Intressanta missförstånd


Hur vet man att det är Nobeltider? Ett bra tecken är att då startas det fejkade Twitterkonton i mitt och Akademiens namn. Det senaste heter @SvAkEnglund. På bilden ser man för övrigt en av mina fina Mårbacka-pelargoner.

Jag upprepar gärna vad jag skrev förra året: jag twittrar inte, jag har inte twittrat, jag kommer inte att twittra. Alla Twitterkonton som har skapats eller skapas i mitt namn är falska.

As usually happens at this time of the year yet another fake Twitter account has been started in my name (@SvAkEnglund). We hope to have it closed down presently.

Med anledning av att påståendet att Göran Malmqvist är nära vän med årets pristagare Mo Yan vill jag göra följande kommentar:

Svenska Akademien har stränga jävsregler, och de innebär bland annat att man ej kan delta i beslut som gäller personer man har ”en privat relation till” eller som går in i gruppen ”närstående”. Göran Malmqvist betecknar inte Mo Yan som någon tillhörig dessa två kategorier. De är alltså inte personliga vänner.

Han har berättat för mig att de två mötts tre gånger före beslutet: först en dag på senhösten 1990, då Göran Malmqvist var gästföreläsare i Hong-Kong; den andra gången åtta år senare, alltså 1998, då Mo Yan var del av en nio man stark författardelegation som besökte Taiwan och som Malmqvist sammanstrålade med; samt den tredje gången sju år senare, i samband med ett Strindbergssymposium i Peking 2005. Den sammanlagda tid de tillbringat i varandras sällskap under dessa tre tillfällen är sammanlagt runt fem timmar.

Göran Malmqvist har i sin egenskap av sinolog träffat mängder av kinesiska författare genom åren, som en naturlig del av sin yrkesutövning.

Det faktum att en av ledamöterna träffat en pristagare tre gånger under femton år, och att samme pristagare (för övrigt för fyra år sedan) skrev ett vänligt förord till en bok författad av ledamoten i fråga (och hans hustru) är, som jag ser det, ej diskvalificerande. Att ledamöter träffar folk och bygger upp ett rikt kontaktnät (och kanske även gör saker som att direktöversätta viktiga verk av kandidater) kan faktiskt bara vara till nytta till prisarbetet.

För säkerhets skull vill jag dessutom påminna om att Göran Malmqvist bara är en av sexton läsande, röstande ledamöter.

Igår skrev den nye kulturchefen på Svenska Dagbladet en märklig krönika där han uttryckte oro för vår sekretess.

Detta är mitt svar.

Martin Jönsson försöker tolka ett uttalande gjort av Ebba Witt-Brattström förra veckan, och jag kan hjälpa honom på traven. För i motsats till honom har jag talat med henne. Och hon sade då att ”Det var mitt sätt att slippa frågan, och jag kunde inte föreställa mig att DN skulle trycka det icke-svaret”.

Vad gäller sekretessen kan jag försäkra att vi tar den på största allvar. Under mina år som ständig sekreterare har den stadigt skärpts. Antalet inblandade personer blir allt färre, ledtiderna har kortats ned radikalt, vi använder inte längre e-post i nobelärenden, allt som skrivs på våra datorer sparas ned på självkrypterande diskar, etc. Och det arbetet kommer att fortgå.

Förvisso spekuleras det kring läckor. Men ofta på ett slappt och rutinmässigt vis. Det går inte heller att komma ifrån intrycket att många gör det då de egentligen inte har något intelligent att säga om litteratur i allmänhet och pristagaren i synnerhet. Men spalterna måste ändå fyllas. Med nåt.

Vi har inga indikationer på läckor. Vem som helst som följt diskussionen i pressen före tillkännagivandet kan se samma sak. Gissningarna har varit legio, inte minst i Jönssons egen tidning. Och när Ladbrokes stängde spelet på Nobelpriset i litteratur i torsdags skrev de i ett pressmeddelande ”Hatten av till Svenska Akademien och deras organisation. Spelen har varit jämnt fördelade mellan förhandsfavoriterna så vi ser inga indikationer på att några vet mer än de borde.”

Bristen på utläckt förhandsinformation demonstreras också vältaligt av det faktum att medarbetare på Jönssons EGEN kulturredaktion vid två tillfällen förra veckan försökte tubba folk här i Börshuset att bryta det tystnadslöfte alla inblandade har. Så om Jönssons ömsinta oro över vår sekretess finns bara ett ord. Hyckleri.

* * *

Läs för övrigt gärna denna uppföljning i samma tidning, som på inga vis ger Jönsson stöd för hans spekulationer.

Läser till min förvåning i Svenska Dagbladet att ”Akademien nobbade ordspelet Wordfeud”. Det är inte sant. Jag är själv en hängiven spelare av Alfapet (fråga min fru), och Akademien har flera gånger ställt sig bejakande till förfrågningar om att få använda vår ordlista i liknande sammanhang.

Sanningen är att IGÅR blev en medarbetare på universitetet i Göteborg uppringd av en person som för Wordfeuds räkning ställde frågor om hur de skulle bära sig åt för att kunna använda SAOL i sitt program. Och denna person blev helt enligt regelboken hänvisad vidare. Mer dramatiskt än så är det alltså inte. Och alls ingen nobb.

Här i Stockholm har vi ännu inte sett någon förfrågan, men jag kan garantera att när den väl dyker upp så vi kommer att se mycket välvilligt på den.  Inte heller behöver det bli vidare krångligt. Vi har enkla standardavtal redo. Allt till lekens och rättstavningens fromma.

Det förslag som kläckts av Svensk Näringsliv om att sänka studiebidragen för dem som vill studera humanistiska eller konstnärliga ämnen är så besynnerligt att man förstår att det bara kan vara en lobbyorganisation som presterat det. Sådana är ju trots allt till för att skåda världen genom ett sugrör; och sedan söka forma den efter samma snäva och snöda perspektiv.

I alla utvecklade samhällen har humaniora och konst betraktats som något omistligt, ja som själva poängen med civilisation som sådan. Men istället har man gett oss glimt – måhända ofrivilligt blottad – av den banala hyperkapitalistiska utopi av polerat tuggummi som väntar om Svenskt Näringsliv får som de vill, en skön, ny värld av idel nytto- och profitmaximerande mänskor, där bara det omedelbart lönsamma har någon plats.

Samtidigt utgår förslaget intressant nog från en närmast planekonomisk tankefigur, där folket är till för staten – förlåt, Svensk Näringsliv – och därför har att anpassa sig efter vad som krävs för att uppnå Det Stora. De egna livsvalen är alltför viktiga för att överlåtas till individen själv. Och räcker det inte med belöningar, så tar man till straff.

Frågan är bara vad man ska ta sig till om mänskorna trots nedskurna studiebidrag ändå envisas med att studera humaniora och konst? Vad blir då nästa steg för att hålla folk borta? Levande alligatorer i universitetskorridorerna?

Nej, det går inte att ta det här förslaget på allvar. Idén måste vara att väcka uppmärksamhet, genomslag, utifrån den där krökta tanken att det inte finns någon dålig publicitet. Dumheter av det här slaget uppstår nämligen aldrig av sig själva, utan kräver lång och målmedveten ansträngning.

Apropå ett inlägg av Björn Wiman i dagens DN, där han spekulerar kring frågan om nya ledamöter i Akademien:

1.) Detta är för närvarande en icke-fråga för oss. När en ledamot dött inleder Akademien en sorgeperiod som varar en månad. Och under den tiden diskuteras inte detta med efterträdare. (Och då vårterminens sista sammankomst äger rum torsdagen den 26 maj, innebär det att saken vackert får vänta till hösten.)

2.) Hans plädering för mångfald finner jag sympatisk. Från det att jag trädde till som ständig sekreterare har jag vid många tillfällen påpekat att den stora faran för sammanslutningar som denna inte är konflikten utan istället att man utvecklar en alltför stor samsyn.

Hans sätt att argumentera på syns mig dock aningen förbryllande. Det är sant att Akademien domineras av författare, litteraturvetare och språkfolk; men så har det varit mycket, mycket länge. För att det ska vara möjligt för Wiman att mana fram bilden av en hotande monokultur så glömmer han dessutom bort att det i kretsen även finns en sinolog (Göran Malmqvist) och en antikvetare (Jesper Svenbro). För att inte tala om Kristina Lugn, som om hon alls var möjlig att sammanfatta i en enda titel nog skulle benämnas dramatiker.

Lite stolligt blir det sedan när Wiman kallar fram ingen annan än Gustav III som stöd för mångfaldstanken. Så här såg den Akademi ut som kungen själv satte samman vid grundandet (och både stavning och avstavning är originaldokumentets):

Herr Ricks Rådet Grefve Höpken.
Herr Ricks Rådet Grefve Carl Fredric Scheffer.
Herr Ricks Rådet Grefve Hermansson.
Herr Ricks Rådet och FältMarskalken Grefve Axel Fersen.
Öfverste Cammar Iunkaren Grefve Gabriel Oxenstierna.
Stats Secreteraren Schröderheim.
Biskopen i Lund Doctor Celsius.
Biskopen i Götheborg Doctor Wingård.
Cancellie Rådet Grefve Gyllenborg.
Cancellie Rådet och CronPrinsens Informator Nils Rosenstein, som och blir Academiens Secreterare.
Vår Secreterare Adlerbeth.
Vår HandSecreterare Kiellgren.

Säga vad man vill om Gustav III, men det var inte direkt någon regnbågsallians han skapade 1786.

Noterar att Björn Ranelid uppmanat mig att följa hans exempel och delta i dokusåpor. Det kommer inte att ske. Däremot har jag inga invändningar mot att han gör så själv. Allt som håller Ranelid borta från skrivandet välkomnas.

Nästa sida »