Om man vill erfara det fenomen som Jung kallade synkronicitet (alltså skenbart meningsfulla sammanträffanden), så är bokmässan i Göteborg en bra plats. Om inte annat så tack vare mässans kaos av intryck och ansikten. Detta är min personliga fem-i-topp just för detta året:
1. Jag checkar in på Gothia, tar hissen upp till fjärde våningen, och när jag går längs den tomma korridoren med min väska slås en dörr upp, och där är Tomas Tranströmer med familj. Vi har inte setts sedan nobelfesten i december 2011. Han verkar ha hanterat det här året väl. Jag berättar att snart kommer någon annan ta hans roll som ”Årets Nobelpristagare”. Han gör tummen upp och skrattar.
2. En läsare frågar om mina framtida bokplaner, och jag svarar som vanligt lite undvikande att jag tyvärr inget kan säga (ämbetet tillåter ej sådant och allt det där) men att jag bland annat någon gång hoppas få skriva något som handlar om Kalla kriget. Han tackar, jag tackar, går en fyra-fem meter, och där sitter Mikael Holmström och signerar sin bok ”Den dolda alliansen”, en av de viktigaste böcker som skrivits om Sverige under denna epok. Jag har den redan ett exemplar hemma men köper ännu ett.
3. Jag står i den långa kön in till Skybaren på Gothia, som med ett slags utstuderad långsamhet rör sig förbi vakterna med sina öronsnäckor. Tänker på alla de gånger jag varit här under mässan med goda vänner, framför allt Charlie C. Strax efteråt kommer Charlie C gående, från baren, iförd en blåvit skjorta i lätt psykedeliskt mönster. Vi klappar om varandra, entusiastiskt.
4. Någon frågar mig om den gamla idén att samla alla de tillägg jag gjort till olika utländska versioner av ”Stridens skönhet och sorg” (nu såld till 18 länder, senast Brasilien) och jag förklarar att det kommer kräva lite mer arbete än det verkar, då till exempel extratexten jag skrivit till den italienska upplagan – och som handlar om Robert Musil – innehåller citat på tyska, engelska och italienska. En hel del översättarmöda krävs. En fem minuter senare går jag in i sal J1, för att leda ett seminarium (som handlar om översättningar), och när det är klart presenterar sig en liten, mörk kvinna för mig. Det är min italienska översättare, Laura Cangemi, hon som just arbetat med min text om Musil.
5. Jag för ett resonemang i bullret med en person, söker hävda att det finns två typer av författare; för det första de för vilka skrivandet är ett självändamål, och som fortsätter att skriva, envist, tills döden eller hjärnblödningen river pennan ur deras hand; för det andra de som skriver i hopp om att en dag skapa något så enastående de kanske inte behöver eller kan skriva något mer. Jag vänder mig om och ser en bild av Karl Ove Knausgård.
01 oktober 2012 at 9:12 e m
Du skrev för några år sedan (det var nog en 10+ nu när jag tänker efter) att Hobsbawm borde få Nobelpriset (eftersom han var lysande till och med när han var dålig). Nu är det väl tyvärr försent. Kommer det någon postum hyllning här på bloggen kanske?
01 oktober 2012 at 9:18 e m
[…] vem, det får Peter Englund själv berätta för dig. Rate this:Dela det här: Pin ItE-post Lämna en […]
02 oktober 2012 at 12:02 f m
Fast det här är nog ingen riktigt jungiansk synkronicitet. Det är mera som ett klubbhusfenomen. Typ: På slakteriernas årsfest kommer man med stor sannolikhet att möta någon bekant, som A) Nyss har fått pris för bästa biffkor. B) Nyss har lärt ut en annorlunda metod för styckning av kotlettrader, C) Nyss har maximerat sin vinst på ett sådant sätt att det går till historien, och D) Den som just frågat sig hur sånt går till, kommer att känna sig liksom ”tilltalad” ; )
Synkronicitet, den riktiga, det är mer att man tänker på en person man inte sett på tre år, och nästa dag när man stiger på tåget i Malmö så sitter han där.
Om han jobbar i samma bransch, och jag tog en öl med honom förr gången på KB, och minns det när jag stiger över tröskeln, och han sitter där, är det – återigen – mera ett klubbhusfenomen. Men visst – man kan kalla det synkronicitet så länge man inte varit med om ngt ”värre”.
02 oktober 2012 at 9:32 f m
I filmatiseringen av ”Örnen har landat” (med Sven-Bertil Taube i en av huvudrollerna!) förekommer en ganska bra diskussion om synkronicitet. F.ö. ser jag fram emot en eventuell bok om Kalla kriget, i vars skugga jag tillbringade de första tjugo åren av mitt liv. Tragiskt nog utan att bry mig särdeles mycket om den saken.
02 oktober 2012 at 10:59 f m
Om detta är synkronicitet inträffar det hos oss varje dag… men däremot har jag mött det i den Jungianska andan många gånger även utanför sysselsättningen, som någon annan här ovan kallar” klubbhusfenomen”.
Men visst kan man lätt se att kopplingar finns som tangerar intressesfärer och i vissa fall geografiska dylika.
03 oktober 2012 at 1:18 f m
Hoppas att det här fortfarande finns någonstans på kartan:
”Texten är tänkt som en del av ett större arbete om snöns kulturhistoria, som jag just nu har ingen aning om när det kommer att slutföras…”
http://www.peterenglund.com/textarkiv/breughel_jagarna.htm
03 oktober 2012 at 9:45 f m
Ja, boken om snöns kulturhistoria finns där svävande någonstans i framtiden, men likt en dröm – fastare än så är det ej. Nu befinner jag mig där jag befinner mig, och den tid jag har till eget skrivande är tyvärr ytterligt begränsad, och inskränker sig till att sätta ihop extramaterial till utländska versioner av ”Stridens skönhet och sorg”.
03 oktober 2012 at 11:22 f m
Jag får fortsätta att vänta och längta!
03 oktober 2012 at 9:07 e m
Snöns historia – vilken vacker idé. På gränsen mellan historia och poetisk essä?
04 oktober 2012 at 9:56 f m
Apropå ”synkronicitet”. Har länge fascinerats av dessa naturvetenskapligt, kausalt till synes oförklarliga sammanträffanden. Som att jag i fredags kommer i samspråk med en expedit på en secondhandbutik och sedan på måndagen kommer att hamna bredvid densamma på en kurs i mindfulness. Stockholm är en rätt stor stad, så visst är det ett märkligt sammanträffande? Eller som när min mamma dött (tyvärr på ett traumatiskt vis) och jag vaken tillbringar natten i hennes då tomma lägenhet i Norrbotten då hör byns kyrklockor svagt ringa, liksom inifrån väggen, mycket svagt, men ändå. Jag är inte psykosbenägen, varken hon eller jag var / är särskilt religiösa och jag har normal hörsel. Eller som när när vi sitter vid köksbordet i barndomshemmet och jag plötsligt börjar fundera över vår kusin Georg som emigrerade till Australien för fyrtio år sedan och bara hälsat på en enda gång. Hur gärna jag skulle vilja träffa honom. Vi tittar ut genom köksfönstret och ser då en främmande man klädd i hatt och rock i sällskap med två mörkhyade kvinnor kommer gående nedför vägen till vårt avskilt belägna hus. Jag går ut och möter honom och på knagglig svenska presenterar han sig sedan – kusin Georg med sina två döttrar. Eller, som när jag intensivt tänker på detta ämne synkronicitet och vår Peter skriver om det… I och för sig ligger det i tiden, eller hur; detta med en slags nyandlighet och lyhördhet för det som inte i förstone låter sig förklaras?
04 oktober 2012 at 11:08 f m
Å vad jag känner igen mig i detta!! Men jag har en kusin som rent av är synsk men det är en annan historia.
När jag som ung tonåring kom till Uppsala första gången, jag tror det var 1962 eller 63. Jag hade vaknat i min kompis lägenhet, han hade flyttat från norr till Upsala några år tidigare.
På morgonen innan vi gick ned till stan hade jag bara en syn framför mig och det var tre färgade män, som de tre vise männen ungefär.
På promenaden ner till staden ville inte tanken på de tre männen släppa.
Vi närmade oss det gamla Epa och gick runt hörnet från Dragarbrunnsgatan till Vaksalagatan och där stod tre färgade män i sjömanskostymer!!
Jag höll på att svimma!!
Det var den första gången jag kommer ihåg dessa underliga tankar och andra ”ruskiga” saker som kanske har med synkronicitet att göra…kanske?
04 oktober 2012 at 10:16 f m
PS. Termen ”synkronicitet” finns (ännu) inte i SAOB. Kan Sekreteraren månne påverka detta?
05 oktober 2012 at 8:36 f m
Varken Sekreteraren eller någon annan kan direkt påverka vad som tas upp i SAOB. Det är det befintliga materialet av excerpter (ordlappar) som avgör. Vid tidpunkten för S hade redaktören inga belägg för ordet och kunde därmed inte heller behandla det. Däremot finns det snarlika SYNKRONISM upptaget. Vem vet, kanske SYNKRONICITET medelst belägg får sin plats i en SAOB 2.0?
05 oktober 2012 at 12:21 e m
Ja, det är inget jag eller övriga ledamöter styr över. Det hanteras av våra experter på ordboksredaktionen nere i Lund. Men Akademien har fattat ett principbeslut att efter det att Ö uppnåtts och avslutats ska hela ordboken uppdateras, och då kommer ord som tillkommit sedan ett visst band sattes samman få en chans.
04 oktober 2012 at 9:23 e m
En bok om snöns historia behövs mer än någonsin nu när man snart bara kan läsa om den.
05 oktober 2012 at 10:11 f m
Tids nog ligger den vita mattan och Du önskar att Du aldrig skrev detta, det framkallar bara ångest hos snöallergiker och andra vinter sabotörer men som sagt tids nog…………….
05 oktober 2012 at 12:23 e m
Den tanken är en av drivkrafterna bakom den där tänkta boken.