1995 års nobelpristagare i litteratur, irländaren Seamus Heaney, är död, efter en tids sjukdom. Han blev 74 år gammal – bara höll jag på att skriva. Jag såg honom för sista gången för några år sedan. En torsdagskväll dök han helt oannonserad dök upp på Gyldene Freden just när Akademien hade satt sig ned för sin sedvanliga middag. Han ursäktade att han störde, sade att han bara ville hälsa. Vilket han gjorde, varefter han vinkade vänligt – och var borta.

Första gången jag såg honom var på en bokmässa i Göteborg, då han höll ett av de bästa talen jag har hört där nere på banketten. Han avslutade med att utbringa en skål ”for this lonely art of ours”. Frasen fastnade i mitt minne. I dikten ”Digger” skriver han:

…
My grandfather cut more turf in a day
Than any other man on Toner’s bog.
Once I carried him milk in a bottle
Corked sloppily with paper. He straightened up
To drink it, then fell to right away
Nicking and slicing neatly, heaving sods
Over his shoulder, going down and down
For the good turf. Digging.

The cold smell of potato mould, the squelch and slap
Of soggy peat, the curt cuts of an edge
Through living roots awaken in my head.
But I’ve no spade to follow men like them.

Between my finger and my thumb
The squat pen rests.
I’ll dig with it.