Att vara ständig

Evenemanget äger rum i en typisk Art Deco-byggnad på Portland Place. (Det vita, strama, fyrkantiga huset är byggt 1934 och jag tror mig känna igen det från ett avsnitt av detektivserien ”Poirot”.) Folk minglar i det höga trapphuset och på den öppna terassen (”Red, white or non-alcoholic?”). Ljudanläggningar testas i den stora salen (”One, two, one two”).

Ikväll ska The BBC Samuel Johnson Prize for Non-Fiction delas ut. Det är, som namnet anger, ett pris för faktaböcker, det största – £200.000 – och det mest prestigefyllda. Detta är den trettonde upplagan.

Jag intervjuas i BBC tillsammans med AnthonyBeevor och får – givetvis – frågor om Nobelpriset etc. Jag samtalar med en känd kvinnlig historiker som tidigare suttit i juryn, och som nu givit ut sin första roman. Jag frågar varför hon valt att korsa över ”to the Dark Side”, och hon svarar, leende, att hon hursomhelst brukade anklagas för att hitta på saker, så hon kunde lika gärna göra det på riktigt också. Men att nu har hon upptäckt att vissa av hennes läsare tvärtom utgår ifrån att allt hon skriver är sant, oavsett genrebeteckningen, och att det ställer till det.

Som alltid när författare möts diskuteras det villkor, upplagor etc.

En författare som gjort sig ett namn på en rad framgångsrika skildringar av stora, världshistoriska händelser men som skrivit en bok som kanske bäst kan liknas vid ett slags familjekrönika beskriver hur hans amerikanske agent förebrått honom för tilltaget: ”This is brand disintegration!”

Även i Storbritannien kan man se fenomenet med bästsäljare som säljer allt bättre och tar en ökande del av marknaden, samtidigt som de som tidigare sålde hyfsat (”good-sellers”) får det allt svårare. Jag får höra om fall där tidigare välrenommerade författare övergivits av sina förlag, och deras agenter faktiskt gett dem rådet att – byta namn! Vilket nog inte är ett idiotsäkert sätt att återuppliva sin litterära karriär. För debutanter har nu ofta bara denna sin första bok på sig för att bevisa sitt värde, upplagemässigt; och lyckas de ej släpps man  omedelbart. Man får en chans. Det är allt.

Vi gör grimaser, och det blir lite tyst och jag tänker på den man som givit priset sitt namn, Samuel Johnson, och vad han brukade säga när han såg någon ovanligt eländig människa på någon Londongata: ”There but for the grace of God go I”. Jag presenteras för chefen på Penguin samt för en Lord so-and-so, och känner mig generad över att ej tagit på mig någon slips.

Priset går, som jag själv hoppats, till Frank Dikötters stora, skakande och på flera vis banbrytande bok om det Stora språnget i Kina 1958-62, ”Mao’s Great Famine”. Jag utgår från att den redan snappats upp av något svenskt förlag. Den är lysande.

Det förslag som kläckts av Svensk Näringsliv om att sänka studiebidragen för dem som vill studera humanistiska eller konstnärliga ämnen är så besynnerligt att man förstår att det bara kan vara en lobbyorganisation som presterat det. Sådana är ju trots allt till för att skåda världen genom ett sugrör; och sedan söka forma den efter samma snäva och snöda perspektiv.

I alla utvecklade samhällen har humaniora och konst betraktats som något omistligt, ja som själva poängen med civilisation som sådan. Men istället har man gett oss glimt – måhända ofrivilligt blottad – av den banala hyperkapitalistiska utopi av polerat tuggummi som väntar om Svenskt Näringsliv får som de vill, en skön, ny värld av idel nytto- och profitmaximerande mänskor, där bara det omedelbart lönsamma har någon plats.

Samtidigt utgår förslaget intressant nog från en närmast planekonomisk tankefigur, där folket är till för staten – förlåt, Svensk Näringsliv – och därför har att anpassa sig efter vad som krävs för att uppnå Det Stora. De egna livsvalen är alltför viktiga för att överlåtas till individen själv. Och räcker det inte med belöningar, så tar man till straff.

Frågan är bara vad man ska ta sig till om mänskorna trots nedskurna studiebidrag ändå envisas med att studera humaniora och konst? Vad blir då nästa steg för att hålla folk borta? Levande alligatorer i universitetskorridorerna?

Nej, det går inte att ta det här förslaget på allvar. Idén måste vara att väcka uppmärksamhet, genomslag, utifrån den där krökta tanken att det inte finns någon dålig publicitet. Dumheter av det här slaget uppstår nämligen aldrig av sig själva, utan kräver lång och målmedveten ansträngning.