Om man vill erfara det fenomen som Jung kallade synkronicitet (alltså skenbart meningsfulla sammanträffanden), så är bokmässan i Göteborg en bra plats. Om inte annat så tack vare mässans kaos av intryck och ansikten. Detta är min personliga fem-i-topp just för detta året:

1. Jag checkar in på Gothia, tar hissen upp till fjärde våningen, och när jag går längs den tomma korridoren med min väska slås en dörr upp, och där är Tomas Tranströmer med familj. Vi har inte setts sedan nobelfesten i december 2011. Han verkar ha hanterat det här året väl. Jag berättar att snart kommer någon annan ta hans roll som ”Årets Nobelpristagare”. Han gör tummen upp och skrattar.

2. En läsare frågar om mina framtida bokplaner, och jag svarar som vanligt lite undvikande att jag tyvärr inget kan säga (ämbetet tillåter ej sådant och allt det där) men att jag bland annat någon gång hoppas få skriva något som handlar om Kalla kriget. Han tackar, jag tackar, går en fyra-fem meter, och där sitter Mikael Holmström och signerar sin bok ”Den dolda alliansen”, en av de viktigaste böcker som skrivits om Sverige under denna epok. Jag har den redan ett exemplar hemma men köper ännu ett.

3. Jag står i den långa kön in till Skybaren på Gothia, som med ett slags utstuderad långsamhet rör sig förbi vakterna med sina öronsnäckor. Tänker på alla de gånger jag varit här under mässan med goda vänner, framför allt Charlie C. Strax efteråt kommer Charlie C gående, från baren, iförd en blåvit skjorta i lätt psykedeliskt mönster.  Vi klappar om varandra, entusiastiskt.

4. Någon frågar mig om den gamla idén att samla alla de tillägg jag gjort till olika utländska versioner av ”Stridens skönhet och sorg” (nu såld till 18 länder, senast Brasilien) och jag förklarar att det kommer kräva lite mer arbete än det verkar, då till exempel extratexten jag skrivit till den italienska upplagan – och som handlar om Robert Musil – innehåller citat på tyska, engelska och italienska. En hel del översättarmöda krävs. En fem minuter senare går jag in i sal J1, för att leda ett seminarium (som handlar om översättningar), och när det är klart presenterar sig en liten, mörk kvinna för mig. Det är min italienska översättare, Laura Cangemi, hon som just arbetat med min text om Musil.

5. Jag för ett resonemang i bullret med en person, söker hävda att det finns två typer av författare; för det första de för vilka skrivandet är ett självändamål, och som fortsätter att skriva, envist, tills döden eller hjärnblödningen river pennan ur deras hand; för det andra de som skriver i hopp om att en dag skapa något så enastående de kanske inte behöver eller kan skriva något mer. Jag vänder mig om och ser en bild av Karl Ove Knausgård.