farväl med pelargonFråga: Jaha, nu lämnar du din post som ständig sekreterare. Hur känns det här då?

Svar: Det känns fint. Givetvis. När jag var ny ständig sekreterare kände jag en stark skräck för att misslyckas, på olika vis. Detta var på så många vis ny och okänd terräng för mig: att vara chef, att ha stort finansiellt ansvar, att ha ett fast jobb…

Fråga: Hur tycker du att det har gått?

Svar: Jag känner mig nöjd med det jag har uträttat under de här åren. I det yttre syns Akademien främst när det är dags för Nobelpris och inval; och jag känner mig synnerligen nöjd över de Nobelpris som utdelats och de mänskor som valts in. Men sedan har en stor del av min tid upptagits av sådant som en utomstående kan ha svårt att uppfatta, gråa oglamorösa ting som stärkande av organisationen och av ekonomin, hanterande av interna kriser, stora och små, att säga ja, att säga nej, att sortera papper i olika stora högar, lägga upp sammanträden etc mm osv. Samt inte minst se till att Akademiens inre liv är välfungerande och i balans. Det har inte alltid varit lätt, men det har faktiskt alltid ordnat sig.

Fråga: Är det något du är särskilt stolt över?

Svar: Nja, även om man i allt får personifiera ett kollektiv (t.ex. fotograferad stående i slips framför en vit dörr), så kan jag dock uttrycka ej obetydlig personlig tillfredsställelse över våra olika digitala satsningar: att SAOL nu finns som app (och fler appar är för övrigt på ingående), att vår stora historiska ordbok SAOB snart finns i en helt nydigitaliserad version, att våra klassiker nu alla finns tillgängliga som eböcker, etc.

Fråga: Vad kommer du att sakna?

Svar: Säg det. Det vet jag ännu inte. Men inte sällan har jag haft en fin stund sent på torsdagskvällen, när både sammankomsten och middagen är avslutad, och jag vandrat ensam genom Gamla Stans gränder upp till Börshuset, där endast fönstren i sekreterarrummet har lyst, varefter jag suttit där och skrivit rent protokollet, helt ensam i det stora huset, med musiken på hög volym och slipsen på trekvart, lite småfull efter vinet och snapsen på Gyldene Freden, och stillsamt nöjd då detta är arbetsveckans kulmen och allt har gått väl.

Fråga: Vad kommer du inte att sakna?

Svar: Pendlandet från Uppsala, särskilt vintertid då det kunde blåsa in någon millimeter snö från Östersjön varefter det sade klang i någon växel och man blev sittande mellan Märsta och Knivsta och alla klockor stannade. (Eller än värre blev stående, för alla sittplatser tagit slut i kaoset.) Kommer inte heller sakna den här känslan av att vara ständigt påpassad, att man vet att man knappt kan nysa utan att någon räcker fram en näsduk.

Fråga: Vad har varit svårast?

Svar: Att få ihop livet som ständig sekreterare och pendlande fembarnsfar. Mina närmaste har fått ta många smällar. Inte minst tycker jag att jag ibland försummat mina barn. Det plågar mig. Jag var också tvungen att ge upp mitt hus på landet och det liv jag hade ordnat där. Det sörjer jag alltjämt. Drömmer regelbundet om Västerberga.

Fråga: Har du något råd att ge din efterträdare, Sara Danius.

Svar: Inget. Hon är förbannat duktig och jag är övertygad om att hon kommer att hantera det här jobbet på ett utmärkt vis. Möjligen bara det som min företrädare Horace Engdahl en gång fick när han skulle träda till, som han senare skänkte vidare till mig, och som jag nu i min tur i stafett bär vidare till henne: ”Var dig själv bara”.

Fråga. Berätta något om pelargonen.

Svar: Min gamla skrivarstuga ute i Rasbo på landet utanför Uppsala var full av pelargoner. Jag tog en av dem med mig när började jobbet i juni 2009. Sedan dess har jag förlorat min skrivarstuga iochmed att vi tvingades flytta in till stan – för att klara pendlingen. Och pelargonerna jag hade där är alla döda. Utom denna. Den har sett sex Nobelpristagare komma och gå, och den finns med på det porträtt av mig som målats inför avgången och som nu hänger i sekreterarrummet på Akademien. Vill man hårddra det kan man säga att den är allt som återstår av mitt forna liv. Därför är den mig mycket kär.

Fråga: Vad ska du göra nu?

Svar: Jag har inga stora planer. Har tänkt vara pappaledig, med början senast i augusti. Sedan ska boksviten om det Första världskriget självfallet slutföras; skriva, även om jag ännu inte vet om vad och hur och när – jag har många idéer -; dessutom har jag tänkt läsa på ett friare, mer nyckfullt vis; samt delta i Akademiens arbete som en vanlig ledamot. Men mer vet jag inte. Måste faktiskt tänka igenom vad jag vill göra med det som återstår av mitt liv. Ser dock fram emot ett enklare, anonymare och på alla vis mer vardagligt liv.

Fråga: Till sist: vad händer med den här bloggen?

Svar: Den avslutas i och med att jag sätter denna .


För ytterligare intervjuer med mig i samband med att jag lämnar sekreterarskapet se dessa:

http://www.expressen.se/kultur/peter-englund-jag-ar-inte-en-kulturman-1/

http://www.expressen.se/kultur/ambetet-ar-ju-lite-av-en-aktenskapskross/

Svenska Akademien har med sorg och bestörtning tagit del av budet om Tomas Tranströmers bortgång. Vår höga uppskattning av hans verk och betydelse behöver ingen betvivla: vi skänkte honom Nobelpriset. Han var en av vår samtids främsta poeter, som vunnit läsare och beundrare runt hela världen. Det som dödligt var av Tomas Tranströmer är borta. Men det som hans geni skapade lever kvar.

Våra tankar går till hans hustru Monica och barnen.

There have been some stories in Turkish media, the gist of it being that the Swedish Academy was subjected to pressure from Kurdish exile groups in order to deny the recently deceased author Yaşar Kemal the Nobel Prize in literature, and that the Academy also caved in to this.

Let me be perfectly clear here: none of this is true.

I have seen no such campaign trying to stop Kemal from receiving the prize, neither have I ever heard of such a campaign taking place. The plain silliness of this story is demonstrated by the fact that the alledged decision to deny Kemal the award is said to have been taken by its permanent secretary, a certain “Olof G. Tandberg”. No “Olof G. Tandberg” has ever been a member of this Academy, and no person with this name has of course ever been its permanent secretary.

From time to time the Academy is subjected to campaigns, mostly about promoting an author, sometimes about trying to do the opposite thing. It never works. At least not as intended. If it has an effect, it is in the form of a backfire of sorts. The Academy is in all respects an independent body, and reacts almost vehemently to attempts to tell us what we should or should not do.

– – – – –

Det har förekommit en del historier i turkisk media som i korthet går ut på att Svenska Akademien varit föremål för påtryckningar från kurdiska exilgrupper i syfte att förvägra den nu avlidne författaren Yasar Kemal Nobelpriset i litteratur, och att vi också lät oss påverkas.

Låt mig vara helt tydlig här: detta är bara struntprat.

Jag har inte sett någon sådan kampanj i syfte att hindra Yasar Kemal från att skänkas priset, och inte heller har jag någonsin hört talas om att en sådan kampanj har ägt rum. Hur fånig den här historien är visas av det faktum att den som sägs ha beslutat att Kemal ej skulle ges priset var dess ständige sekreterare, en viss ”Olof G. Tandberg”. Ingen ”Olof G. Tandberg” har någonsin varit ledamot i denna akademi, än mindre dess ständige sekreterare.

Tid efter annan utsätts Akademien för olika kampanjer, för det mesta i syfte att understödja en viss författares kandidatur, ibland i hopp om att nå motsatt effekt. Det fungerar aldrig. Om de alls har en verkan, så är det i form av ett slags motreaktion. Svenska Akademien är en i alla hänseenden oberoende institution, och reagerar nära nog instinktivt på sådana här försök att diktera vad vi ska eller inte ska göra.

Den lång listan med nominerade till Nobelpriset i litteratur är nu klar. Siffrorna måste betecknas som tämligen normala – och med tanke på att proceduren är så väl inarbetad skulle det vara konstigt om antalet plötsligt halverades, eller dubblerades, eller beskrev något annat intressant språng. I år har vi fått in 259 olika förslag, vilket resulterat i att 198 personer nominerats. Av dessa är 36 nämnda för första gången. En av dessa 198 kommer att bli årets Nobelpristagare.

Det är nu det svåra arbetet börjar, nämligen att ur dessa 198 arbeta fram en halvlång lista på en 20-25 personer, med syftet att i slutet av maj komma ned till bara 5 namn.

En sak – som irriterar mer än det besvärar – vad gäller nomineringarna, är att det finns förslagsställare som gärna basunerar ut i offentligheten vilken person de nominerat. (Ibland anas motivet att man då för all framtid kan behänga en viss författare med epitetet ”Den Nobelprisnominerade…”) Detta i upphöjt trots mot reglerna. Vi har faktiskt möjligheten att då ogiltigförklara nomineringen i fråga, och det är inte omöjligt att så kommer att ske med ett och annat förslag i framtiden.

Någon ordning får det vara.

Det har förekommit en del frågor rörande vilken adjektiv-ändelse min efterträdare kommer att ha på sin titel. Ständig-e eller ständig-a sekreteraren? Kanske inte världens största fråga i dessa tider, men ändå något att undra över. Detta har vi även diskuterat i Akademien, för frågan är faktiskt inte helt lätt. Båda alternativen kan finna stöd i praxis och i grammatik. Till slut blev det bestämt att fru Danius från den 1 juni kommer att tituleras Svenska Akademiens ständiga sekreterare. En annan sak är om detta alternativ kanske också kommer att bli bestående framgent, som varande det mest könsneutrala. Den som lever får se.

På Akademiens högtidssammankomst ikväll berättade jag att detta är mitt sista halvår som ständig sekreterare. Den 31 maj 2015 lämnar jag – som planerat – posten. Och jag hade också den stora glädjen och tillfredsställelsen att tillkännage att min efterträdare kommer att bli Sara Danius.

Med anledning av detta har jag gjort en enkel intervju med mig själv.

Fråga: Betyder detta att du lämnar Svenska Akademien?

Svar: Absolut inte! Efter den 31 maj år fortsätter jag självfallet att vara en vanlig, aktiv ledamot i De Aderton – precis som mina två företrädare i tjänsten, Sture Allén och Horace Engdahl. Det är enbart posten som Ständig sekreterare som jag lämnar.

Fråga: Varför lämnar du sekreterarposten just nu?

Svar: Min plan och mitt löfte till Akademien var att stanna på posten i sex år, och i slutet av maj har de planerade, utlovade sex åren gått. Svårare än så är det inte! Sedan var det aldrig givet att det skulle bli exakt så länge, då det förutsatte att en både lämplig och villig efterträdare fanns för handen. Och det gör det nu, i form av Sara Danius – som jag vet kommer att göra en utmärkt insats!

Fråga: Så det är ingen konflikt, konspiration, dispyt, tvist, schism, kontrovers, slitning, osämja eller gräl som ligger bakom?

Svar: Nej nej, här måste jag nog göra media besvikna. Detta har varit bestämt i många och år, och följer som sagt plan. Stämningen i Akademien är för övrigt utmärkt.

Fråga: Har du något råd att ge till din efterträdare, Sara Danius.

Svar: Jag har givit henne några, men det viktigaste är nog detsamma som en gång gavs mig av min företrädare, Horace Engdahl (och som han i sin tur skänkts inför sitt eget tillträde på posten): Var dig själv bara.

Fråga: Hur vill du själv summera din tid som Ständig sekreterare?

Svar: Det vill jag inte. Inte redan. Jag har faktiskt ett knappt halvår kvar. Där ber jag att få återkomma.

Fråga: Jag förstår. Om man säger så här istället: blev det ungefär som du tänkt dig?

Svar: Ja, ungefär, fast jag finner att jag i förväg oroade mig för fel saker. Som man alltid gör. Somt, till exempel detta med att vara chef och att ha stort organisatoriskt och ekonomiskt ansvar, var nog mindre besvärligt än jag trott. Annat har varit kämpigare än jag tänkt. När jag trädde till 2009 hade vi en sju månader gammal flicka där hemma och för två år sedan fick vi – helt oplanerat – ännu ett barn. Och att pendla till Stockholm med blöjbarn hemma, ja, det är slitigt.

Fråga: Vad väntar dig själv när du slutar?

Svar: För dryga sex år sedan liknade jag detta vid en världsomsegling, och snart är seglatsen lyckligen över, även om jag inte kommer att stiga iland på exakt samma plats som jag en gång lämnade. Dock hoppas jag att återgå till skrivandet, kunna läsa aningen mer planlöst samt ha mer tid över till mina fem barn.

I söndagens DN publicerades Svenska Akademiens protest mot vad som i praktiken är en nedläggning av Terminologicentrum. Och där vi bland annat sagt att denna gamla institution är ”en viktig del av vår språkliga infrastruktur, utan vilken vi alla blir långt fattigare än de sparade 4 miljonerna gör staten rikare”. Hela texten här: http://www.dn.se/debatt/forlusten-for-svenskan-ar-storre-an-statens-besparing/

Det finns en del att tillägga. Bo Löfvendahl i SvD påpekar att

För regeringen är det en principfråga, säger hon [näringsministern statssekreterare], eftersom TNC är ett aktiebolag: ”De intressenter som de har, som branscher och företag, ska stå för finansieringen.”

Det är en mycket märklig förklaring. Visst har de flesta aktiebolag som ägs av staten till uppgift att ge vinst till ägaren, precis som andra bolag, men det finns också statliga aktiebolag som varje år får flera hundra miljoner i bidrag från staten – dit hör till exempel Kungliga Dramatiska teatern och Kungliga Operan. Gäller andra principer på näringsdepartementet?

Sedan 2009 har Sverige en språklag, framröstad i enighet av alla riksdagspartier, även de som ingår i den rödgröna regeringen. Så här står det i Språklagens tolfte paragraf: ”Myndigheter har ett särskilt ansvar för att svensk terminologi inom deras olika fackområden finns tillgänglig, används och utvecklas.” Det är alltså inte ”branscher och företag” som har ansvaret för det svenska fackspråket utan myndigheterna. Det är den verkliga principfrågan.

Hela hans text återfinnes här: http://www.svd.se/kultur/strypta-anslag-hotar-facksprakvarden_4084425.svd

Och en jurist som arbetar med patenträtt har hört av sig till mig med följande viktiga påpekande:

För några dagar sedan nåddes vi av nyheten att terminologicentrum skall läggas ner, eller åtminstone ej längre uppbära statligt stöd för sin verksamhet. Såsom verksamma inom patentbranschen kan vi knappast låta bli att reagera på detta vansinne – trots att patent numera kan meddelas på engelska språket krävs så fort det blir minsta bråk om ett patent en översättning av patentet till svenska språket. Särskilt gäller detta vid domstolsförfaranden, där språkkravet är mycket fastare rotat än vid patentverkets administrativa förfarande. Skall man i framtiden kunna föra meningsfulla patentprocesser vid svensk domstol kommer det krävas en universellt fastslagen svensk teknisk nomenklatur, vilket vi hittills haft genom terminologicentrums försorg. Att lägga ner terminologicentrum kan på sikt vara djupt skadligt för det svenska patentsystemet.

Det är uppenbart att man inte övervägt genom vad detta förslag får för konsekvenser i praktiken, bortom Finansdepartementets Excel-ark, och att regeringen faktiskt måste tänka om.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 267 andra följare