I ett av de senaste avsnitten av ”Mad Men” – den enda TV-serie jag förmår följa nuförtiden – finns det en intressant scen. Under ett stort utomhusparty börjar orkestern plötsligt spela tjugotalsmusik, och flera av de yngre flockas genast på dansgolvet, och börjar med märkbar förtjusning dansa Charleston; eller i alla fall en variant av densamma.

I en fiktion som själv bär på ett tydligt nostalgiskt drag, blir detta till en smart kommentar till nostalgin själv.

Vilken epok en viss tid väljer att spegla sig i säger mycket om dess självbild. Att ett dånande expansivt 60-tal (i rörelse mot en oviss framtid) väljer ett likaledes dånande expansivt 20-tal (i rörelse mot en oviss framtid) att leka med är inte svårbegripligt. Att 70-talet hade så lätt att finna sig i 50-talet – ett ofta bortglömt faktum – och 00-talet i 70-talet, är också rätt förutsägbart. Nostalgin är alltid i viss mån en flykt, sprungen ur hot eller underskott.

En annan sak blir också tydlig, nostalgins aritmetiska drag. Det krävs alltid ett visst tidsavstånd för att något skall förtona till romantik. Och de ovan nämnda fallen antyder hur mycket tid vi talar om: runt trettio år. Och i alla fallen är det ungdomen som är dess främsta bärare.

Nostalgi är att längta tillbaka till en plats man aldrig besökt.