Att vara ständig

Svenska Akademien har med sorg och bestörtning tagit del av budet om Tomas Tranströmers bortgång. Vår höga uppskattning av hans verk och betydelse behöver ingen betvivla: vi skänkte honom Nobelpriset. Han var en av vår samtids främsta poeter, som vunnit läsare och beundrare runt hela världen. Det som dödligt var av Tomas Tranströmer är borta. Men det som hans geni skapade lever kvar.

Våra tankar går till hans hustru Monica och barnen.

There have been some stories in Turkish media, the gist of it being that the Swedish Academy was subjected to pressure from Kurdish exile groups in order to deny the recently deceased author Yaşar Kemal the Nobel Prize in literature, and that the Academy also caved in to this.

Let me be perfectly clear here: none of this is true.

I have seen no such campaign trying to stop Kemal from receiving the prize, neither have I ever heard of such a campaign taking place. The plain silliness of this story is demonstrated by the fact that the alledged decision to deny Kemal the award is said to have been taken by its permanent secretary, a certain “Olof G. Tandberg”. No “Olof G. Tandberg” has ever been a member of this Academy, and no person with this name has of course ever been its permanent secretary.

From time to time the Academy is subjected to campaigns, mostly about promoting an author, sometimes about trying to do the opposite thing. It never works. At least not as intended. If it has an effect, it is in the form of a backfire of sorts. The Academy is in all respects an independent body, and reacts almost vehemently to attempts to tell us what we should or should not do.

– – – – –

Det har förekommit en del historier i turkisk media som i korthet går ut på att Svenska Akademien varit föremål för påtryckningar från kurdiska exilgrupper i syfte att förvägra den nu avlidne författaren Yasar Kemal Nobelpriset i litteratur, och att vi också lät oss påverkas.

Låt mig vara helt tydlig här: detta är bara struntprat.

Jag har inte sett någon sådan kampanj i syfte att hindra Yasar Kemal från att skänkas priset, och inte heller har jag någonsin hört talas om att en sådan kampanj har ägt rum. Hur fånig den här historien är visas av det faktum att den som sägs ha beslutat att Kemal ej skulle ges priset var dess ständige sekreterare, en viss ”Olof G. Tandberg”. Ingen ”Olof G. Tandberg” har någonsin varit ledamot i denna akademi, än mindre dess ständige sekreterare.

Tid efter annan utsätts Akademien för olika kampanjer, för det mesta i syfte att understödja en viss författares kandidatur, ibland i hopp om att nå motsatt effekt. Det fungerar aldrig. Om de alls har en verkan, så är det i form av ett slags motreaktion. Svenska Akademien är en i alla hänseenden oberoende institution, och reagerar nära nog instinktivt på sådana här försök att diktera vad vi ska eller inte ska göra.