Personligt


Nere i tunnelbanan. En tät våg med folk på väg ned till tågen fyller båda trapporna. Jag ser en bred man med portfölj som med stor bestämdhet banar sin väg upp genom den stångande strömmen av människor. Bakom honom sluter en liten man upp, och navigerar tätt i den förstnämndes spår: epigonens vanliga knep.

Hösten 2011 var krävande.

Av kalendariska skäl inledde Akademien sina sammankomster en vecka senare än vanligt, och då höstterminen alltid är betydligt mer fullpackad av ärenden och arrangemang än våren, samtidigt som sammankomsterna är färre, och vi dessutom inledde med ett inval, omedelbart följd av Nobeldiskussionen, så kan man säga att vi öppnade med tidsnöd. Haren hann sedan aldrig riktigt ikapp sköldpaddan.

Till råga på allt har jag flyttat. Efter 21 år på landet har jag nu lämnat Rasbo för Uppsala. Främst för att få ned min pendlingstid. Det känns speciellt, detta att bo i en stad. Senast jag gjorde det hade Berlinmuren just fallit.

En av höstens märkligaste stunder infann sig när jag såg resultatet av hemstajlarens synnerligen skickliga arbete där ute i Rasbo. Det var skakande. Plötsligt anade jag hur de döda ser på världen i det fall de skulle återvända. Det var mitt hus men ändå inte. Jag kände igen tingen men inte rummen. Jag kände igen bildernas ramar men inte människorna på fotografierna som satt däruti.

Mitt hem var gjort till en kuliss i en pjäs som handlade om någon annan.

Den där upplevelsen av hemlöshet lämnade mig sedan aldrig riktigt. Flyttens kaos framåt slutet av november bekräftade bara något mina känslor sedan länge insett.

Även min skrivarstuga har transplanterats in till staden. Länge bestod den i princip bara av en jättelik kub av boklådor – nära hundra stycken – som fyllde ett helt rum från golv till tak. (Som ett litet Borg-rymdskepp från Star Trek, i miniatyr.) En stor del av juledigheten gick sedan åt till att packa upp. Jag hade dragit på det lite, för sysslan kändes övermäktigt stor – ”Resistance is futile” -, men det blev bra.

För var rad med böcker som lyftes upp var det som om en liten, liten bit av mig själv kom på plats. Enskilda böcker bär alla på ett eller annat spår av ett tidigare jag, och detta i form av anteckningar eller förstrykningar, en pressad scilla, eller bara det faktum att jag en gång valt just den. Och jag påmindes om den där texten av Borges, där en man bestämmer sig för att avbilda världen, och därför fyller ”ett tomrum med bilder av landsdelar, riken, berg, havsbukter, skepp, öar, fiskar, bostäder, redskap, himlakroppar, hästar och människor”, bara för att upptäcka att ”att denna tålmodigt hopkomna labyrint av linjer tecknar bilden av hans eget ansikte.”

Operationen är nu lyckligen slutförd, på torsdag inleder Akademien sina sammankomster för våren och jag är redo.

Om du känner igen den här tecknade filmen och förknippar den med jul, så tillhör vi troligtvis samma generation. God Jul!

Häromnatten hade jag en dröm. Akademien ska hålla sin stora högtidssammankomst, men jag känner inte riktigt igen lokalen. Den liknar mest ett stort, avlångt rum, klätt med böcker. En smal lönndörr öppnar sig på ena kortsidan, en dörr klädd med bokryggar. Jag går in.

Där finns en liten, fönsterlös kammare där folk håller på att göra sig redo. Jag börjar ta på mig min frack. Dock saknas flera av detaljerna till utstyrseln, bland annat den vita flugan. Jag springer runt, runt och letar. Klockan går. Folk blir alltmer otåliga. En person som ser ut som Horace Engdahl – fast med en tunn mustasch som Errol Flynn – kommer in och frågar med viss irritation var jag håller hus, kungafamiljen är på väg. (Anmärkning: i år är Horace Engdahl direktör, och det ingår i direktörens och sekreterarens uppgifter att ta emot de kungliga när de anländer.)

Jag hittar flugan, men då ser jag att jag ej har några strumpor. Tänker att det kanske är lite charmigt originellt att vara strumplös under en högtidssammankomst, och jag sätter mig ned på golvet och börjar dra på mig skorna. Då upptäcker jag att det inte är mina skor, utan ett par damskor med låg klack, klädda i vattrat svart siden, och med strass på. Hur gör jag nu? Genom väggen hörs plötsligt ett samfällt ”klapp-klapp-klapp-klapp” från publiken, som tröttnat på att vänta. Skandalen är ett faktum.

Här vaknade jag med ett ryck.

Idag klockan 17:00 håller Svenska Akademien för 225:e året i rad sin högtidssammankomst i Börssalen. För första gången går den att följa i TV, Kunskapskanalen, med start klockan 16.45.

Som om dagsnyheternas flöde av nya, oväntade och obehagliga nyheter om läget i världens finanser inte vore nog, har jag dessutom nyligen läst två böcker som båda på snarlika vis belyser saken: den ena är Carolina Neuraths fascinerande ”Den stora bankhärvan” – som handlar om HQ Banks uppgång och fall –, den andra Andrew Ross Sorkins ”Too Big To Fail” – som i märklig detalj beskriver vad som hände hösten 2008 när Lehman Brothers gick omkull och världsekonomin försvann in i fritt fall.

Det är ingenting för den som har lättstörd nattsömn.

Jag själv kastas tillbaka genom åren, till en diskussion i en mörk källarlokal i Boden under det sena 70-talet, där en rad olika vänstermänniskor trängt sig samman för att i vanlig ordning vara oense om något, och någon säger att man egentligen inte behöver arbeta för att avskaffa kapitalismen för den kommer att avskaffa sig självt. (Ett påstående som självfallet väckte en storm av protester.)

Inte minst hos Sorkin framträder ett system som faktiskt verkar sakna överlevnadsinstinkt, så till vida att en rad aktörer vet att det hela kommer att gå käpprätt åt helvete, men man driver ändå på dödsritten, då man på vägen ned i undergången trots allt kan göra sig en slant. Irrationaliteten och förblindelsen är häpnadsväckande, och skrämmande.

En av de få saker som skänker hopp i ett sådant här mörkt läge är att läsa en skribent som Svenska Dagbladets allt annat än ljuse Andreas Cervenka, som till exempel här.

Äppelträdens skördar har varit ovanligt rika i år. Jag har tagit med mig en påse av de mörkröda, runda frukterna till mitt tjänsterum. På väg ut griper jag ett av dem och äter det, girigt, medan jag hastar fram längs gatan.

Men sedan när jag står där, i blåsten invid Åhléns, med skruttet i min hand kan jag inte förmå mig att slänga det i en av papperskorgarna. Det känns som om jag då skulle bryta en outtalad överenskommelse, med äppelträdet.

Så jag vecklar in skruttet i ett papper och stoppar ned det i min rockficka. När jag senare sitter i bilen på väg hem stannar jag upp, tar fram skruttet och kastar det så långt jag kan, ut i ett buskage. Överenskommelsen respekterad.

Fem ögonblick under bokmässan 2011 som jag nog kommer att minnas:

  1. När Paula Henriksson läser slutet på dikten ”Farväl till livet” där i mörkret på vårt Stagneliusseminarium i sal J1, och jag känner hur håren reser sig, först på mina ben, sedan på armarna och till sist i nacken. (Vilken fruktansvärd dikt; fruktansvärt bra; fruktansvärd till sitt innehåll; den skulle, intagen vid fel ögonblick, kunna föra en människa över gränsen.)
  2. När jag står där och väntar på hissen, mol allena på tolfte våningen, det plingar och dörrarna glider upp och där står – Mario Vargas Llosa och hans hustru Patricia. (Vad är sannolikheten? En på miljonen?)
  3. När jag inklämd i börsens mänskovimmel ska välja mellan vitt eller rött vin till min buffétallrik, och de inbjudande glasen står uppradade i kolonner, fyllda av sin glimrande vätska, och handen går liksom på autopilot mot det röda, men jag tvekar en mikrosekund, för det något dämpade ljuset får det vita vinet att stråla så vackert bärnstensartat, men så återtar handen sin förra resa mot det röda, och jag griper – ett glas vatten. Och sveper det. (Så var jag också i säng strax efter tio. Spik nykter. Utan ens ha sett kön till baren på Park.)
  4. När jag under min patrull av småförlagens montrar – det är där man verkligen kan göra fynd på mässan, och då inte bara prismässiga sådana – hos Ellerströms finner ”Epifanier” av den unge James Joyce, slår upp den, bläddrar, läser, häpnar, och tänker: ”Så här skulle en självbiografi kunna se ut!”
  5. När de tre mottagarna av vårt svensklärarpris harangerats och en applåd, nej ett jubel så starkt stiger upp, att skulle Kicki Danielsson då haft ett av sina framträdanden i montern mittemot oss skulle det överröstat tillochmed hennes lilla orkester. Vilket säger en hel del.

« Föregående sidaNästa sida »