Att vara ständig

Följande är ett litet utdrag från Taiwan Journal of East Asian Studies, volym 7, nummer 1, och en uppsats betitlad ”On the Art of Translation”, skriven av innehavaren av stol nummer fem, Göran Malmqvist. Den är av intresse för alla som undrar hur Akademien hanterar detta med författare som skriver på språk som ledamöterna själva ej behärskar:

I firmly believe that a Japanese manual concerning the maintenance of a Mazda automobile may be efficiently translated into languages such as Swedish and Swahili. The question is whether this applies also to the translation of a literary text. This question is of course of great concern to those whose task it is to judge the literary quality of a work, the original text of which is not accessible to them. All members of the Swedish Academy are able to read works in a least three European languages (English, German and French); some members have a good command of other languages, such as Russian, Chinese, Spanish, Portuguese and Italian. When judging literature written in languages other than these, members of the Academy have to rely on translations.

I shall here try to give you some idea of the time and energy that are sometimes spent to ensure a fair adjudication of a literary oeuvre accessible only through translation. In 1960, the Japanese writer Yasunari Kawabata was nominated for the Nobel Prize in Literature by the Japanese PEN Club. In the following year the Academy requested Per Erik Wahlund, an eminent Swedish writer and literary critic, to submit a report on Kawabata’s work. Wahlund, who was greatly interested in Japanese literature, though he lacked competence in the language, submitted a report, based on translations into English, German and French of some of Kawabata’s novels, translated by Edward Seidensticker, Donald Keene, Professor in Japanese Language and Literature at Columbia University, and others.

As the next step, the Academy sought the expert advice of two Japanologists, Howard S. Hibbett, Professor in Japanese Language and Literature at Cambridge University and Donald Keene. Having received positive reports from these two experts, the Academy approached a learned Japanese scholar, Sei Ito, who in his report commented on the literary qualities of both Kawabata’s original works and the existing translations. Before Kawabata was awarded the Nobel Prize in 1968, members of the Academy had had ample opportunities to acquaint themselves with his works, through translations.

Jag går längs grusvägen ned mot busshållplatsen. Det är kallt. Under mina fötter klirrar vattenpölarnas is. Nålar av vit frost täcker gräs och åker. Morgondimman ligger ännu tät. Hela världen går i nyanser av grått, och jag kan inte se stora vägen, bara höra den. Sikten är kanske trettio meter. När jag går där framkallas världen av min blick, i takt med mina steg, samtidigt som den tonar bort bakom mig i samma takt. Framför mig bryts dimmans grå till mörkgrått som sedan tonar över i grågröna former och några sekunder senare stiger granarna på andra sidan vägen fram, i detalj, gröngråa.

Väl framme vid busskuren blir det plötsligt tyst. Vägen ligger tom, helt tom. Min lilla färglösa värld på en sextio gånger sextio meter fortsätter att vara obefolkad, med mig som dess självklara mitt. Jag börjar fantisera: finns jag längre? Kanske är det så här det känns att vara död? Upplevelsen gör mig märkligt upprymd.

Min ena vante är lite blöt efter att jag fyllt på fågelmaten, och jag fryser om handen, drar in fingrarna mot handflatan, trampar runt lite. Var är bussen? Jag vet fuller väl att lika viktigt som det som händer en är det sätt varpå man själv reagerar på det som händer en. Men det är lätt sagt.

Dimman lättar. Bussen kommer. Den är halvfull. Jag slår mig ned och läser, bryr mig för en gång skull inte om klockan. På grund av vägarbetena är vi sena in till Uppsala. Jag halvspringer till stationen, rusar upp på perrong fyra, lagom för att se Stockholmståget ryckas i rörelse och – rulla bort. Det bekommer mig nästan inte alls.

***

För övrigt kan jag berätta att biljetterna till Nobelföreläsningen med Mario Vargas Llosa den 7 december försvann på tre minuter. Jag tror även att de biljetter vi distribuerar via vår Facebookgrupp är slut.

För den som inte vill nöja sig med TV:s återutsändning 20:00 samma kväll finns dock ett alternativ: föreläsningen kommer nämligen att visas i realtid på storbildsskärm en våning ned i Nobelmuseets lokaler här i Börshuset. Den intresserade vänder sig med fördel till Nobelmuseets bokningsavdelning på telefon 08-53 48 18 18.

Titeln på föreläsningen kommer att vara ”Elogio de la lectura y la ficción”, ”Till läsandets och fiktionens lov”.

Torsdagen den 11 november lämnade Svenska Akademiens ständige sekreterare, Peter Englund, inte sitt kontor i börshuset i Gamla stan, tog sig inte de två kilometrarna genom Stockholms innerstad, passerade inte svampen på Stureplan, och gick inte uppför Sturegatan till nummer 14. Han var inte i närheten av de tunga kopparportarna med två lejonskallar till dörrhandtag. Inte heller tittade han upp mot marmorportiken ovanför och tavlan med profilbilden på en man i skägg.

Däremot stod han ett tag vid sitt fönster i Börshuset, tittade ut över Stortorgets ännu osmyckade julgran och kontemplerade ett ögonblick över hur vanskligt det kan vara att exakt förutspå vad folk kommer att göra på ett givet datum i framtiden.

(Jag vet, det här var billigt, men jag kunde inte låta bli…)

För den som är nyfiken på hur årets Nobelpris i litteratur togs emot i utlandet finns här några länkar. Detta är självfallet bara ett axplock, men ger ändå vissa inblickar. Årets reaktioner i den spanskspråkiga världen står givetvis i en klass för sig. Man kan ana genomslaget av det faktum att Vargas Llosa gratulerats till sitt pris av så skilda instanser som Perus president, Spaniens kung, popsångaren Ricky Martin samt fotbollslaget Real Madrid. Och Colegio Leoncio Prado, som kände sig så skandaliserad av Vargas Llosas debutroman ”Staden och hundarna” att man brände tusen exemplar av boken offentligt har nu utlovat en hedersutmärkelse till den före detta eleven.

Politiska kontroverser har det ej varit svårt att finna. Priset utlöste bland annat ett mindre gräl mellan Perus president Alan García och Bolivias dito Evo Morales. Morales har sagt att årets Nobelpris i litteratur samt Nobels fredspris (som vi vet gick till den kinesiske aktivisten Liu Xiaobo) var “misstänkta”, då båda dessa pristagare försvarar “imperiet”; och Morales menade att han därför själv aldrig skulle få priset. García gick i polemik, beskyllde Morales för att bara vara avundsjuk, och att varken Svenska Akademien eller den norska Nobelpriskommitten delar världsåskådning med USA:s utrikesdepartement, etc.

Det var ett stycke kuriosa. Längre, informativa texter står att finna exempelvis i El País i Uruguay, där också denna artikel står att läsa. Sedan har vi givetvis La República i Peru samt den mexikanska Informador.com. El País i Spanien har publicerat mycket (Vargas Llosa skriver för övrigt krönikor i den tidningen), och har också denna miniatyrportal med anledning av priset. Alltid läsvärda är Le Figaro samt Frankfurter Allgemeine, där även denna artikel går att finna. För de engelskspråkiga finns bland annat The Independent och Washington Post. The Literary Salon har också en informativ länksamling.

Sedan går det ju alltid att googla.

I det senaste numret av Axess finns ett utdrag ur en kommande memoar av Knut Ahnlund. Huvuddelen av texten handlar om den komplicerade inre konflikt i Akademien som utspelades för över 20 år sedan och som brukar kallas Rushdieaffären.

De som hoppats på en rejäl gyttjebrottning på parnassen kommer dock bli besvikna. Jag tänker inte gå i polemik. För även om saken uppenbarligen är högaktuell för de ledamöter som ej längre deltar i arbetet, kan jag försäkra att den nuvarande Akademien sedan länge lagt denna historia bakom sig.

Inte heller är den ilska som Knut Ahnlund känner vidare besvarad. Han har inbjudits av Akademien att vara med när Mario Vargas Llosa ska hålla sin Nobelföreläsning, men han har tackat nej.