Förra veckan tog semestern slut. Vissa saker känns ovana. Som detta att mina steg ekar när jag går runt i tjänsterummet.

Från tid till annan känns det som om att arbeta i ett museum, noga övervakad av mina tretton företrädare, som stirrar ned på mig från väggar eller piedestaler. Parketten knarrar. Skuggorna från Stortorget glider förbi.

Jag har sedan länge arbetat till musik. Dock är det viktigt att det handlar om musik som antingen är ordlös, eller innehåller ord jag ej förstår – så att inte tanken frestas vandra. En av mina favoritskivor var länge en CD med operaarior sjungna av Mirella Freni: Händel, Rossini, Leoncavallo, Puccini (mycket Puccini). (Samtliga mina böcker från “Brev från nollpunkten” och framåt har skrivits till den.) De inledande tonerna från Händels “Alcina” signalerar ännu ensamhet och arbete för mig.

Men nu är skivan nära nog utnött, och skör. Själva CD:n lyckades jag ej finna på Spotify, men det gick lätt att pussla ihop innehållet i form av en spellista. Folk som själva har denna tjänst finner den här:  Skrivmusik: Mirella Freni

Själv kan jag inte använda spellistan i Börshuset, då den för mig alltför mycket är förknippad med just skrivande. Jag håller fortfarande på att sätta samman något som fungerar i denna nya miljö och nya syssla.

Dock händer det ibland att jag slår mig löst, rent musikaliskt. Som när jag sent på torsdagskvällarna efter middagen på Gyldene Freden sitter ensam i de nedmörkade lokalerna och renskriver dagens sammanträdesprotokoll. Jag kan garantera att aldrig tidigare har tonerna av Doris Days “Que sera, sera” flugit mellan dessa förgyllda väggar. Några av mina avkonterfejade företrädare brukar då le, välvilligt antar jag.