Historiskt


En person vars betydelse för Akademien är svår att överskatta, men som är okänd för alla utom specialisterna är Magna Sunnerdahl. Nu på söndag har det gått 150 år sedan hon föddes, och igår på Akademiens middag på Gyldene Freden utbringades en högtidlig skål till hennes minne.

magna1

Orsaken till vår tacksamhet är att det är Magna Sunnerdahl som vi har tacka för att Akademien nu återfinns i Börshuset i Gamla Stan. Det var visserligen där som De Aderton en gång startades 1786 – och högtidssammankomsterna i december har sedan dess alltid hållits där -, men i övrigt förde Akademien länge en ambulerande existens. Torsdagsmötena hölls i olika lokaler, och ägodelarna där det fanns plats. Lokalbristen ledde bland annat till att Akademien tvingades göra sig av med sitt stora bibliotek. Det var en allt annat än ideal situation.

Det är här Magna Sunnerdahl kommer in i historien. Hon var det enda överlevande barnet till en stormrik pappersgrossist, och ärvde vid hans död 1908 hela hans förmögenhet på knappt nio miljoner – i dagens penningvärde nära en halv miljard. Bara två månader efter faderns död skänkte hon borta runt halva summan för att starta en stor yrkesskola för ungdomar. På detta vis fortsatte hon sedan. Bland annat är det hennes pengar som användes för att bygga av fem av Söders barnrikehus.

En av hennes vänner var Alma Hedin – för övrigt syster till den berömde upptäcktsresanden. Som medlem av Stockholms stadsfullmäktige hade hon sammanträtt i den vackra Börssalen, och när Ragnar Östbergs nya Stadshus blev klart skulle de flytta över dit. Alma var dock rädd för att salen iochmed detta skulle tas över av någon eller några som inte skulle bevara salen i sitt gamla skick, och hon fick idén att Svenska Akademien borde köpa huset. Problemet var bara att Akademien vid denna tid var tämligen utfattig. Det var här Magna kom in i bilden.

Alma Hedin visste att Magna hade ett gott öga till den omsvärmade Verner von Heidenstam, och han sattes 1913 att approchera Magna vid en middag och fråga om hon kunde hjälpa till. Hon tvekade inte.

Året därpå var affären klar. Mot en summa på 500 000 kronor (i dagens penningvärde en 22-23 miljoner) upplät Stockholms stad ”för all framtid” nyttjanderätten till de två översta våningarna i Börshuset till Akademien. Det gav institutionen en länge behövd stadga. (Något som ökades på då det också var vid denna tid som orosanden Carl David af Wirsén avlöstes på posten som ständig sekreterare av den lugne och stabile Erik Axel Karlfeldt.)

Magna Sunnerdahl var förtjust i att resa men levde annars ett rätt enkelt liv. Hon tyckte om att sticka, och när hon åkte runt i Stockholm tog hon alltid spårvagn. Hon beskrivs som blond och strax under medellängd. Gifte sig gjorde hon aldrig. I det biografiska uppslagsverket  ”Svenska män och kvinnor” betecknas hon som en ”barnsligt livsglad” person med ”små anspråk för egen del”. För mig verkar det vara definitionen på en lycklig människa.

Hon dog 1935.

Medelmåttans första dygd är anspråkslöshet, utan den är hon föraktlig. Hennes nästa dygd, är att ej blott själv vara utan pretention utan även verkligen känna att det finnes något ting högre och ädlare och med oskrymtad vördnad omfatta det – ty är hon avundsjuk så är hon ej endast föraktlig, utan förhatlig.

Men vi kunna gå ännu längre i vår moraliska klassifikation.

Vem vet att nedan om det medelmåttiga ligger det rent av dåliga? Men då är vi redan vid bottnen (ty själva medelmåttan är ännu ett slags svävande tillstånd) – och kunna efter efter flykten i högre sfärer äntligen glädja oss över att ha fast fot på den nedriga evigt grundfasta marken för att se oss om ibland dess platta invånare. Vi har sett att det finns ingen stil i medelmåttan – i uselhet finns det ej en gång maner – Medelmåttan härmar stil och får blott maner. Uselheten härmar blott maneret åter.

Erik Gustaf Geijer var ledamot av Svenska Akademien mellan åren 1824 och 1847. Han satt på stol nummer 14.

Besöker Bokfestivalen i Edinburgh, bland annat för att tala om min senaste bok. Framåt slutet av seminariet är det frågestund i det låga och skumma tältet (allt medan regnet öser ned utanför), och den allra sista frågan handlar om allt det som inte går att finna i ett det skriftliga källmaterialet, ja i något källmaterial.

Och jag ger det enda svar som en historiker kan ge: vi står här inför en absolut gräns. När de sista deltagarna försvann så försvann också våra chanser att ställa vissa typer av frågor, få vissa typer av svar. Mycket kommer vi aldrig någonsin att få reda på. Kanske det mesta. Det är förlorat, försvunnet, för alltid.

Jag anar att mina ord har en lätt deprimerande effekt på den frågande.

(Regnar knattrar fortfarande på tältduken.)

På signeringen efteråt – som äger rum i ett annat tält i det inhägnade området på Charlotte Square –  kommer jag i diskussion med en vänlig dam i övre medelåldern med vitt, kort hår. Hon menar att jag underskattar skönlitteraturens möjligheter. Må så vara, värjer jag mig, säger att jag bara kan svara från min utgångspunkt som historiker.

Men vad säger jag om de författare som skrivit historiska romaner om Första världskriget? Jag kan svara, utan omsvep, att det är många jag beundrar mycket. Men vi talar om två olika saker, försöker jag. Och tvingas avge mitt credo: fiktionen styr. Om ett element av fiktion släpps in i en text som annars till övervägande del är faktabaserad så blir allt till fiktion. (Alltså inte sann till hälften eller en tredjedel eller något liknande.) Resultatet blir en fiktiv värld som visserligen kan likna den verkliga, som kan se ut som, säg, Europa 1914, men som likafullt är fiktiv. Vissa delar av den verkliga världen förblir oåtkomlig, trots våra fantasier.

Hon ser inte övertygad ut. Och jag känner mig som en sådan där tråkig festsabotör.

(Utanför har regnet övergått till duggande.)

Evenemanget äger rum i en typisk Art Deco-byggnad på Portland Place. (Det vita, strama, fyrkantiga huset är byggt 1934 och jag tror mig känna igen det från ett avsnitt av detektivserien ”Poirot”.) Folk minglar i det höga trapphuset och på den öppna terassen (”Red, white or non-alcoholic?”). Ljudanläggningar testas i den stora salen (”One, two, one two”).

Ikväll ska The BBC Samuel Johnson Prize for Non-Fiction delas ut. Det är, som namnet anger, ett pris för faktaböcker, det största – £200.000 – och det mest prestigefyllda. Detta är den trettonde upplagan.

Jag intervjuas i BBC tillsammans med AnthonyBeevor och får – givetvis – frågor om Nobelpriset etc. Jag samtalar med en känd kvinnlig historiker som tidigare suttit i juryn, och som nu givit ut sin första roman. Jag frågar varför hon valt att korsa över ”to the Dark Side”, och hon svarar, leende, att hon hursomhelst brukade anklagas för att hitta på saker, så hon kunde lika gärna göra det på riktigt också. Men att nu har hon upptäckt att vissa av hennes läsare tvärtom utgår ifrån att allt hon skriver är sant, oavsett genrebeteckningen, och att det ställer till det.

Som alltid när författare möts diskuteras det villkor, upplagor etc.

En författare som gjort sig ett namn på en rad framgångsrika skildringar av stora, världshistoriska händelser men som skrivit en bok som kanske bäst kan liknas vid ett slags familjekrönika beskriver hur hans amerikanske agent förebrått honom för tilltaget: ”This is brand disintegration!”

Även i Storbritannien kan man se fenomenet med bästsäljare som säljer allt bättre och tar en ökande del av marknaden, samtidigt som de som tidigare sålde hyfsat (”good-sellers”) får det allt svårare. Jag får höra om fall där tidigare välrenommerade författare övergivits av sina förlag, och deras agenter faktiskt gett dem rådet att – byta namn! Vilket nog inte är ett idiotsäkert sätt att återuppliva sin litterära karriär. För debutanter har nu ofta bara denna sin första bok på sig för att bevisa sitt värde, upplagemässigt; och lyckas de ej släpps man  omedelbart. Man får en chans. Det är allt.

Vi gör grimaser, och det blir lite tyst och jag tänker på den man som givit priset sitt namn, Samuel Johnson, och vad han brukade säga när han såg någon ovanligt eländig människa på någon Londongata: ”There but for the grace of God go I”. Jag presenteras för chefen på Penguin samt för en Lord so-and-so, och känner mig generad över att ej tagit på mig någon slips.

Priset går, som jag själv hoppats, till Frank Dikötters stora, skakande och på flera vis banbrytande bok om det Stora språnget i Kina 1958-62, ”Mao’s Great Famine”. Jag utgår från att den redan snappats upp av något svenskt förlag. Den är lysande.

Det är inget nytt fenomen. Jag har upplevt det själv, när man varit på platser där historiska saker lär ske, och man hör bullret och ser röken men det är centralredaktionen i Stockholm som vet vad det är som egentligen pågår. Samma sak här. ”Mamma vid TV:n hemma i Boden har nog bättre grepp om vad som sker än vi som är på platsen”, viskar jag till personen som sitter bredvid mig i kyrkbänken. Och rättar till frackvästen.

Något har dock tillkommit, som gör att det verkligen känns som att befinna sig i Baudrillards karneval av speglar. Det är nämligen så, att för oss som är bänkade i Storkyrkans sidoskepp sitter det här och där plasmaskärmar, på vilka man kan följa SvT:s direktsändning. Alltså ser jag det som sker i två versioner. Dels verkligheten, ett tiotal meter bort: ögonkast, rörelser, ryggtavlor, snabbt förbiilande detaljer – fragment. Dels TV: en perfekt komponerad helhetsbild. Kanske är det på grund av detta, kanske på grund av ohejdad vana, men de som sitter runtomkring mig har för det mesta sina ögon fästa vid TV-bilden.

Runt mig sitter bland annat en rad högt uppsatta chefer från media. Då och då svävar en mobiltelefon lite osäkert upp över huvudena, likt ett periskop, för att – ögonskenligen – fånga något av det som pågår; det yttersta syftet är givetvis ett annat: att bevisa att man var där. (Detta fortsätter mest hela eftermiddagen. Jag har aldrig sett så många IPhones i hela mitt liv.)

Det är först när brudparet lämnat kyrkan som spegellabyrinten öppnar sig. För då visar TV-skärmarna något vi själva inte kan se. Och vi skådar kortegen där den rullar längs gatorna. Jag tar med mig en blå riddarsporre från en av de långa blomstergirlangerna på pelarna (och som delvis döljer kablaget till TV-lamporna). För att bevisa att jag var där. Jag rättar till frackvästen.

Läser fascinerad i Per Rydéns tjocka bok om Carl David af Wirsén. Få har väl blivit så utdömda av sin eftervärld som denne ökände ständige sekreterare. Och, måste man konstatera, med rätta. af Wirsén eftersträvade att vara den nya litteraturens dödgrävare, men misslyckades, och höll istället på att bli Akademiens dito.

Det är lätt att bli förbryllad. Hur kunde han i sin omfattande kritiska gärning så konsekvent lyfta fram medelmåttor, andrarangsfigurer och rena nollor, på bekostnad av epokgörande gestalter som Strindberg, Lagerlöf, Heidenstam? Detta var ju en person med intelligens, kunskap, utblick och en kolossal bildning. (Bland annat behärskade han samtliga romanska språk, flytande.)

Svaret visar sig vara förbluffande igenkänneligt, i sin enkelhet.

Carl David af Wirsén var inte så mycket en kritiker, som en ideolog.

Det som ytterst avgjorde om en författare fann nåd eller onåd i af Wirséns ögon, var hur vederbörande förhöll sig – eller verkade förhålla sig – i ett antal centrala frågor. Såg han eller hon ut att i sin gärning gynna Det Rätta – och i af Wirséns fall stavades det kungahuset, den rätta tron, familjen etc – väntade bifall. Oavsett verkets verkliga konstnärliga halt. Men om författarens åsikter avvek från af Wirséns egna blev det förkastat.

Carl David af Wirsén och hans idévärld är sedan länge borta. Hans metod spökvandrar alltjämt.

Det historiska misstaget: att tro att det bakom var företeelse finns en bakgrund.

Det hermeneutiska misstaget: att tro att det bakom var handling finns en tanke.

Det konspirativa misstaget: att tro att det bakom var händelse finns en avsikt.

Nästa sida »