Vaknar till ljudet av regn som knattrar på ett plåttak och det stigande och fallande inandet från en ensam mygga, som söker offer – två av de mest typiska av alla svenska sommarljud.

Stiger upp, och börjar helt spontant och utan eftertanke sjunga ”I got a girl in Kalamazoo” – några rader bara. Men något är fel. Melodin. Jag söker i mitt minne.

När jag mår bra sjunger jag. (Antar att jag har det efter min morfar, som särskilt efter middagarna där hemma i Niemisel brukade brista ut i långa, svårbegripliga visor, skillingtryck och annat.)

Ofta så begriper jag varför en viss sång dyker upp i ett givet ögonblick. Som när jag gick över Riksbron i våras, såg isflaken glida förbi och plötsligt börjar sjunga den där sången av Brecht ur hans Svejkpjäs: ”I djupet av Moldau där stenarna vandra / tre kejsare ligger begravda i Prag”. Logiskt. Eller då jag och dottern var på väg till dagis och vi ser grannens svarta katt uppe på ett plank och ur mig kommer orden till ”Svarta tupp, när du hörs gala”, fast med ordet ”tupp” utbytt mot ”katt” – den har jag inte sjungit sedan 70-talet, då Franco dog.

Minnet är associativt, en långrev, där en bild eller ett ord krokar fast i nästa bild eller ord som i sin tur krokar fast i nästa etc.

Men varför kom en gång orden till ”Det är en ros utsprungen” (som jag inte sjungit sedan mellanstadiets julfirande) när jag en gång stod och diskade? Och varför börjar jag denna morgon sjunga den där ”I got a gal in Kalamazoo”, till melodin av ”I let a song go out of my heart”? (Det var där felet låg. Men det tog ett tag innan jag kom på det.)

Det hela stärker min vilda förhoppning att det i ens minne är bevarat långt mer än man medvetet kan återhämta. Men hur nå det?