Vardagligheter


I torsdags hade Akademien sitt sista sammanträde för denna termin.

Allt var sig likt, fast bara ännu mer så. En sammankomst inleds alltid med att sekreteraren hälsar från och upplyser om frånvarande ledamöter.  För första gången under mina dryga tio år i denna församling var detta ej nödvändigt, ity… alla var där. Det vill säga samtliga sexton personer som för närvarande utgör Svenska Akademien. (Efter den 20 december i år stiger den siffran till sjutton, efter det att Klas Östergren tagit sitt inträde. Men han befann sig för övrigt i lokalerna under torsdagen, för att prata praktikaliteter, så han var nästan där han med.)

Till Akademiens huvuduppgifter hör att dela ut priser, stipendier samt stöd till olika kulturella och språkliga projekt. En stor del av varje sammankomst handlar om just detta. Pristagare nomineras och summeras, vägs och väljs; ansökningar diskuteras, pro et contra. Det här har varit en tämligen normal termin. Allt som allt har vi delat ut knappt 14 miljoner. (För att vara mer exakt: 13 972 427 kronor.)

För ledamöterna väntar nu sommarlov. Och Nobelläsning. Med diskreta bokomslag.

Igår skedde det, för första gången på tre år tror jag: Akademien gick efter sin sammankomst till Gyldene Freden och åt ärtsoppa.

Fingrarna i bildens överkant tillhör för övrigt Kristina Lugn.

En av följderna av att inneha det här ämbetet är att det sällan tillåter en att göra utflykter. Så när jag får förfrågningar om att besöka bibliotek, Bokens dagar och litterära aftnar, begå före- och uppläsningar med mera tvingas  jag regelmässigt tacka nej.

Imorgon kommer jag dock vara med på ett arrangemang som äger rum på Kulturhuset i Stockholm, klockan 19:00, hörsal 3. Då kommer Sydsvenskans Andreas Ekström fråga ut mig. Det är en del av serien På djupet, ” fördjupande samtal kring pågående författarskap”.

Mer information här.

Det är fel att säga att jag är svag för anteckningsböcker. Det är mer än så. Jag finner det svårt att leva utan dem. Det hör till rutinen när jag går ut genom dörren, det där att känna i byxfickan att nycklarna är där, och sedan klappa på jack- eller kavajfickan för att säkerställa att också anteckningsboken finns på sin rätta plats.

Där finns det jag måste eller borde komma ihåg. Där finns det jag behöver för att fånga en en tanke eller en bild eller ett citat. Där finns allt från utkast till Nobelprismotiveringar till i hast nedkastade matrecept.

Det är nog inte den viktigaste saken i världen, men nu använder jag anteckningsböcker av ett visst känt märke, som till yttermera visso bär Akademiens sigill och valspråk präglade på pärmen.

Jag är nästan barnsligt nöjd över den.

Vilket härmed bevisats.

Igår hölls den, Akademiens 224:e högtidssammankomst. På alla vis traditionsenligt. Fortfarande följs de scenanvisningar som Gustaf III gav 1786, och som reglerar hur salen skall ordnas, podiet ska möbleras, bordet ska dukas etc.

Från början satt de kungliga dolda bakom ett galler, i ett slags fingerad anonymitet. Men nu sitter de öppet på sin läktare. Och de reser sig upp när Akademien tågar in under Börssalens tretton kristallkronor, för att visa sin aktning för lärdomen och dikten – det är för övrigt enda gången som detta undantag görs från hovetiketten: igen allt i enlighet med Gustaf III:s koreografiska anvisningar.

Katarina Frostenson höll öppningstal. (Akademien har nu för första gången i sin historia ett helt kvinnligt presidium, med fru Frostenson som direktör – alltså ordförande – och fru Lotass som kansler – alltså vice ordförande.) Jesper Svenbro läste några nyskrivna dikter, Horace Engdahl läste ur sin kommande minnesteckning över Gustav Philip Creutz, Lotta Lotass läste ur sin nyutkomna ”Sparta” och Sture Allén läste ur en egen diktsvit. Och till sist föredrog jag den så kallade sekreterarberättelsen.

Ett citat:

”Schopenhauer avvisade odödligheten, kallade den en önskan att ständigt återupprepa samma stora misstag. När han vid något sällsynt tillfälle var på gott humör talade han istället om oförstörbarhet. Och många gånger är det just detta vi avser när vi använder det där o-ordet. Det är den ständiga frågan: Vad är det som kommer att bli bestående i det oroliga, ofantliga, oöverskådliga flöde som omger oss? Det kan vi aldrig veta, av logiska skäl. Där jag är, är icke eftervärlden; där eftervärlden är, är icke jag. Det enda vi vet är att tiden ofelbart kommer att fullgöra sitt värv, och att hon är grym, men rättvis. Men vill vi som lever idag, utifrån ingen annan drift än rent dödsförakt, få en antydan om vad som kommer att finnas kvar av vår tid om 200 år, kan vi bara skärskåda oss själva och se efter vad vi kan påminna oss om det tidiga 1800-talet. Och sedan dra av 50 procent.”

Huvuddelen av mina 15 minuter åtgick dock till att dra katalogarian över årets alla priser och stipendier, och jag är glad att säga att det var ett digert stycke. (Samtliga tal, inklusive den här listan, återfinns här.)

En av pristagarna var filmregissören Jan Troell, som tilldelades Akademiens Stora pris – vårt äldsta och finaste. Det brukar bara delas ut i snitt vart tionde år. Till tidigare pristagare hör personer som Astrid Lindgren, Evert Taube, Ingmar Bergman, Georg Henrik von Wright och Tove Jansson. Alla andra meddelas muntligen, men just i det här fallet följs också Gustaf III:s ceremoniel, vilket innebar att jag gick och hämtade Jan, förde honom fram till fru direktören, som harangerade honom och överräckte den stora guldmedaljen.

Jan Troell var stilig i sin frack. Han påstod att han bara lånat den ur rekvisitaförrådet till den film han just nu arbetar på, men det vägrar jag tro. Själv var jag mycket nära att tåga ut i Börssalen iförd svarta gummigaloscher.

Middagen efteråt var trevlig. Jag var i säng vid pass halv tre.

För att bli riktigt glömd måste man först bli riktigt stor. Nu är bara frågan hur jag ska smuggla hem böckerna så att han inte märker något. Innebandypiraterna.se Luften är så dålig, och jag har inte sett dagsljus på tre dagar. Vi förvandlar oss till fiktioner, för att skydda oss själva. Titta där går ju Jan Guillou! Nej där! Nej där! Nej där! Vet ni inte vem jag har varit? Det är i alla fall ett snyggt omslag. Såg du hur Mankell signerade? Som en maskin bara – tjoff, tjoff, tjoff. Jambisk … daktylisk … Kul att ses. Hör av dig. Här är mitt kort. Jag läser Prinsessan de Clèves.  Detta är ingen bokmässa, det är en ubåt. Var kommer den här lukten av brunsås ifrån? Välkommen! Rött eller vitt? Vita svanor tamt i vassen / kryssa efter gunst och bröd / Ut på djupet, svarta svanor / ut, I barn av natt och glöd. Hur tycker du att det har gått, hittills? Fråga oss om upphovsrätt. Vi måste prata. Kan du komma? Träffa våra författare! TRÄFFA våra författare! Träffa VÅRA författare! Träffa våra FÖRFATTARE! Har du funderat på Engelbrekt? Spänn av, det är ingen som känner igen dig här. Detta är ju Göteborg! Nu känner jag igen dig! Det var det där med skägget. Du har missförstått det där med Claessonska punkten. Do you believe in the phenomenon of syncronicity, mrs Gordimer? Köp tre betala för två! Köp fyra betala för tre! Har du mycket kvar att göra? Nej, jag har inte läst den än. Var ÄR du. Jag STÅR ju här vid scenen. Jaså, F-hallen. Var är DET då? TV-succén i bokform. Ska du åka till buffén på börsen? Han verkar ha fått en släng av cocktailinfluensan. Just nu kan vi svara på frågor om ortnamn. Vet du vem som borde få Nobelpriset? Jo… Vill du bli vän med elefantskötaren måste du ha plats för elefanten. Äsch, jag tar en caipirinha till. Vill du ha en? Hallå, hallå. (BLÅSLJUD) Hörs jag? (PAUS) Välkomna allesammans till … Får jag inte sitta ned snart dör jag. I thought you were an older man. I am an older man. Man måste först stoppa in kortet, dra ut det, och SEN trycka på knappen. Vissa författare är beroende av karta, andra av kompass. I takt med att vi läser upp namnen på pristagarna vill vi att ni kommer fram. Ja, du vet vad Oscar Wilde sa… Sveriges frimärksungdom. Det måste vara mer knulla än kultur. Ipad för 3kr? En oläst bok är en ny bok. Dom serverar stora räkmackor i det andra tornet också. Nej, det får inte du twittra om. Det har JAG tänkt twittra om. Hej IGEN! Hur gick det till? Var ligger A01:41? Bredvid A01:31. Så, vad skriver du på nu då? … men citera mig INTE. Har du mycket att göra i år då? Mamma jag är TÖRSTIG. Har du sett vad Denise Rudberg ser ilsk ut på alla sina författarfoton. Är hon det? Boken… ordet … fantasin … läslusten … Hur slutade det igår? Illa. Det var bra! Snart: tecknarbattle. Du vet att det finns en app för det där, va? Att älska är en drift som hjärtat ej förnedrar.

Förra veckan tog semestern slut. Vissa saker känns ovana. Som detta att mina steg ekar när jag går runt i tjänsterummet.

Från tid till annan känns det som om att arbeta i ett museum, noga övervakad av mina tretton företrädare, som stirrar ned på mig från väggar eller piedestaler. Parketten knarrar. Skuggorna från Stortorget glider förbi.

Jag har sedan länge arbetat till musik. Dock är det viktigt att det handlar om musik som antingen är ordlös, eller innehåller ord jag ej förstår – så att inte tanken frestas vandra. En av mina favoritskivor var länge en CD med operaarior sjungna av Mirella Freni: Händel, Rossini, Leoncavallo, Puccini (mycket Puccini). (Samtliga mina böcker från “Brev från nollpunkten” och framåt har skrivits till den.) De inledande tonerna från Händels “Alcina” signalerar ännu ensamhet och arbete för mig.

Men nu är skivan nära nog utnött, och skör. Själva CD:n lyckades jag ej finna på Spotify, men det gick lätt att pussla ihop innehållet i form av en spellista. Folk som själva har denna tjänst finner den här:  Skrivmusik: Mirella Freni

Själv kan jag inte använda spellistan i Börshuset, då den för mig alltför mycket är förknippad med just skrivande. Jag håller fortfarande på att sätta samman något som fungerar i denna nya miljö och nya syssla.

Dock händer det ibland att jag slår mig löst, rent musikaliskt. Som när jag sent på torsdagskvällarna efter middagen på Gyldene Freden sitter ensam i de nedmörkade lokalerna och renskriver dagens sammanträdesprotokoll. Jag kan garantera att aldrig tidigare har tonerna av Doris Days “Que sera, sera” flugit mellan dessa förgyllda väggar. Några av mina avkonterfejade företrädare brukar då le, välvilligt antar jag.

Nästa sida »