Uncategorized


Den där pelargonen från min gamla skrivarstuga, som jag bär i famnen nedan och som jag under mina sex år som ständig sekreterare hade på mitt tjänsterum i Börshuset, och under hela denna tid vägrade att blomma, se vad som har hänt med den nu:

2015-09-25 17.43.47

Detta är ett bra exempel på den okonstnärliga tydlighet som bara livet självt kan tillåta sig.

farväl med pelargonFråga: Jaha, nu lämnar du din post som ständig sekreterare. Hur känns det här då?

Svar: Det känns fint. Givetvis. När jag var ny ständig sekreterare kände jag en stark skräck för att misslyckas, på olika vis. Detta var på så många vis ny och okänd terräng för mig: att vara chef, att ha stort finansiellt ansvar, att ha ett fast jobb…

Fråga: Hur tycker du att det har gått?

Svar: Jag känner mig nöjd med det jag har uträttat under de här åren. I det yttre syns Akademien främst när det är dags för Nobelpris och inval; och jag känner mig synnerligen nöjd över de Nobelpris som utdelats och de mänskor som valts in. Men sedan har en stor del av min tid upptagits av sådant som en utomstående kan ha svårt att uppfatta, gråa oglamorösa ting som stärkande av organisationen och av ekonomin, hanterande av interna kriser, stora och små, att säga ja, att säga nej, att sortera papper i olika stora högar, lägga upp sammanträden etc mm osv. Samt inte minst se till att Akademiens inre liv är välfungerande och i balans. Det har inte alltid varit lätt, men det har faktiskt alltid ordnat sig.

Fråga: Är det något du är särskilt stolt över?

Svar: Nja, även om man i allt får personifiera ett kollektiv (t.ex. fotograferad stående i slips framför en vit dörr), så kan jag dock uttrycka ej obetydlig personlig tillfredsställelse över våra olika digitala satsningar: att SAOL nu finns som app (och fler appar är för övrigt på ingående), att vår stora historiska ordbok SAOB snart finns i en helt nydigitaliserad version, att våra klassiker nu alla finns tillgängliga som eböcker, etc.

Fråga: Vad kommer du att sakna?

Svar: Säg det. Det vet jag ännu inte. Men inte sällan har jag haft en fin stund sent på torsdagskvällen, när både sammankomsten och middagen är avslutad, och jag vandrat ensam genom Gamla Stans gränder upp till Börshuset, där endast fönstren i sekreterarrummet har lyst, varefter jag suttit där och skrivit rent protokollet, helt ensam i det stora huset, med musiken på hög volym och slipsen på trekvart, lite småfull efter vinet och snapsen på Gyldene Freden, och stillsamt nöjd då detta är arbetsveckans kulmen och allt har gått väl.

Fråga: Vad kommer du inte att sakna?

Svar: Pendlandet från Uppsala, särskilt vintertid då det kunde blåsa in någon millimeter snö från Östersjön varefter det sade klang i någon växel och man blev sittande mellan Märsta och Knivsta och alla klockor stannade. (Eller än värre blev stående, för alla sittplatser tagit slut i kaoset.) Kommer inte heller sakna den här känslan av att vara ständigt påpassad, att man vet att man knappt kan nysa utan att någon räcker fram en näsduk.

Fråga: Vad har varit svårast?

Svar: Att få ihop livet som ständig sekreterare och pendlande fembarnsfar. Mina närmaste har fått ta många smällar. Inte minst tycker jag att jag ibland försummat mina barn. Det plågar mig. Jag var också tvungen att ge upp mitt hus på landet och det liv jag hade ordnat där. Det sörjer jag alltjämt. Drömmer regelbundet om Västerberga.

Fråga: Har du något råd att ge din efterträdare, Sara Danius.

Svar: Inget. Hon är förbannat duktig och jag är övertygad om att hon kommer att hantera det här jobbet på ett utmärkt vis. Möjligen bara det som min företrädare Horace Engdahl en gång fick när han skulle träda till, som han senare skänkte vidare till mig, och som jag nu i min tur i stafett bär vidare till henne: ”Var dig själv bara”.

Fråga. Berätta något om pelargonen.

Svar: Min gamla skrivarstuga ute i Rasbo på landet utanför Uppsala var full av pelargoner. Jag tog en av dem med mig när började jobbet i juni 2009. Sedan dess har jag förlorat min skrivarstuga iochmed att vi tvingades flytta in till stan – för att klara pendlingen. Och pelargonerna jag hade där är alla döda. Utom denna. Den har sett sex Nobelpristagare komma och gå, och den finns med på det porträtt av mig som målats inför avgången och som nu hänger i sekreterarrummet på Akademien. Vill man hårddra det kan man säga att den är allt som återstår av mitt forna liv. Därför är den mig mycket kär.

Fråga: Vad ska du göra nu?

Svar: Jag har inga stora planer. Har tänkt vara pappaledig, med början senast i augusti. Sedan ska boksviten om det Första världskriget självfallet slutföras; skriva, även om jag ännu inte vet om vad och hur och när – jag har många idéer -; dessutom har jag tänkt läsa på ett friare, mer nyckfullt vis; samt delta i Akademiens arbete som en vanlig ledamot. Men mer vet jag inte. Måste faktiskt tänka igenom vad jag vill göra med det som återstår av mitt liv. Ser dock fram emot ett enklare, anonymare och på alla vis mer vardagligt liv.

Fråga: Till sist: vad händer med den här bloggen?

Svar: Den avslutas i och med att jag sätter denna .


För ytterligare intervjuer med mig i samband med att jag lämnar sekreterarskapet se dessa:

http://www.expressen.se/kultur/peter-englund-jag-ar-inte-en-kulturman-1/

http://www.expressen.se/kultur/ambetet-ar-ju-lite-av-en-aktenskapskross/

Jag har tyvärr tvingats fattat beslutet att tillkännagivandet av Nobelpristagaren i år inte kommer att vara öppet för envar som önskar titta på. Bakgrunden är inte vidare dramatisk.

Fler och fler journalister vill bevaka händelsen, och det är givetvis roligt. Samtidigt har vi under flera år haft problem med växande trängsel i Börssalen, och det finns en fysisk gräns för hur många som går att klämma in.

Förra året var vi tvungna att stänga dörrarna nere mot gatan en tid före klockan 13:00 helt enkelt för att Börssalen redan var fylld. Förvisso har den här stämningen av litterär folkfest alltid varit trevlig, men när det plötsligt dyker upp, säg, en busslast med glada mänskor från Västkusten nyfikna på spektaklet, då spricker alla kalkyler. De som arrangemanget i första hand är avsett för – media och branschfolk – riskerar att inte få plats, på grund av att där finns alltför många förväntansfulla turister och föräldralediga pappor som råkat släntra förbi Källargränd med sin barnvagn när dörren mot gatan slogs upp.

PS. Märk väl att även de som ej tillhör de ovan nämnda kategorierna media och branschfolk alltjämt kan beredas möjlighet att delta, men det bygger på att man då hör av sig till oss i förväg. Hela skolklasser, föreningar etc kommer ej kunna beredas plats, men kommer då kunna skicka representanter. Och alltid i mån av plats.