Att vara ständig

Det är fel att säga att jag är svag för anteckningsböcker. Det är mer än så. Jag finner det svårt att leva utan dem. Det hör till rutinen när jag går ut genom dörren, det där att känna i byxfickan att nycklarna är där, och sedan klappa på jack- eller kavajfickan för att säkerställa att också anteckningsboken finns på sin rätta plats.

Där finns det jag måste eller borde komma ihåg. Där finns det jag behöver för att fånga en en tanke eller en bild eller ett citat. Där finns allt från utkast till Nobelprismotiveringar till i hast nedkastade matrecept.

Det är nog inte den viktigaste saken i världen, men nu använder jag anteckningsböcker av ett visst känt märke, som till yttermera visso bär Akademiens sigill och valspråk präglade på pärmen.

Jag är nästan barnsligt nöjd över den.

Vilket härmed bevisats.

Torsdagarna är hektiska. Ibland ställs de olika sammanträdena rygg mot rygg, med final i det så kallade förmötet halv fem, då jag, Katarina F och Lotta L träffas under den stora kristallkronan i sekreterarrummet och går genom dagens ärendelista. Prick fem inleds sammankomsten. Och när den är klar går vi genom Gamla Stan gränder ned till Gyldene Freden och äter vår middag. Som bekant.

Kvällen avslutas för egen del ofelbart i sekreterarrummet, där jag skriver rent mötesprotokollet medan minnet ännu är färskt.

Det är ofta en speciell stund. Där i ensamheten släpper anspänningen, och en förening av snaps och trötthet gör existensens konturer något mjukare. Jag lossar på slipsen. Allt är tyst i det nedmörkade Börshuset. Det enda som hörs är musiken. Blandningen är tänkt att vara uppiggande. Och den som har Spotify kan lyssna här: Torsdagsmusik

Jag brukar vara klar efter ungefär tio låtar.