Att vara ständig

Om du känner igen den här tecknade filmen och förknippar den med jul, så tillhör vi troligtvis samma generation. God Jul!

Det har kommit många fina böcker i år, men skall jag peka ut en framför alla andra blir det tveklöst den tyske historikern Karl Schlögels ”Terror och dröm – Moskva 1937” (i översättning av Peter Handberg). Det är ett unikt, ja epokgörande verk: drabbande, livfullt, rikt, upplysande, hisnande och ohjälpligt fascinerande. Schlögel tar oss in i den stalinistiska terrorn epicentrum, Moskva under det mörka år då de stora massutrensningarna rullade igång, och GuLag och massgravarna fylldes med miljoner oskyldiga offer.

Det som gör det här verket så fabulöst är dock att han gör det på ett delvis helt nytt sätt. Boken fokuserar ingalunda enbart på förtryckets mekanik, utan söker att rekonstruera hela den sammansatta livsvärld som detta förtryck både skapade och slet i stycken. Allt är intressant för Schlögel: avrättningsplatsernas topografi och den sovjetiska semesterkulturen, skådeprocesser och lättsam underhållningsradio, centralkommitténs plenum och kroppskulturens uttryck. Och allt är också källor för honom: hemliga protokoll, dagböcker, kartor, adressböcker, romaner, fotografier, visor, memoarer, husplaner, statistik, spelfilmer, brev, kataloger, dagstidningar etc.

Det är det gamla idealet ”histoire totale”, total historia – ett ideal jag själv länge lockats av –, men realiserad på ett sätt som få andra före honom klarat av. Hemligheten ligger i att allt hålls samman av rummets och tidens enhet. För att citera honom själv:

För att tänka samman ort, tid och handling och bemästra skildrandet av detta har Michail Bachtin – som under denna tid for övrigt levde i Moskvas närmsta omgivningar och iakttog de händelser som skildras här – myntat begreppet kronotopos. I en sådan samtidighetens historia finns inte bara stora problem, utan framför allt fördelar för vilkas skull det lönar sig att inlåta sig på nästan vilka risker som helst. Dess största fördel ligger i det stumma tvång som utövas av själva det faktum att händelserna är knutna till en konkret plats. Orts- och rumsrelaterad historia är alltid ett erkännande av det ojämförligas samtidighet, av det disparatas koexistens och samtida presens. Orten är en garanti för komplexitet.

”Terror och dröm” kommer strängt taget att bli den enda julklapp jag köper i år. Jag överväger starkt att skicka honom ett beundrarbrev.

Häromnatten hade jag en dröm. Akademien ska hålla sin stora högtidssammankomst, men jag känner inte riktigt igen lokalen. Den liknar mest ett stort, avlångt rum, klätt med böcker. En smal lönndörr öppnar sig på ena kortsidan, en dörr klädd med bokryggar. Jag går in.

Där finns en liten, fönsterlös kammare där folk håller på att göra sig redo. Jag börjar ta på mig min frack. Dock saknas flera av detaljerna till utstyrseln, bland annat den vita flugan. Jag springer runt, runt och letar. Klockan går. Folk blir alltmer otåliga. En person som ser ut som Horace Engdahl – fast med en tunn mustasch som Errol Flynn – kommer in och frågar med viss irritation var jag håller hus, kungafamiljen är på väg. (Anmärkning: i år är Horace Engdahl direktör, och det ingår i direktörens och sekreterarens uppgifter att ta emot de kungliga när de anländer.)

Jag hittar flugan, men då ser jag att jag ej har några strumpor. Tänker att det kanske är lite charmigt originellt att vara strumplös under en högtidssammankomst, och jag sätter mig ned på golvet och börjar dra på mig skorna. Då upptäcker jag att det inte är mina skor, utan ett par damskor med låg klack, klädda i vattrat svart siden, och med strass på. Hur gör jag nu? Genom väggen hörs plötsligt ett samfällt ”klapp-klapp-klapp-klapp” från publiken, som tröttnat på att vänta. Skandalen är ett faktum.

Här vaknade jag med ett ryck.

Idag klockan 17:00 håller Svenska Akademien för 225:e året i rad sin högtidssammankomst i Börssalen. För första gången går den att följa i TV, Kunskapskanalen, med start klockan 16.45.

Så är Nobelveckan till ända. För den här gången. Personligen känns det som om jag stapplar i mål. Konstigt egentligen. För det har utåt sett inte varit mer krävande än vanligt.

Kanske handlar det till dels om att det varit ovanligt känslostarkt. Av lätt insedda skäl blev det i år ingen Nobelföreläsning, utan ett arrangemang där Tomas Tranströmers dikter framfördes på olika vis – uppläsningar (på flera olika språk), i körform, inspelat. Det enda talet stod jag själv för, i form av följande korta inledning:

God poesi är ett mäktigt ting. Det kan förvandla vår bild av världen, göra den klarare, tydligare, skarpare. Och det för alltid.

Man ska inte låta sig luras av den lågmälda tonen i Tomas Tranströmers poesi. Vissa av existensens verkliga storheter finns där ständigt närvarande: Minnet, Historien, Döden, Naturen – inte minst naturen. Men inte som en överväldigande närvaro utanför oss, eller som något som blir levande inför vår blick. Käre Tomas, hos dig är det precis tvärtom: jaget, den enskilda människan är det prisma där allt detta löper samman. Det skänker oss en känsla av sammanhang, ja uppgift. Det är omöjligt att känna sig obetydlig efter att ha läst din poesi. Inte heller är det längre möjligt att älska världen av fel skäl.

Men det som också gör stor poesi stor är inte bara detta att den förtydligar eller blottlägger något i världen redan närvarande, utan också att den har förmågan att faktiskt vidga gränserna för denna värld. Däri ligger makten.

Paul Valéry – en av dessa berömda litteratörer som skulle givits Nobelpriset om inte döden varit snabbare – har sagt, ungefär, att ”Ord är mer en del av oss än våra nerver. Jag känner min hjärna blott genom hörsägen”. Slut citat. Och detta på gott och ont. Där en människas språk tar slut tar också hennes värld slut. Men medan den fysiska världen ligger där den ligger, och har sina absoluta gränser, ytterst i form av, säg, ljusets hastighet eller den absoluta nollpunkten eller det enkla faktum att livet bara ges till priset av döden, så har språkets värld gränser som faktiskt låter sig ändras, flyttas, vidgas. Och de som gör dessa viktiga men svåra upptäcktsfärder in i detta terra inkognita är i regel stora poeter, som Tomas Tranströmer. ”Människohjärnans ändlösa vidder är hopskrynklade till en knytnäves storlek”.

Så det är med särskild tacksamhet vi nu står inför dig en dag som denna. För du har gjort vår värld mycket rikare, och mycket, mycket större.

Avslutningen på kvällen blev sublim. (Så jag har väntat på att använda det där ordet: men det beskriver faktiskt stämningen där på slutet.) Först hördes en äldre inspelning där Tomas Tranströmer själv läste ”Schubertiana”, en dikt som bland annat innehåller dessa rader:

Så mycket vi måste lita på för att kunna leva vår dagliga dag
utan att sjunka genom jorden!

Lita på snömassorna som klamrar sig fast vid bergssluttningen
ovanför byn.

Lita på tysthetslöftena och samförståndsleendet, lita på att
olyckstelegrammen inte gäller oss och att det plötsliga
yxhugget inifrån inte kommer.

Lita på hjulaxlarna som bär oss på motorleden mitt i den
trehundra gånger förstorade bisvärmen av stål.

Men ingenting av det där är egentligen värt vårt förtroende.

De fem stråkarna säger att vi kan lita på någonting annat.

På vad? På någonting annat, och de följer oss en bit på väg dit.

Som när ljuset slocknar i trappan och handen följer – med
förtroende – den blinda ledstången som hittar i mörkret.

Sedan spelade Uppsala kammarsolister Schuberts Adagio ur Stråkkvintett i C-dur. Och bevisade diktens sanning. Jag själv betraktar mig som en tuff kille, men jag var rörd. Och jag var ingalunda ensam om detta.

Samma vid prisutdelningen i lördags. Då insåg jag också att jag själv burit på en rätt stor anspänning, som förlöstes, där och då i konserthuset.

Jag minns att när vi fattat det formella beslutet den där torsdagen i oktober, så gick en tanke, överrumplande, kort och kall, genom mitt huvud: ”Tänk om vi tar livet av Tomas med detta?” Uppmärksamheten brukar vara kolossal, trycket likaså, och frågan var om årets pristagare skulle stå rycken. (Exkurs: Det första jag gjorde sedan jag meddelat vårt beslut till pristagaren, var att snabbt skicka folk över till Stigbergsgatan, för att bistå vid anstormningen. Detta gjorde att jag var sekunder från att missa dörröppningen. Min mikrofon hade just kommit på plats när pendylen i sekreterarrummet plingade.)

Men när jag i Konserthuset såg Tomas Tranströmer glädjestrålande klappa om kungen, och sedan sitta där och med ett leende studera Nobelmedaljen, då kunde även jag pusta ut.

Resten var bara en rutschande kana av glädje.