Hösten 2011 var krävande.
Av kalendariska skäl inledde Akademien sina sammankomster en vecka senare än vanligt, och då höstterminen alltid är betydligt mer fullpackad av ärenden och arrangemang än våren, samtidigt som sammankomsterna är färre, och vi dessutom inledde med ett inval, omedelbart följd av Nobeldiskussionen, så kan man säga att vi öppnade med tidsnöd. Haren hann sedan aldrig riktigt ikapp sköldpaddan.
Till råga på allt har jag flyttat. Efter 21 år på landet har jag nu lämnat Rasbo för Uppsala. Främst för att få ned min pendlingstid. Det känns speciellt, detta att bo i en stad. Senast jag gjorde det hade Berlinmuren just fallit.
En av höstens märkligaste stunder infann sig när jag såg resultatet av hemstajlarens synnerligen skickliga arbete där ute i Rasbo. Det var skakande. Plötsligt anade jag hur de döda ser på världen i det fall de skulle återvända. Det var mitt hus men ändå inte. Jag kände igen tingen men inte rummen. Jag kände igen bildernas ramar men inte människorna på fotografierna som satt däruti.
Mitt hem var gjort till en kuliss i en pjäs som handlade om någon annan.
Den där upplevelsen av hemlöshet lämnade mig sedan aldrig riktigt. Flyttens kaos framåt slutet av november bekräftade bara något mina känslor sedan länge insett.
Även min skrivarstuga har transplanterats in till staden. Länge bestod den i princip bara av en jättelik kub av boklådor – nära hundra stycken – som fyllde ett helt rum från golv till tak. (Som ett litet Borg-rymdskepp från Star Trek, i miniatyr.) En stor del av juledigheten gick sedan åt till att packa upp. Jag hade dragit på det lite, för sysslan kändes övermäktigt stor – ”Resistance is futile” -, men det blev bra.
För var rad med böcker som lyftes upp var det som om en liten, liten bit av mig själv kom på plats. Enskilda böcker bär alla på ett eller annat spår av ett tidigare jag, och detta i form av anteckningar eller förstrykningar, en pressad scilla, eller bara det faktum att jag en gång valt just den. Och jag påmindes om den där texten av Borges, där en man bestämmer sig för att avbilda världen, och därför fyller ”ett tomrum med bilder av landsdelar, riken, berg, havsbukter, skepp, öar, fiskar, bostäder, redskap, himlakroppar, hästar och människor”, bara för att upptäcka att ”att denna tålmodigt hopkomna labyrint av linjer tecknar bilden av hans eget ansikte.”
Operationen är nu lyckligen slutförd, på torsdag inleder Akademien sina sammankomster för våren och jag är redo.
Att vara ständig 
16 januari 2012 at 5:39 e m
Åh denna känsla av att efterhand återkonstruera sitt liv genom att bok för bok fylla på sina hyllor igen känner jag igen från i våras. Det visade sig för övrigt att mina vänner hade vitt skilda uppfattningar hur böcker skulle sorteras. Allt från efter ryggarnas färg till författarnamn via ämnesområde. Jag valde liksom tidigare författarnamn så strikt jag förmådde. Dock hade jag uppskattat att ha Englunds ”Stridens skönhet och sorg” bredvid Jolos ”1914”. Men så blev det nu inte. När allt sedan är klart och bokhyllan går att känna igen kan man likt Björn Borg när han fått sin utmärkelse som Sveriges främste idrottsman utbrista: ”Det är fullbordat!”
16 januari 2012 at 10:06 e m
Jag förstår vad du menar.Jag (vi) sålde huset för ett år sen efter beslut om skilsmässa.Vi hade ingen hemstaljare men mäklaren frågade inför fotograferingen om vi kunde tänka oss att plocka ner en del av böckerna som täckte tre av väggarna i vardagsrummet,en vägg i arbetsrummet och ytterligare en vägg i ende kvarboende sonens rum.Min dåvarande man sa ja men jag satte mig på tvären och sa att jag inte ville att någon som inte gillar böcker skulle bo i det hus där vi bott i 25 år.Jag fick som jag ville och huset blev sålt till – till en bokälskare.