Personligt


Häromnatten hade jag en dröm. Akademien ska hålla sin stora högtidssammankomst, men jag känner inte riktigt igen lokalen. Den liknar mest ett stort, avlångt rum, klätt med böcker. En smal lönndörr öppnar sig på ena kortsidan, en dörr klädd med bokryggar. Jag går in.

Där finns en liten, fönsterlös kammare där folk håller på att göra sig redo. Jag börjar ta på mig min frack. Dock saknas flera av detaljerna till utstyrseln, bland annat den vita flugan. Jag springer runt, runt och letar. Klockan går. Folk blir alltmer otåliga. En person som ser ut som Horace Engdahl – fast med en tunn mustasch som Errol Flynn – kommer in och frågar med viss irritation var jag håller hus, kungafamiljen är på väg. (Anmärkning: i år är Horace Engdahl direktör, och det ingår i direktörens och sekreterarens uppgifter att ta emot de kungliga när de anländer.)

Jag hittar flugan, men då ser jag att jag ej har några strumpor. Tänker att det kanske är lite charmigt originellt att vara strumplös under en högtidssammankomst, och jag sätter mig ned på golvet och börjar dra på mig skorna. Då upptäcker jag att det inte är mina skor, utan ett par damskor med låg klack, klädda i vattrat svart siden, och med strass på. Hur gör jag nu? Genom väggen hörs plötsligt ett samfällt ”klapp-klapp-klapp-klapp” från publiken, som tröttnat på att vänta. Skandalen är ett faktum.

Här vaknade jag med ett ryck.

Idag klockan 17:00 håller Svenska Akademien för 225:e året i rad sin högtidssammankomst i Börssalen. För första gången går den att följa i TV, Kunskapskanalen, med start klockan 16.45.

Som om dagsnyheternas flöde av nya, oväntade och obehagliga nyheter om läget i världens finanser inte vore nog, har jag dessutom nyligen läst två böcker som båda på snarlika vis belyser saken: den ena är Carolina Neuraths fascinerande ”Den stora bankhärvan” – som handlar om HQ Banks uppgång och fall –, den andra Andrew Ross Sorkins ”Too Big To Fail” – som i märklig detalj beskriver vad som hände hösten 2008 när Lehman Brothers gick omkull och världsekonomin försvann in i fritt fall.

Det är ingenting för den som har lättstörd nattsömn.

Jag själv kastas tillbaka genom åren, till en diskussion i en mörk källarlokal i Boden under det sena 70-talet, där en rad olika vänstermänniskor trängt sig samman för att i vanlig ordning vara oense om något, och någon säger att man egentligen inte behöver arbeta för att avskaffa kapitalismen för den kommer att avskaffa sig självt. (Ett påstående som självfallet väckte en storm av protester.)

Inte minst hos Sorkin framträder ett system som faktiskt verkar sakna överlevnadsinstinkt, så till vida att en rad aktörer vet att det hela kommer att gå käpprätt åt helvete, men man driver ändå på dödsritten, då man på vägen ned i undergången trots allt kan göra sig en slant. Irrationaliteten och förblindelsen är häpnadsväckande, och skrämmande.

En av de få saker som skänker hopp i ett sådant här mörkt läge är att läsa en skribent som Svenska Dagbladets allt annat än ljuse Andreas Cervenka, som till exempel här.

Äppelträdens skördar har varit ovanligt rika i år. Jag har tagit med mig en påse av de mörkröda, runda frukterna till mitt tjänsterum. På väg ut griper jag ett av dem och äter det, girigt, medan jag hastar fram längs gatan.

Men sedan när jag står där, i blåsten invid Åhléns, med skruttet i min hand kan jag inte förmå mig att slänga det i en av papperskorgarna. Det känns som om jag då skulle bryta en outtalad överenskommelse, med äppelträdet.

Så jag vecklar in skruttet i ett papper och stoppar ned det i min rockficka. När jag senare sitter i bilen på väg hem stannar jag upp, tar fram skruttet och kastar det så långt jag kan, ut i ett buskage. Överenskommelsen respekterad.

Fem ögonblick under bokmässan 2011 som jag nog kommer att minnas:

  1. När Paula Henriksson läser slutet på dikten ”Farväl till livet” där i mörkret på vårt Stagneliusseminarium i sal J1, och jag känner hur håren reser sig, först på mina ben, sedan på armarna och till sist i nacken. (Vilken fruktansvärd dikt; fruktansvärt bra; fruktansvärd till sitt innehåll; den skulle, intagen vid fel ögonblick, kunna föra en människa över gränsen.)
  2. När jag står där och väntar på hissen, mol allena på tolfte våningen, det plingar och dörrarna glider upp och där står – Mario Vargas Llosa och hans hustru Patricia. (Vad är sannolikheten? En på miljonen?)
  3. När jag inklämd i börsens mänskovimmel ska välja mellan vitt eller rött vin till min buffétallrik, och de inbjudande glasen står uppradade i kolonner, fyllda av sin glimrande vätska, och handen går liksom på autopilot mot det röda, men jag tvekar en mikrosekund, för det något dämpade ljuset får det vita vinet att stråla så vackert bärnstensartat, men så återtar handen sin förra resa mot det röda, och jag griper – ett glas vatten. Och sveper det. (Så var jag också i säng strax efter tio. Spik nykter. Utan ens ha sett kön till baren på Park.)
  4. När jag under min patrull av småförlagens montrar – det är där man verkligen kan göra fynd på mässan, och då inte bara prismässiga sådana – hos Ellerströms finner ”Epifanier” av den unge James Joyce, slår upp den, bläddrar, läser, häpnar, och tänker: ”Så här skulle en självbiografi kunna se ut!”
  5. När de tre mottagarna av vårt svensklärarpris harangerats och en applåd, nej ett jubel så starkt stiger upp, att skulle Kicki Danielsson då haft ett av sina framträdanden i montern mittemot oss skulle det överröstat tillochmed hennes lilla orkester. Vilket säger en hel del.

Jag saknar inte sällan skrivandet. Det måste jag erkänna. Arbetet som ständig sekreterare tar för det mesta allt jag har av tid, och ibland mer ändå. Men jag har en livlina, en kontakt med min tidigare existens som räddar mig, och det är den bok jag skrev om Första världskriget och som kom ut 2008.

När den ges ut i något nytt land tar jag det som förevändning för att återvända till den, ändra, stryka, lägga till. När tid bjuds, vill säga.

Ofta lyfter jag ut en person som återfinns i den svenska upplagan och adderar en annan. Vilket är fullt möjligt på grund av bokens modulartade struktur. På det här viset finns det inte två utländska upplagor som är exakt lika varandra.

Detta påminns man också om på ett annat, lättiakttagbart plan. Det gäller den grafiska utformningen och – i synnerhet – omslagen. Som här:

Det är faktiskt möjligt att spanjorer och britter varandra ovetandes valt fotografier tagna vid samma tillfälle; klart är dock att de sistnämnda sökt närhet, genom att använda en en bild är blickarna är det centrala, samtidigt som de förstnämnda med sitt bildval istället markerar avstånd. Den amerikanska omslaget är lika lugnt som det tyska är våldsamt – Nevinsons expressionistiska målning av en detonerande granat är helt kongenial med titeln. (Som för övrigt modifierats.) Jag vill också tro att alla de här sakerna finns i boken: närheten och avståndet, våldet och stillheten.

Nästan överallt har man problem med titeln. En rad olika varianter förekommer.

Tanken är att så småningom samla de här tilläggen, som bara återfinns i utländska upplagor, och låta smälta samman dem med det svenska originalet, till ny, utbyggd version av ”Stridens skönhet och sorg”.

När tid bjuds, vill säga.

Yngsta dottern har fått vattkoppor, och jag vabbar. Leker med henne, och tankarna vandrar. Tänker på…

  • Om vi har potatismjöl hemma. För det minns jag att man satte på vattkoppor när de blev riktigt elaka.
  • Om någon använder potatismjöl nu för tiden? Förutom när man kokar rabarberkräm. När jag var barn var det ett slags universalmedel, som brukades till snart sagt allt, från att göra papier maché, ta bort fläckar och smörja fläktremmen på en bil till att få stopp på en orolig mage eller glid på hockeyspelets puck.
  • Att bygga banor för BRIO-tåg handlar ytterst handlar om geometri. Och att de symmetriska mönster som framträder ibland är snudd på vackra.
  • Att det ser ut att vara sorkår i år. De intrikata gångsystemen i dikesrenen har varit långt fler än vad som brukar vara vanligt. Och det går inte en morgon utan att jag får sopa bort inälvor från en eller annan gnagare från farstutrappan – lämningar av katternas mordiska nattpatruller.
  • Attackerna på Akademien i olika ungerska media. Med anledning av att vi givit stöd åt svenska PEN och deras diskussionskväll om Ungern. Inget nytt i detta. Angrepp från nationalistiska och högerextrema kretsar har förekommit ända sedan Kertesz fick Nobelpriset. Tonerna hörs från den gamla raspiga grammofonskiva: ”Priset är politiskt”, etc. Kan inte säga att jag är vidare skakad.
  • Att en kompromiss mellan två falska föreställningar aldrig kan resultera i en sanning.
  • De fina recensionerna av ”Stridens skönhet och sorg” på spanska. (”La belleza y el dolor de la batalla”  – fint och följsamt översatt av Caterina Pascual Söderbaum.)
  • Att Richard Scarry är överskattad, både som tecknare och, framför allt, som berättare.
  • ”Att berätta är inte att återge utan att uppenbara”.
  • Att ”Pingvinerna från Madagascar” faktiskt är riktigt, riktigt roliga.
  • Att Erik Axel Karlfeldt nog aldrig befann sig i en sådan här situation.
  • Att vi måste skaffa oss en riktig sida på Facebook.
  • Att jag nu kan avslöja hur det nya kodsystem vad gäller Nobelpriskandidaterna ser ut. Vi tar en slumpvis vald bok, slår upp den på ett slumpvis valt ställe, och det första namn som dyker blir det nya täcknamnet.
  • Att om man nu lyckas få till stånd en telefonlänk till det där sammanträdet jag annars skulle missa klockan ett, så borde jag räknas som arbetande under den tiden, väl?
  • Att det vore väldig tur om jag kunde få dottern att ta sin tupplur vid den tidpunkten. (Tillägg: det lyckades faktiskt.)
  • Att Maciej Zarembas artikelserie om skolan i DN är skakande, och synnerligen viktig. Hur kunde man någonsin tro att man kunde göra skolan bättre genom att försämra lärarnas förutsättningar, ställning, kompetens, möjligheter, status och lön? En del av svaret återfinns i artikelserien.
  • Att de två exemplar av hemtrevnad (Helxine soleirolii) som vi har i badrummet måste bytas ut. Men mot något helt nytt. Tror aldrig jag lyckats att få en sådan att överleva under en längre tid. Som vanligt kommer de slokande exemplaren bäras ned till skrivarstugan.
  • Att flickan inte verkar plågas vidare mycket av sina koppor, vilket är en lättnad.
  • Att det nog skulle vara möjligt att skriva en hel avhandling om tandvärkens betydelse för Paul Valery. Apropå att jag läste ännu en notis om detta i en av hans anteckningsböcker.

Torsdagarna är hektiska. Ibland ställs de olika sammanträdena rygg mot rygg, med final i det så kallade förmötet halv fem, då jag, Katarina F och Lotta L träffas under den stora kristallkronan i sekreterarrummet och går genom dagens ärendelista. Prick fem inleds sammankomsten. Och när den är klar går vi genom Gamla Stan gränder ned till Gyldene Freden och äter vår middag. Som bekant.

Kvällen avslutas för egen del ofelbart i sekreterarrummet, där jag skriver rent mötesprotokollet medan minnet ännu är färskt.

Det är ofta en speciell stund. Där i ensamheten släpper anspänningen, och en förening av snaps och trötthet gör existensens konturer något mjukare. Jag lossar på slipsen. Allt är tyst i det nedmörkade Börshuset. Det enda som hörs är musiken. Blandningen är tänkt att vara uppiggande. Och den som har Spotify kan lyssna här: Torsdagsmusik

Jag brukar vara klar efter ungefär tio låtar.

Går upp och tittar på termometern. Minus 25,3. Men mätinstrumentets precision är överflödig. Det räcker med att titta ut genom fönstret, man ser det på trädens grenar, på snön, på röken från bilar och hus. Vrider snabbt och nervöst på vattenkranen i badrummet. Vattnet brusar fram. Skönt. Den där extra isoleringen måste ha gjort susen.

Meterologiskt sett så bor jag i Norrland. Det är alltid kallare här än inne i Uppsala, alltid kallare i Uppsala än i Stockholm.

Går ned till busshållplatsen, aningen ovig i min extratröja. Luften är klar och stickande, näsborrarna klistras ihop någon sekund när jag drar in extra luft. Vindlande spår efter hare, räv och skogsmus på de bländvita fälten. Kallblå himmel. Står och stampar i busskuren. Nynnar på signaturen till ”Små Einsteins”.

Fryser mest om händerna, trots dubbla vantar. Förfrös fingrarna i armén, i någon vinterövning uppe mot finska gränsen, och det känns vid sådana här tillfällen. De blir lite rödsvullna, stickiga. Drar in dem mot den ännu varma handflatan, rullar in dem som snigelspröt. Jag påminns om det där jag lärde mig då, att vindens kyleffekt är exponentiell.

Tittar igen efter bussen. Så infinner sig det tillstånd jag förknippar med att vara passiv i stark kyla: kroppen är inte längre min yttre gräns. Istället sjunker jag längre och längre in i denna kropp, lämnar den, främmande, stel och infiltrerad av kylan som den är. Tittar bara ut genom dess ögon. Jag är inte kropp, jag har kropp, och till och med det tillståndet känns villkorat.

Så kommer 886:an. Väl inne bak bussens halvgenomskinliga rutor flyter jag långsamt tillbaka in i mig själv. Ordningen är återställd.

Jag har en ny besatthet, som drabbat mig med ungefär samma kraft som dataspelen gjorde vid mitten av 80-talet. Ja, nästan i alla fall.

Det handlar om Google Labs Ngram Viewer. Denna tjänst är en biprodukt av Googles stora och fortlöpande digitalisering av världens litteratur, där i dagsläget runt 15 miljoner böcker lästs in. Ur dessa har det sedan byggts upp en samling på runt 500 miljarder ord, som spänner från 1500 till 2000. Och det är i denna databas man nu kan söka. Och se hur bruket av olika ord skiftar, relativt sett, över tid. Tjänsten är ingalunda vattentät rent metodiskt och vetenskapligt, men den är ändå fullkomligt oemotståndlig, om man alls är intresserad av det mänskliga medvetandets historia. (Än så länge finns den ej på svenska.)

Som till exempel följande sökning, som jag gjorde i morse, på orden ”happiness”, ”joy”, ”pain” och ”sorrow”:

Att döma av den så står vi inför en paradox: sorgen minskar, men också lyckan. Smärtan befinner sig på en tämligen konstant nivå, med en plötslig, oväntad topp vid sent 1800-tal (kan det månne handla om introduktionen av olika smärtstillande medel?) följt av en tydlig nedgång ända fram till efterkrigstiden, då den åter ökar, för att formligen gå i taket på 70-talet (kan det månne handla om den moderna terapikulturens stora genombrott?).

Man kan pröva göra en sökning på orden ”love”, ”liberty”, ”god”, ”freedom”, ”king” och ”country”, och få något som liknar en graf över upplysning, revolution och romantik. Eller undra över den spegelvända relationen mellan begreppen ”profit” och ”hero” över tid. Eller den explosiva användningen av ord som ”noise” och ”silence” i början av 1800-talet, som verkar ge stöd åt antagandet att den industriella revolutionen lett till en ny känslighet för buller. (Fler intressanta sökningar bland annat här.) Etc, etc, etc.

Än så länge är nog detta blott en leksak, men det går att ana något vidunderligt vid horisonten.

En återkommande dröm, tämligen lättolkad.

Jag ska iväg på något slags officiell tillställning, men är sent ute. Dags för påklädning. Till min fasa upptäcker jag att fracken är smutsig, kragen alldeles solkig och manschetterna likaså. Och samtidigt som jag rusar runt, plockar och putsar, försöker jag med en alltmer stigande grad av desperation ta reda på exakt var och när jag förväntas vara på plats. Det ska finnas något slags inbjudningskort, men var är det?

Drömmens detaljer skiftar, men den slutar alltid på samma sätt: jag kommer aldrig fram.

« Föregående sidaNästa sida »