Personligt


I år kommer jag inte bara finnas på bokmässan i min kapacitet som ständig sekreterare, utan vid några tillfällen har jag även min författarhatt på mig. Vilket jag ser fram emot, då det inte sker varje dag. (Detta är det min 24:e bokmässa; jag har varit med alla år sedan 1989. Enda gången jag uteblivit var 2005 – då befann jag mig inbäddad i ett amerikanskt pansarförband söder om Bagdad.)

Jag kommer att besöka tre dagstidningsmontrar: Dagens Nyheter (fredag 15:30), Svenska Dagbladet (lördag 10:30) och Aftonbladet (lördag 14:30). De aviserade samtalen kommer helt visst att beröra Akademien, Nobelpriset etc, men även handla om min nya – eller kanske rättare sagt nygamla – bok ”Stridens skönhet och sorg 1914”. På fredag skall jag vara med på ett seminarium tillsammans med Nils Fabiansson och Maja Hagerman som handlar om Första världskriget och hur man skildrar det (17:00 sal K2). Och på lördag ska jag prata om detta att skriva för film och TV tillsammans med den tillträdande akademiledamoten Klas Östergren och Louise Boije af Gennäs (16:00 sal K2).

Frågan har ställts till mig om jag kommer att delta i någon organiserad boksignering, och svaret är nej. Därtill finns tyvärr ej tid. Men om någon kommer fram till mig i vimlet med en bok i näven duckar jag aldrig.

Efter det att Olavi Linnas film om Svenska Akademien visades i fredags har jag fått ett antal förfrågningar om en spellista som jag har på Spotify, och som glimtar förbi där under någon sekund. Den finns att ta del av här: Skrivmusik – övrig.

Linnas film finns för övrigt på Svt Play: ”Snille och smak”.

Så beter du dig när du träffar en jordbo: Ta en bild på honom eller henne och lägg upp den på facebook. Anmar, 13 år

Om du känner hemlängtan: Ta med ett gosedjur, sms:a, ät kakor och skicka brev. Amira, 9 år

De snällaste invånarna på jorden: Mina kompisar. Omar, 11 år

http://www.berattarministeriet.se

Jag har fått en fråga om varför jag ej – som brukligt – öppnade årets Nobelföreläsning. Skälet är att jag i morse blev far. (Det är mitt femte barn.) Märkligare än så är det inte. Mänskligt att döma kommer jag ej heller att finnas med när priset delas ut på måndag.

Om man vill erfara det fenomen som Jung kallade synkronicitet (alltså skenbart meningsfulla sammanträffanden), så är bokmässan i Göteborg en bra plats. Om inte annat så tack vare mässans kaos av intryck och ansikten. Detta är min personliga fem-i-topp just för detta året:

1. Jag checkar in på Gothia, tar hissen upp till fjärde våningen, och när jag går längs den tomma korridoren med min väska slås en dörr upp, och där är Tomas Tranströmer med familj. Vi har inte setts sedan nobelfesten i december 2011. Han verkar ha hanterat det här året väl. Jag berättar att snart kommer någon annan ta hans roll som ”Årets Nobelpristagare”. Han gör tummen upp och skrattar.

2. En läsare frågar om mina framtida bokplaner, och jag svarar som vanligt lite undvikande att jag tyvärr inget kan säga (ämbetet tillåter ej sådant och allt det där) men att jag bland annat någon gång hoppas få skriva något som handlar om Kalla kriget. Han tackar, jag tackar, går en fyra-fem meter, och där sitter Mikael Holmström och signerar sin bok ”Den dolda alliansen”, en av de viktigaste böcker som skrivits om Sverige under denna epok. Jag har den redan ett exemplar hemma men köper ännu ett.

3. Jag står i den långa kön in till Skybaren på Gothia, som med ett slags utstuderad långsamhet rör sig förbi vakterna med sina öronsnäckor. Tänker på alla de gånger jag varit här under mässan med goda vänner, framför allt Charlie C. Strax efteråt kommer Charlie C gående, från baren, iförd en blåvit skjorta i lätt psykedeliskt mönster.  Vi klappar om varandra, entusiastiskt.

4. Någon frågar mig om den gamla idén att samla alla de tillägg jag gjort till olika utländska versioner av ”Stridens skönhet och sorg” (nu såld till 18 länder, senast Brasilien) och jag förklarar att det kommer kräva lite mer arbete än det verkar, då till exempel extratexten jag skrivit till den italienska upplagan – och som handlar om Robert Musil – innehåller citat på tyska, engelska och italienska. En hel del översättarmöda krävs. En fem minuter senare går jag in i sal J1, för att leda ett seminarium (som handlar om översättningar), och när det är klart presenterar sig en liten, mörk kvinna för mig. Det är min italienska översättare, Laura Cangemi, hon som just arbetat med min text om Musil.

5. Jag för ett resonemang i bullret med en person, söker hävda att det finns två typer av författare; för det första de för vilka skrivandet är ett självändamål, och som fortsätter att skriva, envist, tills döden eller hjärnblödningen river pennan ur deras hand; för det andra de som skriver i hopp om att en dag skapa något så enastående de kanske inte behöver eller kan skriva något mer. Jag vänder mig om och ser en bild av Karl Ove Knausgård.

Besöker Bokfestivalen i Edinburgh, bland annat för att tala om min senaste bok. Framåt slutet av seminariet är det frågestund i det låga och skumma tältet (allt medan regnet öser ned utanför), och den allra sista frågan handlar om allt det som inte går att finna i ett det skriftliga källmaterialet, ja i något källmaterial.

Och jag ger det enda svar som en historiker kan ge: vi står här inför en absolut gräns. När de sista deltagarna försvann så försvann också våra chanser att ställa vissa typer av frågor, få vissa typer av svar. Mycket kommer vi aldrig någonsin att få reda på. Kanske det mesta. Det är förlorat, försvunnet, för alltid.

Jag anar att mina ord har en lätt deprimerande effekt på den frågande.

(Regnar knattrar fortfarande på tältduken.)

På signeringen efteråt – som äger rum i ett annat tält i det inhägnade området på Charlotte Square –  kommer jag i diskussion med en vänlig dam i övre medelåldern med vitt, kort hår. Hon menar att jag underskattar skönlitteraturens möjligheter. Må så vara, värjer jag mig, säger att jag bara kan svara från min utgångspunkt som historiker.

Men vad säger jag om de författare som skrivit historiska romaner om Första världskriget? Jag kan svara, utan omsvep, att det är många jag beundrar mycket. Men vi talar om två olika saker, försöker jag. Och tvingas avge mitt credo: fiktionen styr. Om ett element av fiktion släpps in i en text som annars till övervägande del är faktabaserad så blir allt till fiktion. (Alltså inte sann till hälften eller en tredjedel eller något liknande.) Resultatet blir en fiktiv värld som visserligen kan likna den verkliga, som kan se ut som, säg, Europa 1914, men som likafullt är fiktiv. Vissa delar av den verkliga världen förblir oåtkomlig, trots våra fantasier.

Hon ser inte övertygad ut. Och jag känner mig som en sådan där tråkig festsabotör.

(Utanför har regnet övergått till duggande.)

Vaknar till ljudet av regn som knattrar på ett plåttak och det stigande och fallande inandet från en ensam mygga, som söker offer – två av de mest typiska av alla svenska sommarljud.

Stiger upp, och börjar helt spontant och utan eftertanke sjunga ”I got a girl in Kalamazoo” – några rader bara. Men något är fel. Melodin. Jag söker i mitt minne.

När jag mår bra sjunger jag. (Antar att jag har det efter min morfar, som särskilt efter middagarna där hemma i Niemisel brukade brista ut i långa, svårbegripliga visor, skillingtryck och annat.)

Ofta så begriper jag varför en viss sång dyker upp i ett givet ögonblick. Som när jag gick över Riksbron i våras, såg isflaken glida förbi och plötsligt börjar sjunga den där sången av Brecht ur hans Svejkpjäs: ”I djupet av Moldau där stenarna vandra / tre kejsare ligger begravda i Prag”. Logiskt. Eller då jag och dottern var på väg till dagis och vi ser grannens svarta katt uppe på ett plank och ur mig kommer orden till ”Svarta tupp, när du hörs gala”, fast med ordet ”tupp” utbytt mot ”katt” – den har jag inte sjungit sedan 70-talet, då Franco dog.

Minnet är associativt, en långrev, där en bild eller ett ord krokar fast i nästa bild eller ord som i sin tur krokar fast i nästa etc.

Men varför kom en gång orden till ”Det är en ros utsprungen” (som jag inte sjungit sedan mellanstadiets julfirande) när jag en gång stod och diskade? Och varför börjar jag denna morgon sjunga den där ”I got a gal in Kalamazoo”, till melodin av ”I let a song go out of my heart”? (Det var där felet låg. Men det tog ett tag innan jag kom på det.)

Det hela stärker min vilda förhoppning att det i ens minne är bevarat långt mer än man medvetet kan återhämta. Men hur nå det?

Nästa sida »