Det finns en äldre avhandling i historia, som lägger fram hypotesen att en del av den ekonomiska tillväxten under 1700-talet kommer sig av att folk helt enkelt arbetade mer än tidigare.

Det hela förklaras med 1600-talets arbetskraftsbrist: en stor del av männen var ute i krig, och de hemmavarande – inte minst kvinnorna – tvingades då slita så mycket mer. När sedan frederna infann sig så hade ett vaneskifte skett, så trots att männen var tillbaka så arbetade alla fortsatt lika hårt.

Dottern sover sin eftermiddagslur, sängarna är bäddade, köket sopat, leksakerna undanplockade, det är för tidigt att börja med middagen. Det skymmer ute. Ett glest snöfall ligger i luften. Det finns inget att göra.

Jag ligger i den blå bäddsoffan med benen dinglande utanför ena karmen, lägger ned min bok och tittar in i väggen. Mobiltelefonen är avslagen. Klockan tickar.

I det stilla vacuum som uppstått runt mig står det plötsligt klart vilket oerhört tempo som härskar i mitt liv, ett tempo som sedan en tjugo år stelnat till en oreflekterad vana.

Varför? Varför detta kringjagande? Vad är det jag har glömt?