Att vara ständig

I bilen drabbas jag av tandvärk, plötslig och svårbegriplig – den tycks komma från en nu försvunnen tand. När jag väl är hemma har den släppt, lika plötsligt. Jag försöker beskriva smärtan för J, inte minst känslan av rörelse inne i själva plågan, som rörde sig två förnimmelser cirkulärt malande runt varandra, och om den musikaliska tystnad som uppstår är allt klingar ut – men jag misslyckas.

Alphonse Daudet hade verkligen rätt, då han, i de anteckningar han förde över sin sjukdom, skrev ungefär så, att ord kommer först efteråt, när allt är över. Och att de då refererar till ett minne, och i detta är de antingen för svaga eller osanna.

”Jag torde väl tillhöra målgruppen”. Det tänkte jag, när jag första gången såg de stora helsidesannonserna för Letto, en av de nya läsplattor som lanserats här i Sverige. En lagom rund man sitter på ett tåg och läser bok om magbesvär (en annan variant: en kvinna läser en likaledes skämmig bok om orgasmer). Och alla kan SE! Pinsamt…

Så företagets slogan, som jag antar är avsedd att försätta de tilltänkta köparna i konsumistisk extas: ”Ett bättre sätt att läsa för dig som vill läsa ifred”.

Jag känner igen problemet. Inte sällan är jag ute på resa, och vill då ogärna skylta med det jag läser – och det handlar varken om att jag studerar magbesvärens eller den kvinnliga orgasmens mysterier utan helt enkelt bara att jag fördjupar mig i någon av Nobelpriskandidaterna.

Min egen lösning är dock synnerligen lågteknologisk.

Jag tar skyddsomslaget från en annan bok. Svårare än så är det ej: ”Ett billigare sätt att läsa för dig som vill läsa ifred”.

Det finns onekligen något sökt över argumenten för läsplattor. I en intervju i SvD tillfrågas den person som är ansvarig för Bokus läsplatta ”varför konsumenten ska köpa en apparat som hon eller han kan få tio inbundna böcker för”, och han ”har svårt att ge ett direkt svar, men ser läsplattorna som en framtida investering”. (För fler argument, se Bengt Ohlsons smått geniala krönika i ämnet.)

I botten finns en jämförelse med vad som blev möjligt iochmed digitaliseringen av musik. Och som jag själv verkligen kan uppskatta: min Zen innehåller nästan 3000 låter och jag tycker att Spotify är en välsignelse.

Så entusiasterna kan berätta att en enda läsplatta kan rymma uppåt 5000 böcker. Vilket onekligen är imponerande, men vem går runt på stan eller åker på semester med 5000 böcker som man sedan zappar sig fram genom? Analogin håller inte.

Digital text tror jag dock mycket på. Förvisso. Inte minst vad gäller möjligheten att med en  minimal ansträngning finna exakt det man söker i enorma massor med ord. På 80-talet satt jag en gång runt ett halvår på Carolina Rediviva och tröskade genom volym efter volym efter volym av Svenska Vitterhetsarbeten, på jakt efter vissa begrepp. Idag skulle detta arbete ta en kvart. Vilket är häpnadsväckande.

Men just den möjligheten är nog något mindre upphetsande för den som ej är forskare eller journalist eller liknande. Och forskare och journalister använder inte heller läsplattor för att läsa digital text, utan givetvis datorer, för med en läsplatta kan du inte göra annat än just… läsa.

En naturlig invändning skulle här vara att läsplattornas kapacitet kommer att växa, och innefatta i princip alla de funktioner som finns i en dator. Och sådana förväntningar finns helt visst – och inte bara hos Hitler, antar jag. Problemet är att isåfall har läsplattan förvandlats till en dator, och vad var då vunnet?

Något är feltänkt här.

Förtjust som jag är i tekniska ting har jag givetvis bestämt mig för att pröva denna nyhet. Fortsättning följer.

På sin sammankomst i torsdags beslöt Svenska Akademien att tilldela Birgitta Almgren ett extra pris på 100 000 kronor. Birgitta Almgren är professor i tyska vid Södertörns högskola. För fem år sedan kom hon ut med en bok som handlade om olika typer av nazistisk infiltration i Sverige under åren 1933 – 1945 (”Drömmen om Norden”), och förra året följde hon upp detta med ett verk där hon undersökte den östtyska diktaturens olika förgreningar in i det Svenska samhället (”Inte bara Stasi – Relationer Sverige – DDR 1949-1990”).

Akademien motiverar av princip aldrig sina priser och stipendier – med ett stort undantag när – och gör det inte heller här.

Dock vill jag personligen tillägga att jag tycker att det är högst märkligt att en sådan välrenommerad forskare som Almgren inte tillåts fullborda sin viktiga och gedigna kartläggning genom att få tillgång till SÄPO-arkivets uppgifter om det 50-tal svenskar vilka arbetade åt östtyska Stasi. Detta är en begäran som skulle varit fullkomligt okontroversiell i de flesta andra länder, men inte här: den svenska statens hemlighetsmakeri kring delar av det Kalla krigets historia går sorgligt nog vidare; och detta oavsett färgen på ministären.

Drömmer än en gång att jag är tillbaka i Niemisel – den by i Norrbotten där mina föräldrar är födda.

Jag går uppför bygatan, förbi det hus där ICA en gång låg, i riktning mot mina morföräldrars hus. Det är sen kväll, men inga ljus syns någonstans. Inte heller hörs några ljud. Det är folktomt. Omedelbart till vänster om huset skymtar jag en nygrävd grav, med ett kors, och på vägen (som är spårig av lera) ligger kransar kringslängda, trasiga men ej nedsmutsade, bestående av gula och mörkrosa blommor. Jag noterar att färgkombinationen är mycket lyckad. Och tänker att jag skall komma ihåg det när jag vaknar upp.

Dock – och nu kommer det märkliga – när jag vaknar upp ur denna dröm är jag fortfarande i en dröm, alltså i en dröm där jag drömmer att jag drömmer.

Att vara medveten om att man drömmer medan man gör det, kallas, som vi alla vet, att ha en genomskinlig dröm. Men vad kallas en sådan här dröm? Opak? Symmetrisk? Dubbel? Sluten? Calderonsk? Min hustru kommer med det bästa förslaget. Metadröm.

Ställd inför nyheten att de extremistiska hoten mot Lars Vilks uppenbarligen börjat röra sig från ord till handling, finns det bara en sak att göra: att ta avstånd från den här fanatismen – utan glidningar, utan reservationer, utan relativiseringar  och utan på skruvar ställda förbehåll – och ställa sig på den hotades sida.

För en gång skull kan jag säga så här: det hela är mycket enkelt. Att tysta Lars Vilks handlar i förlängningen om att tysta oss alla. Om hans konst kan vi alltid diskutera. Om hans rätt att utöva den – aldrig.

Genom fönstret kan jag se den översnöade myrstacken nere vid grinden, och jag läser i Maurice Maeterlincks ”Myrornas liv” från 1930 (där han för övrigt påpekar att köld är det enda som myror fruktar):

Hos oss är lyckan framför allt negativ, passiv, och förnimmes nästan blott som en frånvaro av olyckor, hos henne [myran] är den i synnerhet positiv och aktiv och synes tillhöra en privilegierad planet. Kroppsligt, organiskt kan hon vara lycklig endast genom att göra andra lyckliga omkring sig. Hon har ingen annan glädje än den fyllda pliktens glädje, den enda i vår värld som icke följes av någon ånger, men som de flesta av oss endast känna till genom hörsägner. Den kärleksyra, i vilken vi tro oss nå utanför oss själva, är i grunden ingenting annat än en så koncentrerad och stegrad själviskhet, att den snuddar vid död och förintelse, det vill säga just det den söker förinta. Myran känner en annan yra, som i stället för att sluta henne inom sig själv vidgar, mångfaldigar och sprider henne i det oändliga bland hennes oräkneliga systrar. Hon lever i lycka, därför att hon lever i allt som lever omkring henne, därför att alla leva i och för henne, liksom hon lever i alla och för alla.

Från tid till annan går det att se en intressant asymmetri mellan manliga och kvinnliga litteratörer. Även bland manliga författare i det absoluta toppskiktet kan man snubbla över skildringar av kvinnor som är pinsamt platta och fantasilösa, samtidigt som de mansporträtt som deras kvinnliga kollegor presterar i regel är betydligt mer sammansatta, och intressanta.

Exakt vad detta springer ur kan jag inte utreda här. Och jag förstår det heller inte riktigt. En del av förklaringen till det står dock att finna i det fenomen min företrädare kallade ”bitextualiteten”, alltså att kvinnor läser mer fördomsfritt och har lättare att korsa de genremässiga könsgränserna än män. (Men det är givetvis inte hela sanningen. Här anas en avhandling. Eller två. Eller tre.)

Här kommer vi in på frågan om fiktionen och dess funktion.

Om någon skulle fråga mig varför fiktion behövs, skulle jag svara att den behövs då den ger oss tillgång till annars onåbara världar – i form av andra tider eller andra platser eller andra existenser. Vi släpps tillfälligtvis upp ur de djupa, ensamma gravar som kallas Jag.

Och den vinning vi gör i form av förmedlad erfarenhet står givetvis i omvänd proportion till fiktionens relativa närhet till våra egna jag. Att läsa så man bara bekräftar det man redan vet, eller tror sig veta, det syns mig mer än poänglöst: det kommer bara gräva den där graven än djupare. (För att inte tala om vad det gör med ens intellekt.) Så det spelar inte bara roll att man läser; hur man läser är centralt.

Ack, så mycket tårar det skulle ha sparat mig, om jag som artonåring läst Doris Lessings ”Den femte sanningen”.

Något i stil med detta skulle jag ha sagt i ett framtida ”Babel” (som kommer handla om läsning och vad den gör med oss) men då jag tyvärr var upptagen och tvungen att tacka nej till deras inbjudan, säger jag det här istället.