Att vara ständig

En av de saker som väcker frågor är detta med Akademiens sekretess. Måste det vara så mycket hemlighetsmakeri, etc? En del av frågorna springer nog ur att man föreställer sig att Akademien är något statligt ämbetsverk eller liknande offentlig inrättning, när hon istället är en privat kulturinstitution. (Som för övrigt inte tar emot en krona av skattebetalarnas pengar. Vi finansierar och styr oss själva.)

Sekretessen har två grunder, överlappande.

För det första är den helt enkelt inskriven i våra stadgar. Och precis som alla sammanslutningar har vi givetvis att lyda dem.

För det andra så är sekretessen i högsta grad funktionell. Varje år delar vi ut mellan 80 och 90 priser och stipendier, och diskussionen om vem som skall få vad, varför och när skulle aldrig kunna vara så öppenhjärtig – och ibland skarp – som den är idag, om där fanns en risk att det som är ett argument på kvällen blir ett twitterinlägg på morgonen.

Det låter kanske bakvänt, men jag tror att sekretessen faktiskt skyddar mot en viss typ av vänskapskorruption. Man kan tala mot ett föreslaget pris utan att ta hänsyn till ens egna bindningar till den person. Och det kan man göra just då man vet att det som sägs i sessionsrummet stannar i sessionsrummet.

Det finns en äldre avhandling i historia, som lägger fram hypotesen att en del av den ekonomiska tillväxten under 1700-talet kommer sig av att folk helt enkelt arbetade mer än tidigare.

Det hela förklaras med 1600-talets arbetskraftsbrist: en stor del av männen var ute i krig, och de hemmavarande – inte minst kvinnorna – tvingades då slita så mycket mer. När sedan frederna infann sig så hade ett vaneskifte skett, så trots att männen var tillbaka så arbetade alla fortsatt lika hårt.

Dottern sover sin eftermiddagslur, sängarna är bäddade, köket sopat, leksakerna undanplockade, det är för tidigt att börja med middagen. Det skymmer ute. Ett glest snöfall ligger i luften. Det finns inget att göra.

Jag ligger i den blå bäddsoffan med benen dinglande utanför ena karmen, lägger ned min bok och tittar in i väggen. Mobiltelefonen är avslagen. Klockan tickar.

I det stilla vacuum som uppstått runt mig står det plötsligt klart vilket oerhört tempo som härskar i mitt liv, ett tempo som sedan en tjugo år stelnat till en oreflekterad vana.

Varför? Varför detta kringjagande? Vad är det jag har glömt?

Några impressionistiska anteckningar från onsdagens ”Kväll på Akademien”.

Johan Svedjedal talade om det som gör Nobelpriset i litteratur unikt: att det är ett sant internationellt pris; att det undviker den nu så vanliga utslagningsdramaturgin, utan bara handlar om vem som vunnit; sekretessen, som bara ökar dess mystik och nimbus av gåtfullhet; långsiktigheten; belöningens storlek – som Svedjedal påpekade, så innebär det rent ekonomiskt samma sak som att vinna Augustpriset etthundra år på raken. (Jag brukar själv påpeka att Akademien delar i pengatermer ut en tre, fyra Augustpris i veckan.) Svedjedal kom även in på den ”sårade nationella stolthet” som ofta gör sig gällande när det tillkännages, och menade att ett av dess funktioner trots allt kan sägas vara att påminna amerikaner om för dem okända tyska författarinnor. Själva tillkännagivandet kallade han ”världens mest bevakade bokprat”.

Per Rydén tecknade en bild av den på sin tid så fruktade och avskydde Ständige Sekreteraren Carl David af Wirsén, och lyckades faktiskt komplicera bilden av honom på ett intressant vis. Han visade att Nobelpriset kom lite granna som en räddning för den mångkunnige Wirsén, som vid den perioden funnit sig alltmer ur takt med tiden, och inte minst tidens nya litteratur, och som svarade på detta med alltmer invecklade manipulationer, lögner och intriger – så till den grad att han så småningom snärjdes i sitt eget ränkspel. Det var dock Wirséns förtjänst att man accepterade uppdraget att dela ut Nobelpriset, och Rydén menar att priset så småningom hjälpte Svenska Akademien – som grundats under 1700-talet, och som under 1800-talet hållit på att gå under – att återuppfinna sig till en till modern 1900-talsinstitution. af Wirséns eget slut blev bittert: ”utan vänner, utan inflytande, utan pengar”.

Jenny Westerström talte om en annan legendar på posten om Ständig Sekreterare, nämligen den långlivade Anders Österling. Här framtonade ett slags ytlig likhet med Wirsén, i det att båda genom sina breda kunskaper var synnerligen lämpade för arbetet att finna värdiga pristagare; men där Wirsén var en tämligen fyrkantig manipulatör fylld av oförståelse för att inte säga avsky inför mycket av det nya, var Österling en vig taktiker begåvad med ett imponerande öppet sinne. (Det är inte förvånande att det är Österling som ligger bakom några av den finaste och mest framsynta pristagarvalen genom tiderna, som Hesse, Gide, Eliot och inte minst Faulkner.)

Och slutligen kunde Anna Gunder en gång för alla göra kål på den gamla myten om Nobelpriset som en dödskyss, som ofta förlamar, ja förintar författarskap. Efter en noggrann statistisk genomgång av pristagarna från 1950 och framåt kunde hon säga att priset bara fått den effekten på en person: Steinbeck. Och då bara möjligen. Det sistnämnda fick åtminstone mitt sinne att lätta en smula; att tilldela någon Nobelpriset ruinerar inte hans eller hennes liv och författarskap, blott det närmsta året.

Jag tror inte jag skulle kunna älska någon som använder ordet ”snackis”.

I morgon kväll, onsdagen den 17 februari, kommer en ovanligt vacker uppställning av litteraturvetare äga rum här på Akademien: det är Anna Gunder, Jenny Westerström, Per Rydén och Johan Svedjedal som kommer att tala om ”Nobelprisets betydelse för den litterära kulturen”. (Rydén och Westerström forskar om två mycket långvariga Ständiga Sekreterare, som båda betytt mycket för detta pris, nämligen Carl David af Wirsén och Anders Österling. Det är nog heller inte så många som vet, att utan af Wirséns insats skulle Akademien troligtvis aldrig tagit på sig uppgiften att dela ut denna nu så prestigefyllda belöning.)

Den som vill gå på detta ringer bara 08-20 04 11. Biljetterna är gratis. Evenemanget börjar 19:00. Det äger rum under glittrande kristallkronor i den vackra Börssalen.

Snön ligger stadigt kvar, vit som ett ark papper i den skarpa solen. En promenad utomhus lockar hela tiden till tolkning. Där en skogsmus som lagt sina täta korsstygn på den släta åkern, ur intet bort mot intet. Där ett rådjur som än en gång letat sig fram till äppelträden, på jakt efter frusen fallfrukt. (Märkena efter klövar är märkligt små.) Där har en hare gjort sin tretakt, där har en räv dragit fram, med tassarna i prudentligt jämna par. Där korsas ett ovigt kattspår med ett i cirkel fallna avtryck av utbredda vingpennor, svepande och elegant symmetriska mot den tunna pudersnön, men allt djupare för vart slag – kampen torde ha varit över på några sekunder.

Nu är allt dokumenterat, för den som vill läsa. Och för vart snöfall läggs ett nytt ark till boken. Men så småningom kommer plusgraderna och landskapet återvänder till sin vanliga historielöshet.

I förstone är det alltid finlandssvenskans sjungande satsmelodi man gläds åt – samtidigt kan man få höra av dem själva att de tycker att det istället är vi rikssvenskar som talar ”sjungande”. Men snart lyfts ens uppmärksamhet istället över till ordskatten.

För en norrbottning är somt välbekant, som gräfta (för att gräva), äppel (istället för äpple), hoppeligen (förhoppningsvis) eller träsk (i meningen sjö). Annat handlar om äldre svenska former som överlevt i Finland, medan de fallit i glömska här. Eller bara ord som man inser att man saknat i den stund man ser dem.

Här följer nu tio av mina finlandssvenska favorituttryck:

1. Allena – ensam (jfr: mol allena)
2. Blandis – groggvirke
3. Bo på hyra – vara hyresgäst
4. Dabbig – töntig, korkad, dum (jfr: att dabba sig)
5. Dö under en bil – bli ihjälkörd av en bil
6. Framom – framför
7. Grodpingla – grodyngel
8. Gå på tuppen – göra ett toalettbesök
9. Köpa på skuld – Handla på kredit
10. Ren – kortform av redan (jfr: ”Alla fåglar kommit ren…”)

För den som vill fortsätta utforska finlandssvenskan – eller bara förundras över vårt gemensamma språks rikedomen – kan jag varmt rekommendera Reuters och Hellström-Reijonens ”Finlandssvensk ordbok”.

Finländare är bra på fester – det visste jag redan, men jag påmindes om det när jag i full frack deltog i den bankett som Svenska Litteratursällskapet i Finland avlossade med anledning av sitt 125-årsjubileum.

Lokalen var kongenial: den enorma maskinhallen i Nokias gamla kabelfabrik, dekorerad i sjok med svart tyg, med kristallkronor högt under taket och väggarna täckta av överdimensionerade tavlor. En STOR bar. Helsingfors svar på Blå Hallen.

Någon gång torde en doktorand skriva en avhandling på ämnet ”Svenska och finska festtal – ett komparativt perspektiv”. Det är inte svårt att möta finnar som talar försiktigt beundrande om svenskars utsökt ciselerade retorik, där vältalighet och lätt spiritualitet balanseras mot varandra. Samtidigt finns det något oemotståndligt och oefterhärmligt i en viss typ av finsk retorik – de är helt enkelt mycket roligare. Som när pristagaren Mauri Anttero Numminen höll sitt tacktal på något slags finlandssvensk hexameter.

Ett synnerligen fint tal hölls också av dramatikern Ralf Långbacka, där han redovisade sin skepsis mot all identitetspolitik, utan istället pläderade för vår rätt till olika men kompletterande jag. Han talade själv om sina olika identiteter: finsk, svensk, tysk, rysk.

Som för att leva upp till olika nationella fördomar var snapsglasen enorma, och liknade mest sådana man dricker dessertvin i. En av de utländska gästerna vid mitt bord var lite ouppmärksam, stjälpte i sig innehållet, i tron att det var vatten, och frös fast i en min av fullständig men kontrollerad chock.

Vid pass två på natten reste vi oss från borden, till tonerna av ett storband som spelat upp i bortre änden av kabelhallen, men bara för att mötas av framdukad vickning och nya batterier av öl och snaps. Glansen över salen var oförändrad. Finländare är bra på fester.

I ett av de senaste avsnitten av ”Mad Men” – den enda TV-serie jag förmår följa nuförtiden – finns det en intressant scen. Under ett stort utomhusparty börjar orkestern plötsligt spela tjugotalsmusik, och flera av de yngre flockas genast på dansgolvet, och börjar med märkbar förtjusning dansa Charleston; eller i alla fall en variant av densamma.

I en fiktion som själv bär på ett tydligt nostalgiskt drag, blir detta till en smart kommentar till nostalgin själv.

Vilken epok en viss tid väljer att spegla sig i säger mycket om dess självbild. Att ett dånande expansivt 60-tal (i rörelse mot en oviss framtid) väljer ett likaledes dånande expansivt 20-tal (i rörelse mot en oviss framtid) att leka med är inte svårbegripligt. Att 70-talet hade så lätt att finna sig i 50-talet – ett ofta bortglömt faktum – och 00-talet i 70-talet, är också rätt förutsägbart. Nostalgin är alltid i viss mån en flykt, sprungen ur hot eller underskott.

En annan sak blir också tydlig, nostalgins aritmetiska drag. Det krävs alltid ett visst tidsavstånd för att något skall förtona till romantik. Och de ovan nämnda fallen antyder hur mycket tid vi talar om: runt trettio år. Och i alla fallen är det ungdomen som är dess främsta bärare.

Nostalgi är att längta tillbaka till en plats man aldrig besökt.