maj 2010


Jag har läst rätt många biografier denna vår. Senast Ingemar Nilssons utmärkta ”John Landquist – Filosof, psykolog kritiker”. Till dels är detta intresse säkert en ålderssak. Men där finns mer. För mig har en viktig del av biografins lockelse legat i dess funktion av motvikt till syntesernas breda linjer, systemens stora berättelser.

Inte sällan har jag som historiker sökt fast mark i det jag i förordet till ”Stridens skönhet och sorg” kallar för förflutenhetens minsta, atomära beståndsdel, nämligen den enskilda människan och hennes upplevelser. Samtidigt har det fortsatta arbetet på den boken väckt frågor. (Jag sitter alltså på min fritid och söker att skriva till nytt material när det kommer utländska översättningar av boken – det är vad som återstår av min författarexistens.)

För även den enskilda människans lilla berättelse är också en berättelse, och likt den stora berättelse som den antingen motsäger eller bekräftar, bygger den givetvis på urval. För vad är det som sker när vi gör en berättelse? Jo, vi vinner sammanhang, flöde och mening, men till den avsevärda risken att pressa enhetlighet på något som egentligen är splittrat, förvirrat och motsägelsefullt. Berättelsens blotta form frestar oss, ja, tvingar oss, att lägga till rätta.

Jag tror på berättelsen, det är inte det. Den är nämligen en grundläggande form för mänsklig förståelse, tror jag. Ricoeur menar att berättande inte bara är en viktig del av människan relation till tiden, han menar att berättelsen ÄR den mänskliga relationen till tiden. Det faktum att berättelsen som form faller oss så lätt, kan dock inte sällan bli till dess begränsning. Berättelsen i sin grundläggande form är ju så enkel, och försök att reducera världen till dess grova elementa kommer alltid att vara förenklande. Inom astronomin talar man om den antropiska principen, som – förenklat – går ut på att bara livsuppehållande universa går att observera. Månne finns det även en narrativitetens antropisk princip, som innebär att vi bara kan engagera oss i verkligheter som låter sig omvandlas till goda berättelser?

Det som gör Nilssons bok så intressant, är att den inte är organiserad som norm och slentrian bjuder, nämligen kronologiskt, utan att den har en tematisk struktur. Och att den fungerar. (Ett av de första exemplen på detta som jag sett efter Leslie Mitchells biografi över den viktorianske författaren Bulwer Lytton.) Alternativ finns. Och här vill jag citera Jorge Luis Borges:

Så komplex är verkligheten, och så fragmentarisk och förenklad är historieskrivandet, att en allvetande betraktare skulle kunna skriva ett obegränsat, närmast oändligt antal biografier om samma människa, där var och en av dessa biografier brukar olika fakta; vi skulle vara tvungna att läsa många av dem innan vi förstod att de alla handlade om en och samma person. Låt oss förenkla det hela storligen, och tänka oss att ett liv består av 13.000 fakta. En av dessa hypotetiska biografier skulle bygga på för serien 11, 22, 33…; en annan på serien 9, 13, 17, 21; en annan serien 3, 12, 21, 30, 39… . En historia över en människas drömmar är ej omöjlig att föreställa sig; en annan, om organen i hans kropp; en annan, om alla misstag han gjort; en annan, om alla de ögonblick han tänkt på pyramiderna.

Idag publiceras ett internationellt upprop för den fängslade svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaak. Jag är en av undertecknarna. (Några andra, bland en rad nämnvärda, är André Brink, John Le Carré, Nuruddin Farah, Günter Wallraff, Wole Soyinka och Lars Norén.) Vi vet att Isaak ännu lever, men under vidriga förhållanden.

Avslutningen lyder så här: ”Tragiskt nog är Dawit Isaak en symbol för det lidande som offren för brott mot de mänskliga rättigheterna ständigt utsätts för, över hela världen. Om demokratiska regeringar inte kan stå starka mot sådana övergrepp, så tappar de inte bara i trovärdighet: de blir passiva medhjälpare till de torterare som begår brotten.” Hela texten står att läsa här.

Jag och den yngsta dottern går genom solspillet i den mossgröna barrskogen, ut i ljuset igen. Det är kväll, och jag har just sett hundratusen blåsippor vissna. Och jag är lite upprymd, för jag har plötsligt insett att detta är helt i sin ordning.

Några avslutande funderingar kring fenomenet läsplattor.

  1. Genomslaget för dessa är än så länge marginellt. Inte för att det bevisar något, men jag har faktiskt aldrig sett någon sådan här tingest användas i levande livet av folk på stan, på tåget, på bibliotek etc. Tonläget blir lätt upphetsat, ja apokalyptiskt, och det hänvisas gärna till den Framtid som stavas USA, men faktum är att i USA är e-böckernas andel av marknaden mindre än 1,5% (och allt läses inte på läsplattor). Och en utredning säger att inom tre år kommer den här andelen växa till… 6%. Och till den cirka 1 miljon ”paddor” som såldes den första månaden laddades det ned i snitt 1,5 e-böcker per maskin. Inte någon syndaflod direkt.
  2. Läsplattorna är uppenbarligen fångade i ett slags teknologiskt nollsummespel. I Apples Ipad verkar vi se en glimt av den s.k. Framtiden, i form av ett slags multimediamaskin; men en skärm som kan användas till film, bild etc fungerar sämre för läsning av långa texter; och den teknologi som ger en rimlig läsupplevelse klarar inte av film, bild, etc. Visst, i förlängningen vinkar något som har kapacitet som en bärbar dator, men då har läsplattan förvandlats till just det som den skulle komplettera.
  3. Som så ofta när vi talar om det digitala kan de ideologiska energierna synas utopiska – det märks mycket tydligt i det raseri som allt ifrågasättande väcker – men skrapar man på somt, går de krassa marknadsekonomiska drivkrafterna i dagen. Givetvis blir många förläggare (och inte minst deras räknenissar) vimmelkantiga över tanken att bara kunna hoppa över kostsamheter som papper och tryckeri och långtradare och bokhandlare, och samtidigt ta ut i stort sett samma pris för Produkten som tidigare. Boken som artefakt har börjat ställa sig i vägen för boken som produkt, en produkt som alla andra, att slänga ned i samma snabba varuflöde, för omedelbar konsumtion och lika omedelbar glömska.

Det finns många som borde ha fått Nobelpriset, men tyvärr aldrig fick det. En av dem är – enligt egen åsikt – Paul Valéry. Så här skriver Per Hallström (ständig sekreterare 1931 till 1941) år 1943 i sitt utlåtande över fransmannen:

Aforismerna äro väl något mera tillgängliga [än poesin], och intrycket av deras tankeskärpa och djupsinne är ofrånkomligt. Men skarpsinnet arbetar ofta med så vassa eggar, att det förintar det själsliga stoff som bearbetas. Djupsinnet är icke barmhärtigare; det är explosivt och spränger sönder vad det borrar sig igenom. Läsaren står tomhänt och knappast klokare än förut.

Jag vet inte om Hallströms invändning är riktigt korrekt, men den är i alla fall intressant. Hursomhelst röstade han mot ett pris till Valéry.