa”) mot österns mörka makter gjorde sig skyldig till klassisk orientalism. Svenbro tyckte att detta var en stel och schematisk läsning, och avslutade:
”Man inser omedelbart att motsättningen Västerland/Österland för Lagerkvist är ett förhållande med en säreget fruktbar dynamik. Man kan inte reducera den till ett statiskt klassifikationssystem. Salminen framställer saken som om Lagerkvist bara skulle ha inordnat sig passivt i Saïds schema och därigenom gjort sig skyldig till det Orientförakt som från antiken fram i kolonialismens epok ska ha präglat Västerlandet.
Men det är någonting annat som är på väg i den här texten: Lagerkvist visar sig stå öppen för mötet med den Andre, med det Andra. Väst och Öst upplevs av honom som krafter i ett sammanhang, där de kämpat mot varandra och förenat sig med varandra i en ”vånda” som blir en konstituerande del av vårt arv: grubbel, kluvenhet, förmågan att ifrågasätta.
Detta är vår hemvist, och det är en ”fördomsfri” hemvist, fördomsfri som livet självt, alltid berett att ”blanda blod”, som det heter med tydligt antirasistisk intention.
Byggnaderna på Lagerkvists försvarsklippa står öppna. Vi har förrått dem, men de har inte förrått oss.”
Därefter talade Håkan Möller. Han sade bland annat följande:
”Essän ‘Den knutna näven’ blev i Sverige en av sin tids mest uppmärksammade antifascistiska texter. Inte för att det som sades i den hade ett unikt nyhetsvärde. Inte för att det som sades i den var särskilt originellt. Men för att den kom vid precis rätt tillfälle, för att den var skriven av en diktare som åtnjöt ett betydande anseende, och för att den gjordes på ett retoriskt skickligt sätt. Kort sagt: rätt person, rätt tillfälle, rätt ord. Med ett ord hämtat ur den klassiska retoriken: kairos.”
Margareta Petersson talade över temat ”Att ha ett ansikte”, och avslutade så här:
”De som följsamt anpassar sig till diktaturmentalitet och gömmer sig bakom paroller och klichéer förlorar sitt ansikte, tycks Lagerkvist mena, och kan inte möta en annan människa. Men de som vågar och förmår vara personliga och ta ansvar FÅR ett ansikte. Det får till sist också mannen i dramat ‘Mannen utan själ’. Den oförstående och upprörda uniformerade officeren inser att hans magra och bleka ansikte med de lysande ögonen uttrycker ett motstånd och en motkraft – så blir ansikten, blickar och möten markörer med stark politisk laddning.”
Kvällen fick en oväntat stark avslutning, iochmed att objektet själv, Pär Lagerkvist, fick sista ordet. Detta i form av två ljudinspelningar med hans röst. Själv fick jag faktiskt små rysningar av att höra hans nyårstal från 1941, som då sändes i radion.
Det fanns en sådan tyngd i hans ord och inte minst i hans röst, men då inte enbart i en positiv mening. Detta var en människa betryckt av det han såg och inte minst av det han sökte besvärja. För man måste minnas tidpunkten: detta var december 1941, Hitlers arméer hade visserligen hejdats, tillfälligtvis, framför Moskva, men både i Afrika och Asien rullade Axelmakternas härar vidare, till synes oövervinnerliga, och det var nog få som tvivlade att de var på väg mot en slutlig seger. (Lagerkvist lär för övrigt ha stått på Gestapos dödslista, i det fall Sverige skulle ockuperas av Tyskland.) Inte ens Lagerkvist tog utgången för given, där han sitter ensam i en radiostudio, det är kväll, det är vinter, det är mörkt och ett nytt, ovisst år ska strax börja.
Inte undra på dovheten i hans röst.
Här nedan syns en av passagerna i talet. Det är Lagerkvists eget originalmanus från 1941, med ändringar och tidmätningsklotter och allt (klicka på dokumentet om du finner det svårt att läsa):
Jag har en ny besatthet, som drabbat mig med ungefär samma kraft som dataspelen gjorde vid mitten av 80-talet. Ja, nästan i alla fall.
Det handlar om Google Labs Ngram Viewer. Denna tjänst är en biprodukt av Googles stora och fortlöpande digitalisering av världens litteratur, där i dagsläget runt 15 miljoner böcker lästs in. Ur dessa har det sedan byggts upp en samling på runt 500 miljarder ord, som spänner från 1500 till 2000. Och det är i denna databas man nu kan söka. Och se hur bruket av olika ord skiftar, relativt sett, över tid. Tjänsten är ingalunda vattentät rent metodiskt och vetenskapligt, men den är ändå fullkomligt oemotståndlig, om man alls är intresserad av det mänskliga medvetandets historia. (Än så länge finns den ej på svenska.)
Som till exempel följande sökning, som jag gjorde i morse, på orden ”happiness”, ”joy”, ”pain” och ”sorrow”:
Att döma av den så står vi inför en paradox: sorgen minskar, men också lyckan. Smärtan befinner sig på en tämligen konstant nivå, med en plötslig, oväntad topp vid sent 1800-tal (kan det månne handla om introduktionen av olika smärtstillande medel?) följt av en tydlig nedgång ända fram till efterkrigstiden, då den åter ökar, för att formligen gå i taket på 70-talet (kan det månne handla om den moderna terapikulturens stora genombrott?).
Man kan pröva göra en sökning på orden ”love”, ”liberty”, ”god”, ”freedom”, ”king” och ”country”, och få något som liknar en graf över upplysning, revolution och romantik. Eller undra över den spegelvända relationen mellan begreppen ”profit” och ”hero” över tid. Eller den explosiva användningen av ord som ”noise” och ”silence” i början av 1800-talet, som verkar ge stöd åt antagandet att den industriella revolutionen lett till en ny känslighet för buller. (Fler intressanta sökningar bland annat här.) Etc, etc, etc.
Än så länge är nog detta blott en leksak, men det går att ana något vidunderligt vid horisonten.
Att vara ständig 