Igår hölls den, Akademiens 224:e högtidssammankomst. På alla vis traditionsenligt. Fortfarande följs de scenanvisningar som Gustaf III gav 1786, och som reglerar hur salen skall ordnas, podiet ska möbleras, bordet ska dukas etc.
Från början satt de kungliga dolda bakom ett galler, i ett slags fingerad anonymitet. Men nu sitter de öppet på sin läktare. Och de reser sig upp när Akademien tågar in under Börssalens tretton kristallkronor, för att visa sin aktning för lärdomen och dikten – det är för övrigt enda gången som detta undantag görs från hovetiketten: igen allt i enlighet med Gustaf III:s koreografiska anvisningar.
Katarina Frostenson höll öppningstal. (Akademien har nu för första gången i sin historia ett helt kvinnligt presidium, med fru Frostenson som direktör – alltså ordförande – och fru Lotass som kansler – alltså vice ordförande.) Jesper Svenbro läste några nyskrivna dikter, Horace Engdahl läste ur sin kommande minnesteckning över Gustav Philip Creutz, Lotta Lotass läste ur sin nyutkomna ”Sparta” och Sture Allén läste ur en egen diktsvit. Och till sist föredrog jag den så kallade sekreterarberättelsen.
Ett citat:
”Schopenhauer avvisade odödligheten, kallade den en önskan att ständigt återupprepa samma stora misstag. När han vid något sällsynt tillfälle var på gott humör talade han istället om oförstörbarhet. Och många gånger är det just detta vi avser när vi använder det där o-ordet. Det är den ständiga frågan: Vad är det som kommer att bli bestående i det oroliga, ofantliga, oöverskådliga flöde som omger oss? Det kan vi aldrig veta, av logiska skäl. Där jag är, är icke eftervärlden; där eftervärlden är, är icke jag. Det enda vi vet är att tiden ofelbart kommer att fullgöra sitt värv, och att hon är grym, men rättvis. Men vill vi som lever idag, utifrån ingen annan drift än rent dödsförakt, få en antydan om vad som kommer att finnas kvar av vår tid om 200 år, kan vi bara skärskåda oss själva och se efter vad vi kan påminna oss om det tidiga 1800-talet. Och sedan dra av 50 procent.”
Huvuddelen av mina 15 minuter åtgick dock till att dra katalogarian över årets alla priser och stipendier, och jag är glad att säga att det var ett digert stycke. (Samtliga tal, inklusive den här listan, återfinns här.)
En av pristagarna var filmregissören Jan Troell, som tilldelades Akademiens Stora pris – vårt äldsta och finaste. Det brukar bara delas ut i snitt vart tionde år. Till tidigare pristagare hör personer som Astrid Lindgren, Evert Taube, Ingmar Bergman, Georg Henrik von Wright och Tove Jansson. Alla andra meddelas muntligen, men just i det här fallet följs också Gustaf III:s ceremoniel, vilket innebar att jag gick och hämtade Jan, förde honom fram till fru direktören, som harangerade honom och överräckte den stora guldmedaljen.
Jan Troell var stilig i sin frack. Han påstod att han bara lånat den ur rekvisitaförrådet till den film han just nu arbetar på, men det vägrar jag tro. Själv var jag mycket nära att tåga ut i Börssalen iförd svarta gummigaloscher.
Middagen efteråt var trevlig. Jag var i säng vid pass halv tre.
Att vara ständig 