oktober 2010


Diskussionen mellan mig och Sverker Lenas om Nobelpriset har fortsatt ännu en vända. Han insisterar och så gör även jag. Jag osäker över hur mycket som egentligen tillförs, men någon som ej läser DN kan vara intresserad av mitt svar på hans svar på mitt svar:

Fria fantasier kan nog vara ett spännande sätt att skänka den egna polemiken energi, inte minst för en själv, men det tillför inte så mycket av substans.

Lenas argumentation bygger på hans föreställningar om processer han ej har någon insyn i. Som hur resonemangen går när Svenska Akademien når sitt beslut att tilldela någon Nobelpriset i litteratur. Eller, för den delen, hur mina inre känslor ser ut i en given situation, frustrerad, skakad etc. På fotot som illustrerar notisen ser jag dock närmast brydd ut. Det är jag för övrigt. När jag säger att Nobelpriset delas ut på litterära meriter, och ej på politiska är det alltså inte en lös åsikt utan något som bygger på mina erfarenheter av ett antal års prisdiskussioner. Och jag hoppas helt enkelt bli trodd på den punkten. Ävenså när jag påstår att till och med den här församlingen förmår att hålla flera tankar i huvudet samtidigt.

Kan litteratur ha politisk sprängkraft? Självfallet. Betyder det att det ligger politiska motiv bakom priset? Självfallet inte. Frågan är om Lenas är kapabel att uppfatta den distinktionen. Som jag skrev i det blogginlägg som inledde den här debatten: för en person som i sin verktygslåda bara har en hammare kommer vart problem se ut som en spik.

Har just tagit del av årets Augustprisnomineringar. Jag var dock tvungen att läsa om listan över den facklitterära klassen. Bara för att konstatera faktum: Henrik Berggrens ”Underbara dagar framför oss” finns inte med. Förvånande. Hur har juryn tänkt?

Nyss skrev jag att det kanske mest provocerande i sådana här sammanhang är att dela ut pris enbart på litterära meriter. Mycket riktigt. Påståendet har retat upp DN:s Sverker Lenas. Kanske koketterar han med sin oförmåga att läsa innantill, eller så är han bara grälsjuk. Vad jag sökte påpeka är att den gamla konspirationsteorin som säger att Akademien i sina val agerar utifrån något slags vänsteragenda bevisligen inte håller streck. (Och samma sak gäller för yrvakna påståenden om att priset nu syftar till att belöna den motsatta sidan.) Och det håller jag fast vid.

När jag skriver att vi väljer pristagare utan att ta hänsyn till deras politiska ställningstaganden läser Lenas att vi menar att litteraturen till sin natur är opolitisk. Var han fått denna absurda idé ifrån vet jag ej.  (För övrigt finns där en logisk kullerbytta av det djärvare slaget, nämligen att politiken just nu har hunnit ikapp Nobel, vilket är omöjligt att förfäkta om man samtidigt tror på litteraturen som ”en världsspegel”, för isåfall har den alltid funnits där.)

Jag vill inte göra mig dryg här, men i denna fråga har jag onekligen ett klart överläge gentemot Lenas, då jag i motsats till honom sitter med och hör hur resonemangen förs.

Det som gjorde den antika orakelkonsten så långlivad var inte minst detta att den byggde på interpreterande av synnerligen vaga tecken.  I Dodona tolkades ekens sus, i Delphi drogs ett budskap fram ur det drogade oraklets muttranden, i Olympia lästes offerdjurens inälvor, i Lebadeia sov man på offerdjurets hud, varefter svaren på ens frågor uppenbarades i de egna drömmarna, etc etc.

Även uttolkandet av Akademiens göranden och låtanden rymmer ett generöst mått av teckentydning. Vilket kanske är ofrånkomligt då vi – liksom alla andra Nobelprisutdelande församlingar – inte bedriver vårt arbete inför öppen ridå.

Men ibland tolkas saker på tok för hårt. Som till exempel i denna text. Jag får nog ta på mig en del av ansvaret själv, som kanske inte var nog tydlig.

Men det tänker jag vara nu.

Finns det några genrer, språk och nationaliteter som a priori är uteslutna från Nobelprisdiskussionerna? Nej. Är det en nackdel att vara en författare med stor läsekrets? Nej. (På samma vis som det givetvis inte heller är ett argument för.)

Sådär. Då var det sagt.

Årets Nobelpris i litteratur verkar ha ställt till med en intressant förvirring hos vissa.

Så länge jag varit ledamot i Akademien har vissa reaktioner känts en smula förutsägbara, om man säger så. En av de raspiga grammonfonskivor som brukar läggas på – förutom den där att pristagaren är en person som ”ingen hört talas om” – är att priset avfärdas som ”politiskt”.

Anklagelsen brukar komma från högerskribenter, i regel sådana verksamma i USA. Så till exempel har prisen till Jelinek, Pinter och Lessing brukats som belägg för Akademiens vänstervridning.

Det vore synd att säga att kritiken bekymrat Akademien. Det kommer också i regel från lättprovocerade personer vars litterära intresse är försumbart, åtminstone jämfört med deras politiska dito. Så inte undra på att deras grundtes är så uppåt väggarna fel. För en person som i sin verktygslåda bara har en hammare kommer vart problem se ut som en spik.

I år har detta mönster ställts på huvudet.

Igen avfärdas det som ett politiskt pris. Nu av vissa vänsterskribenter. Och detta med den typiska tvärsäkerhet som kräver stor okunskap att utöva. Hursomhelst innebär det att det ihåliga i de här anklagelserna framträder tydligare än någonsin. Akademien kan omöjligen vara både vänster- och högervriden. Till de skribenter av olika politiska schatteringar som ogillar våra val för att de ogillar vissa åsikter hos pristagaren kan jag bara säga att det kan vi tyvärr inte ta hänsyn till.

Istället får det skedda ses som ett belägg för det vi brukar hävda med viss envishet: priset utdelas på litterära meriter, och enbart på litterära meriter. Ibland undrar jag om det inte är det som provocerar allra mest.

Alla praktiska förberedelser går enligt plan.

Den gamla pendylen i tjänsterummet står redo att slå sitt enda slag. Och stora salen står redo att ta emot alla journalister. I år har vi utökat den tillgängliga ytan med en trettio kvadratmeter. Så stort är intresset. Men iochmed detta tror jag vi börjar närma oss taket på hur många vi förmår ta emot.

En hel del har har för övrigt hänt genom åren vad gäller praktikaliteterna.

På Lars Gyllenstens tid väntade journalisterna lite informellt i motsatta änden av stora salen, och han kom direkt ut från sessionsrummet och meddelade vad Akademien fattat för beslut. På Sture Alléns tid fick journalisterna faktiskt vänta inne i sekreterarrummet (fler var de ej) och han gick genom stora salen och öppnade Den Berömda Dörren, fast alltså från den motsatta sidan. Horace Engdahl vände på det hela: journalisterna fick vänta i stora salen och han kom ut från sekreterarrummet, med tiden skyddad av en liten hage.

Det som ändrats under min korta tid i det här ämbetet är att på begäran från TV – som klagat över allt sämre bildvinklar i trängseln -, så meddelar jag beskedet stående på en liten avsats. Så ser hoppeligen fler mer.

En nyhet i år är att jag ej kommer att besvara några frågor stående på denna avsats. Istället går jag direkt ner på golvet, och tar alla frågor där. Det blir hoppeligen mindre kaotiskt så.

Ett hett tips vad gäller min klädsel: grått.

Om en vecka är allt över. Så tänker jag.

För torsdag nästa vecka kommer jag för andra gången i mitt liv kliva genom den där vita dörren och berätta vem som fått årets Nobelpris i litteratur. Klockan ett. Som alltid.

Om det ska liknas vid något är det ett hopp från en sjumeterstrampolin. Ned i ljus och ord.