Några impressionistiska anteckningar från onsdagens ”Kväll på Akademien”.

Johan Svedjedal talade om det som gör Nobelpriset i litteratur unikt: att det är ett sant internationellt pris; att det undviker den nu så vanliga utslagningsdramaturgin, utan bara handlar om vem som vunnit; sekretessen, som bara ökar dess mystik och nimbus av gåtfullhet; långsiktigheten; belöningens storlek – som Svedjedal påpekade, så innebär det rent ekonomiskt samma sak som att vinna Augustpriset etthundra år på raken. (Jag brukar själv påpeka att Akademien delar i pengatermer ut en tre, fyra Augustpris i veckan.) Svedjedal kom även in på den ”sårade nationella stolthet” som ofta gör sig gällande när det tillkännages, och menade att ett av dess funktioner trots allt kan sägas vara att påminna amerikaner om för dem okända tyska författarinnor. Själva tillkännagivandet kallade han ”världens mest bevakade bokprat”.

Per Rydén tecknade en bild av den på sin tid så fruktade och avskydde Ständige Sekreteraren Carl David af Wirsén, och lyckades faktiskt komplicera bilden av honom på ett intressant vis. Han visade att Nobelpriset kom lite granna som en räddning för den mångkunnige Wirsén, som vid den perioden funnit sig alltmer ur takt med tiden, och inte minst tidens nya litteratur, och som svarade på detta med alltmer invecklade manipulationer, lögner och intriger – så till den grad att han så småningom snärjdes i sitt eget ränkspel. Det var dock Wirséns förtjänst att man accepterade uppdraget att dela ut Nobelpriset, och Rydén menar att priset så småningom hjälpte Svenska Akademien – som grundats under 1700-talet, och som under 1800-talet hållit på att gå under – att återuppfinna sig till en till modern 1900-talsinstitution. af Wirséns eget slut blev bittert: ”utan vänner, utan inflytande, utan pengar”.

Jenny Westerström talte om en annan legendar på posten om Ständig Sekreterare, nämligen den långlivade Anders Österling. Här framtonade ett slags ytlig likhet med Wirsén, i det att båda genom sina breda kunskaper var synnerligen lämpade för arbetet att finna värdiga pristagare; men där Wirsén var en tämligen fyrkantig manipulatör fylld av oförståelse för att inte säga avsky inför mycket av det nya, var Österling en vig taktiker begåvad med ett imponerande öppet sinne. (Det är inte förvånande att det är Österling som ligger bakom några av den finaste och mest framsynta pristagarvalen genom tiderna, som Hesse, Gide, Eliot och inte minst Faulkner.)

Och slutligen kunde Anna Gunder en gång för alla göra kål på den gamla myten om Nobelpriset som en dödskyss, som ofta förlamar, ja förintar författarskap. Efter en noggrann statistisk genomgång av pristagarna från 1950 och framåt kunde hon säga att priset bara fått den effekten på en person: Steinbeck. Och då bara möjligen. Det sistnämnda fick åtminstone mitt sinne att lätta en smula; att tilldela någon Nobelpriset ruinerar inte hans eller hennes liv och författarskap, blott det närmsta året.