Yaşar Kemal

There have been some stories in Turkish media, the gist of it being that the Swedish Academy was subjected to pressure from Kurdish exile groups in order to deny the recently deceased author Yaşar Kemal the Nobel Prize in literature, and that the Academy also caved in to this.

Let me be perfectly clear here: none of this is true.

I have seen no such campaign trying to stop Kemal from receiving the prize, neither have I ever heard of such a campaign taking place. The plain silliness of this story is demonstrated by the fact that the alledged decision to deny Kemal the award is said to have been taken by its permanent secretary, a certain “Olof G. Tandberg”. No “Olof G. Tandberg” has ever been a member of this Academy, and no person with this name has of course ever been its permanent secretary.

From time to time the Academy is subjected to campaigns, mostly about promoting an author, sometimes about trying to do the opposite thing. It never works. At least not as intended. If it has an effect, it is in the form of a backfire of sorts. The Academy is in all respects an independent body, and reacts almost vehemently to attempts to tell us what we should or should not do.

– – – – –

Det har förekommit en del historier i turkisk media som i korthet går ut på att Svenska Akademien varit föremål för påtryckningar från kurdiska exilgrupper i syfte att förvägra den nu avlidne författaren Yasar Kemal Nobelpriset i litteratur, och att vi också lät oss påverkas.

Låt mig vara helt tydlig här: detta är bara struntprat.

Jag har inte sett någon sådan kampanj i syfte att hindra Yasar Kemal från att skänkas priset, och inte heller har jag någonsin hört talas om att en sådan kampanj har ägt rum. Hur fånig den här historien är visas av det faktum att den som sägs ha beslutat att Kemal ej skulle ges priset var dess ständige sekreterare, en viss ”Olof G. Tandberg”. Ingen ”Olof G. Tandberg” har någonsin varit ledamot i denna akademi, än mindre dess ständige sekreterare.

Tid efter annan utsätts Akademien för olika kampanjer, för det mesta i syfte att understödja en viss författares kandidatur, ibland i hopp om att nå motsatt effekt. Det fungerar aldrig. Om de alls har en verkan, så är det i form av ett slags motreaktion. Svenska Akademien är en i alla hänseenden oberoende institution, och reagerar nära nog instinktivt på sådana här försök att diktera vad vi ska eller inte ska göra.

 

Twitter-fejk 2

Ännu ett fejkat Twitterkonto har dragits igång, nu under namnet ”SvenskaAkad”. Det förvånar mig en smula att folk ens överväger huruvida det är äkta eller ej. Även denna bluff är anmäld.

För säkerhets skull: jag twittrar inte, jag har inte twittrat, jag kommer inte att twittra.

Yet another faked Twitter account has been started, now in the name of the Swedish Academy. As the previous one it is a poor attempt. A report has been filed.

 

Twitter-fejk

Någon har börjat twittra i mitt namn: ”EnglundSvAkad”.

Det är en fejk, och dessutom inte en vidare intelligent sådan, som även en mycket ytlig korrekturläsning ger vid handen. Det hela är anmält till Twitter. (Tack till Kulturnyheterna för tipset.) Fotot är dock bra.

Alla meddelanden om att jag börjat Twittra äro falska.

Someone has started impersonating me on Twitter: ”EnglundSvAkad”. It’s a fake, and I’m sad to say not a very clever one, as any person speaking Swedish can tell. A report has been filed.

 

Spiksoppa

En reporter från Expressen kontaktar mig idag, frågar mig om jag känner mig träffad av Horace Engdahls kritik av bloggandet som fenomen. Jag svarar helt kort: ”Inte alls”.

Resultat: ”Engdahl och Englund i ordkrig”.

Så går det till.

Förutom att det är fullständigt trams – rubriken har inget som helst stöd i vare sig texten eller verkligheten – finns där en avsiktlig förvrängning: frågan var om jag ”känner mig träffad av kritiken”. Detta blir i artikeln till att ”Peter Englund tar inte åt sig av kritiken från sin föregångare”.

Försöker mig nu på en rak dementi: nej, vi är inte i ordkrig, nej vi sågar inte varandra, nej vi är inte oense, nej vi är inte ovänner, nej vi samarbetar på det bästa vis, nej det finns ingen spricka i Akademien, nej jag ska inte lägga ned min blogg, nej jag har ingen lösning på teodicéproblemet etc, mm, osv.

Och ja, jag tycker att det här är genomusel journalistik.

* * * * *

Uppdatering: reportern har ursäktat det skedda. Både text och rubrik har också ändrats. Jag tackar för detta, och betraktar iochmed detta saken som avslutad.

 

QED

Nyss skrev jag att det kanske mest provocerande i sådana här sammanhang är att dela ut pris enbart på litterära meriter. Mycket riktigt. Påståendet har retat upp DN:s Sverker Lenas. Kanske koketterar han med sin oförmåga att läsa innantill, eller så är han bara grälsjuk. Vad jag sökte påpeka är att den gamla konspirationsteorin som säger att Akademien i sina val agerar utifrån något slags vänsteragenda bevisligen inte håller streck. (Och samma sak gäller för yrvakna påståenden om att priset nu syftar till att belöna den motsatta sidan.) Och det håller jag fast vid.

När jag skriver att vi väljer pristagare utan att ta hänsyn till deras politiska ställningstaganden läser Lenas att vi menar att litteraturen till sin natur är opolitisk. Var han fått denna absurda idé ifrån vet jag ej.  (För övrigt finns där en logisk kullerbytta av det djärvare slaget, nämligen att politiken just nu har hunnit ikapp Nobel, vilket är omöjligt att förfäkta om man samtidigt tror på litteraturen som ”en världsspegel”, för isåfall har den alltid funnits där.)

Jag vill inte göra mig dryg här, men i denna fråga har jag onekligen ett klart överläge gentemot Lenas, då jag i motsats till honom sitter med och hör hur resonemangen förs.