Besöker Bokfestivalen i Edinburgh, bland annat för att tala om min senaste bok. Framåt slutet av seminariet är det frågestund i det låga och skumma tältet (allt medan regnet öser ned utanför), och den allra sista frågan handlar om allt det som inte går att finna i ett det skriftliga källmaterialet, ja i något källmaterial.
Och jag ger det enda svar som en historiker kan ge: vi står här inför en absolut gräns. När de sista deltagarna försvann så försvann också våra chanser att ställa vissa typer av frågor, få vissa typer av svar. Mycket kommer vi aldrig någonsin att få reda på. Kanske det mesta. Det är förlorat, försvunnet, för alltid.
Jag anar att mina ord har en lätt deprimerande effekt på den frågande.
(Regnar knattrar fortfarande på tältduken.)
På signeringen efteråt – som äger rum i ett annat tält i det inhägnade området på Charlotte Square – kommer jag i diskussion med en vänlig dam i övre medelåldern med vitt, kort hår. Hon menar att jag underskattar skönlitteraturens möjligheter. Må så vara, värjer jag mig, säger att jag bara kan svara från min utgångspunkt som historiker.
Men vad säger jag om de författare som skrivit historiska romaner om Första världskriget? Jag kan svara, utan omsvep, att det är många jag beundrar mycket. Men vi talar om två olika saker, försöker jag. Och tvingas avge mitt credo: fiktionen styr. Om ett element av fiktion släpps in i en text som annars till övervägande del är faktabaserad så blir allt till fiktion. (Alltså inte sann till hälften eller en tredjedel eller något liknande.) Resultatet blir en fiktiv värld som visserligen kan likna den verkliga, som kan se ut som, säg, Europa 1914, men som likafullt är fiktiv. Vissa delar av den verkliga världen förblir oåtkomlig, trots våra fantasier.
Hon ser inte övertygad ut. Och jag känner mig som en sådan där tråkig festsabotör.
(Utanför har regnet övergått till duggande.)
Att vara ständig 
22 augusti 2012 at 4:24 e m
Det finns ju hela tiden problemet för en historiker om källan är fiktion eller inte.Mycket fiktion slinker säkert med även för en källkritisk historiker.
T.ex Erik Dahlbergs skildring om sin sjukdom i Polen.Var den fiktion eller inte?
26 augusti 2012 at 10:37 f m
Det är omöjligt att veta med 100% säkerhet. Som mycket som rör sig på den individuella detaljnivån, just då det ofta är omöjligt att kontrollera. Min egen bedömning är att historien nog stämmer – vi vet att pest härjade vid den tiden och i det området. Samtidigt vet vi också att andra historier av Dahlbergh INTE stämmer. Hans dagbok måste hanteras med försiktighet.
27 augusti 2012 at 11:26 f m
Det är väl också detta som gör dagböcker till ett sådant fascinerande material. De erbjuder, om än i mycket begränsad form, en möjlighet att blicka in i en sedan länge framliden individs konstruktion av sig själv. Vad som står i en dagbok och vad som utelämnats är ju till syvende och sist resultatet av en värderingsprocess. Att vissa episoder är överdrivna och förskönade medan andra är nedtonade eller utlämnade helt blir då inte problematiskt per se, så länge man är medvetena om att slutgiltig visshet om hur t.ex. Dahlbergh gjorde dessa avvägningar aldrig kan nås.
22 augusti 2012 at 4:42 e m
Jag har inte tänkt så ”djupt” på just det här men så är det förstås … bara att berätta om hur det varit på semestern (med lite försköningar här och där) blir ju redan det ”fiktion” …
22 augusti 2012 at 5:00 e m
Jag ser fram emot din nästa bok, herr Sabotör.
22 augusti 2012 at 7:30 e m
Det är sådana där ångestladdade stycken, om det förlorade, som får en att med åldern känna vis ledsamhet över att man inte lyssnade bättre, att man inte frågade mer och att man inte har ett bättre minne.
23 augusti 2012 at 11:24 f m
Ja, många av de berättande källorna är ju en blandning av önsketänkande, glömska, försköning och ibland direkta lögner. De har med andra ord starka drag av fiktion. Läser just nu Alexander Exquemlins Piratica America, tryckt första gången 1678, en av de viktigaste berättande källorna om livet bland västindiens buckanjärer. Men vad är sant i den?
23 augusti 2012 at 3:43 e m
Vad du än skriver så kommer alltid ens ego att smyga in, förlåt dyre historiker men det går inte att komma ifrån sin kraft hur än du gör och det vet du säkert efter att ha läst ett otal C-uppsatser och doktorsmaterial.
Man kan inte ens skriva av ett stycke eller citera utan att ”måla” sitt ego i det hela genom placeringen i texten eller hela styckets komposition, alternativet är i annat fall ZERO!
26 augusti 2012 at 9:40 f m
Hej Peter. Precis som Sven undrar jag över det här med fiktion kontra fakta. Om man t.ex tar din bok Stridens skönhet och sorg, så bygger den ju på verkliga personers verkliga berättelser om sina psykiska, emotionella, faktuella upplevelser, – alltså en form av fiktion, så som memoarer, dagböcker alltid är. Jag kommer att tänka på en författare som Karl-Ove Knausgård som intresserar mig mycket, eftersom han går verkligheten så nära han någonsin kan. Trots detta är det romaner han skriver, alltså fiktion. Så, sammanfattningsvis uppfattar jag din bok som en fiktion som bygger på fakta som bygger på fiktion som bygger på…
26 augusti 2012 at 10:32 f m
Nej, jag ser ”Stridens skönhet och sorg” som en faktabok. Jag har inte uppfunnit något, inte hittat på känslor, reaktioner, händelser eller – säg – vädret. Det är hämtat ur källorna. Jag har alltså inte skrivit något som jag inte vet har inträffat eller är övertygad om att det har inträffat. (Märk väl att jag inte skriver ”kunde ha inträffat” – för det är just en av romanförfattarens domäner.)
Sedan är det då frågan om dessa källor innehåller konstruktioner som jag inte kunnat se. Förvisso. Det är dock ett problem med ALL historieskrivning, utan att det fördenskull innebär att all historieskrivning automatiskt blir till fiktion – vilket blir slutsatsen i det resonemangets förlängning. Att försöka att gallra ut påhitten, utmönstra konstruktionerna är en av historikerns huvuduppgifter. Att prestera påhitt, att bygga konstruktioner är romanförfattarens rättighet, ja plikt.
Så där finns en skarp och tydlig gräns. Den syns tydligast i relationen till det ovetbara. När historikern kommer fram till ett hål i källorna, till det vi inte kan veta något om, måste man som yrkesman stanna upp. När romanförfattaren kommer fram till samma hål i källorna har man tvärtom nått sin stora möjlighet, och kan förväntas att fabulera.
01 oktober 2012 at 10:12 f m
Vi har haft den här diskussionen tidigare, och jag tycker fortfarande att du är onödigt sträng i uppdelningen mellan fakta och fiktion; som jag ser det är det ärligheten och objektiviteten som är det avgörande. En fiktionsförfattare behöver inte ange, skall inte ange, när han skarvar. En författare av faktaverk skall inte skarva. Helst…
Likväl är jag övertygad om att någon annan författare hade kunnat tolka eller sovra det du läst i de källor du använt för ”stridens skönhet och sorg” på ett HELT annorlunda sätt än du gjort (rimligtvis har du sovrat i materialet – jag är övertygad om att du försökt hålla dig objektiv och neutral, men samtidigt är du en produkt av din tid, din bakgrund och ditt umgänge – och sovringen blir givetvis därefter).
Om en fiktionsförfattare klart anger vad som är fiktion i hans verk och vad som är fakta är min uppfattning att de delar som utgör fakta är lika mycket fakta som om de inte blandats upp med fiktion.
De enda böcker som verkligen kan göra anspråk på att vara faktaböcker är böcker i matematik – och de har ju ett begränsat litterärt värde…
26 augusti 2012 at 7:30 e m
Vad tycker du om boken Och i Wienerwald står träden kvar? Jag ser den som fiktion som bygger på fakta och vad blir den då?
26 augusti 2012 at 8:43 e m
Kan det måntro vara fråga om en kulturkrock av svensk tro på fakta och brittisk framhållande av fiktion? Min brittiska familj understryker berättartraditionen, ffa den från Liverpool som satsar allt på att krydda verkligheten. Betrakta följande citat av Great gran, 92 år:
Look kids! There is Chiquita. That’s where they make bananas.
04 september 2012 at 9:59 f m
Intressant och lite förvirrande som Lovisa antyder, att det finns så stora kulturskillnader, traditioner vad gäller historieskrivning. Vad kan det bero på att skandinavisk och anglosaxisk tradition skiljer sig åt? Kan det ha att göra med att britterna varit så framgångsrika i sitt koloniserande av andra länder, medan vi har vårt svenska sörjande av det ”storsvenska”, de ”fornstora dar då ärat vårt namn flög över jorden”?
Jag konsulterar här Keith Jenkins som i ‘What is History?’ på ett fruktbart vis talar om den postmoderna historieskrivningen som (till skillnad från idealistisk, marxistisk och positivistisk historieteori) inte kan göra anspråk på att återge det förflutna ”så som det verkligen var”. Skillnaden mellan fakta och fiktion har blivit diffus. Fastän historien för den postmoderna betraktaren ter sig diskontinuerlig och fastän det förflutna har förvandlats till blott efterlämnade spår, behöver den postmoderna historikern inte ta avstånd från fabeln eller historiens röda tråd. Men den postmoderna historikern är medveten om att historiens sammanhängande tråd och meningsfulla helhet är en fiktiv skapelse, som inte existerar i det förflutna i sig. Därför finns det inte heller en singulär, entydig historia. Endast en Gud kan rädda historiens entydighet….den historiska händelsen är (inte) ett rent faktum, utan den existerar alltid innanför en meningsgivande kontext. Det finns inte en historia, utan ett oändligt antal möjliga händelseförlopp. Vilken historia man väljer är en politisk, etisk och estetisk fråga.
04 september 2012 at 6:00 e m
Nja, tillåt mig dra i handbromsen, Britt Mari Johanson. Historien är inte ”ett oändligt antal möjliga händelseförlopp”, hur lockande det än låter. Skedde förintelsen eller inte? Föll berlinmuren 1989 eller inte? Din teori låter mysig att anpassa på medeltidens töcken, men prova den på mer samtida saker så… funkar det bara inte. Och medeltidens händelser var lika absoluta som dagens – fast det verkar inte så på långt håll och med osäkert källunderlag. Sedan kan ju historia tolkas olika i olika tider och av olika historiker – men det är ju rätt självklart.
08 september 2012 at 9:12 f m
”Vilken historia man väljer är en politisk, etisk och estetisk fråga.” Jag finner det djupt oetiskt och besynnerligt att förneka nazisternas folkmord och alla andra mord. Att tvivla på Berlinmurens fall låter bara knasigt. Men som postmodern tänkare tillåter jag alla andra tänkare att tänka fritt och hävda sin uppfattning och låta den brytas mot alla andras uppfattningar. På så sätt kan vi bevara vår yttrandefrihet och demokrati. Demokrati är en färskvara och jag gillar inte allt jag hör, men jag är beredd att slåss för allas rätt att uttrycka sig. Frid! / BM.
10 september 2012 at 11:25 f m
Håller inte med att vissa får använda sig av ren historieförfalskning, ex.vis att förneka/betvivla Berlinmurens fall. Det är just här historikerns verkshöjd kommer in, att framhäva den sanna historien och framförallt den moderna historien. Ingen har rätt att förvanska sanning även om vederbörande hävdar demokratisk rätt att tycka/tänka/hävda sin rätt att verka så.
Det är rent skamligt att ens tillåta historieförvanskning!!!
08 september 2012 at 3:10 e m
Självklart är jag en djup vän av yttrandefrihet och demokrati, men den långtgående relativism du bekänner dig till öppnar upp för historierevisionism av olika varianter. Om man menar att det finns ett ”oändligt antal möjliga händelseförlopp” – hur ska vi då veta vilken som är sann eller inte. Hur var det med Srebrenica; var det en massaker, en strid eller ett folkmord? Eller rentav bara en mediakonstuktion?
Om vi historiker abdikerar och säger att allt ovanstående är tänkbart, eller främst bara en ”politisk, etisk och estetisk fråga” och inte något som i första hand avgörs av empiriska belägg och källkritik – då kan man fråga sig varför vi ska ge skattemedel till universitetens historiska institutiner överhuvudtaget?
15 september 2012 at 9:08 f m
Om det är en “objektiv sanning att: det inte finns några objektiva sanningar”,
så finns det åtminstone EN objektiv sanning, nämligen, nämnda tes. Sålunda är den tolkningen av ”postmodernt tänkande” (vad vi nu menar med det) som nihilistiskt, relativistiskt träsk – omöjlig per se. Däremot kan den skapa ett spännande och fruktbart tänkande. Sanningen mår bra av att granskas. Den om något. Och: varje generation, varje individ måste ges tillfälle att erövra sin sanning.
17 september 2012 at 9:09 f m
Självklart ska det vi håller för sant granskas. Det är ju grunden i all kritiskt tänkande och i upplysningstraditionen. Men av detta följer inte att varje individ har rätt till sin sanning… Nej, inte i någon vetenskaplig mening. Då tar samtalet slut.
18 september 2012 at 10:29 f m
…varje individ har rätt till sin sanning.
Just där infinner sig frågan hur och när är individen den som granskar i den kritiska och upplysningstraditionens mening?
En tolkning är som sagt en tolkning och varje individ har just detta att i sin sanning lägga en tolkning utifrån olika ”belastningar”, religion, politisk hemvist, geografisk hemvist och kanske framförallt den egna övertygelsen.
Hur rimmar det med …det vi håller för sant skall granskas?
17 september 2012 at 1:20 e m
Ett boktips: Victor Klemperers dagbok 1933- 1945 ! Tål att läsas MVH
Björn Larsson Uppsala
20 september 2012 at 9:40 f m
Det är svårt att tänka om man är rädd. Eller osynliggjord för den delen. Rädsla skapar försvar och i förlängningen fundamentalism, aggression, eller bara tystnad. ”Rädsla urholkar själen.” Jag funderar över varför historiedisciplinen är så alldeles extra mansdominerad. Varför jag som kvinna, som norrbottning, som sprungen ur arbetarklass, är en sådan sällsynt fågel här. Men om jag vågar mig in, så har jag inget att förlora, men allt att vinna. Att vara utanför, att leva i ett gränsland, skapar en paradoxal? frihet, oräddhet. Den intellektuelles börda och gåva. Att som barnet i H.C. Andersens saga våga se att kejsaren är naken.
21 september 2012 at 2:52 e m
Verkar som att du regerar ”manligt”. Men som Kejsaren vet vi inte om hur nakna vi egentligen är, det är ju bara kläderna som är ivägen……..