Vaknar till ljudet av regn som knattrar på ett plåttak och det stigande och fallande inandet från en ensam mygga, som söker offer – två av de mest typiska av alla svenska sommarljud.
Stiger upp, och börjar helt spontant och utan eftertanke sjunga ”I got a girl in Kalamazoo” – några rader bara. Men något är fel. Melodin. Jag söker i mitt minne.
När jag mår bra sjunger jag. (Antar att jag har det efter min morfar, som särskilt efter middagarna där hemma i Niemisel brukade brista ut i långa, svårbegripliga visor, skillingtryck och annat.)
Ofta så begriper jag varför en viss sång dyker upp i ett givet ögonblick. Som när jag gick över Riksbron i våras, såg isflaken glida förbi och plötsligt börjar sjunga den där sången av Brecht ur hans Svejkpjäs: ”I djupet av Moldau där stenarna vandra / tre kejsare ligger begravda i Prag”. Logiskt. Eller då jag och dottern var på väg till dagis och vi ser grannens svarta katt uppe på ett plank och ur mig kommer orden till ”Svarta tupp, när du hörs gala”, fast med ordet ”tupp” utbytt mot ”katt” – den har jag inte sjungit sedan 70-talet, då Franco dog.
Minnet är associativt, en långrev, där en bild eller ett ord krokar fast i nästa bild eller ord som i sin tur krokar fast i nästa etc.
Men varför kom en gång orden till ”Det är en ros utsprungen” (som jag inte sjungit sedan mellanstadiets julfirande) när jag en gång stod och diskade? Och varför börjar jag denna morgon sjunga den där ”I got a gal in Kalamazoo”, till melodin av ”I let a song go out of my heart”? (Det var där felet låg. Men det tog ett tag innan jag kom på det.)
Det hela stärker min vilda förhoppning att det i ens minne är bevarat långt mer än man medvetet kan återhämta. Men hur nå det?
Att vara ständig 
06 juli 2012 at 8:36 f m
Kära Peter
Jag undrar om det skulle göra någon som helst nytta om vi själva kunde kontrollera dessa minnen av bild och ljud och ord. Det kanske inte är för ”vår” skull de finns där, jag menar inte för oss att nyttja först och främst. Bara en sommar tanke 🙂
Allt gott
Annso
09 juli 2012 at 4:02 e m
Själv sjunger jag nonsenstexter på ett för allmänheten okänt språk. Vad det anbelangar melodin finns det en massa dylika i mitt huvud som texten inte stämmer till….kan det bero på omusikalitet??
15 juli 2012 at 1:21 e m
Är det inte vårt undermedvetna ett spår av relationer/kommuniktioner som blev avbrutna för hundratals år sedan?
24 juli 2012 at 3:32 e m
Frågetecknen dök snabbt upp efter man läst igenom kommentarerna.
Skriver man ”Kära” till både man och kvinna? Eller används ”Käre” då mottagaren är man?
25 juli 2012 at 9:35 f m
Minnet går att träna genom visualiserings- och associationsövningar. Därefter kan mycket av det ”glömda” från det undermedvetna fiskas fram.
13 augusti 2012 at 1:25 e m
”Hur nå det?” frågar du. Skulle alla våra minnen ligga framme i arbetsminnet hela tiden skulle vi bli galna. Likt en dator vars hårddisk är på väg att krascha. Men minnet är en märklig företeelse. När jag kom tillbaka till arbetet idag efter 3 veckors ledighet hade någon städat bort fusklappen där min 6-siffriga kod till datasystemet var uppskriven. Jag satte mig vid datorn, svor en tyst ed över alla övernitiska lokalvårdare, varpå jag utan problem knappade in korrekt kombination. Hur gick det till egentligen?
23 augusti 2012 at 6:41 f m
”Fiska fram” minnet från det undermedvetna, skriver någon om. Mjaa, tvivlar på att det minne du får fram då är identiskt med det som en gång faktiskt hände. Min erfarenhet från några års genomgången psykoanalys, är att minnen är – precis som drömmar – något vi delvis skapar och omskapar. Det finns inget 1:1-förhållande där. Minnen och drömmar är alltid en omkonstruktion, tolkning, av något vi upplevt. Vilket inte gör dem mindre intressanta. De är ju en genuin konstruktion av den instans vi faktiskt är. En sorts ödmjuk hållning till sanningsbegreppet är därför på sin plats. Vad är sant, vad är falskt? Just nu ser vi ett exempel på vilka problem en naiv syn på minnets konstitution förorsakar, – jag tänker på Tomas Quick fallet och psykiatrin / juridiken. Historiker, även. (Se Herman Lindkvist…!)
15 september 2012 at 6:36 e m
Ja, minnen kan man inte lita på. När jag och min syster talar om vår gemensamma barndom, minns vi ofta samma händelse, men på helt olika sätt. Ingen av oss har fel, ingen har rätt. Vi bara minns på olika sätt.
11 oktober 2012 at 10:07 f m
Eftersom jag inte kan någon av dina två sånger, kan jag bara konstatera att om man läser de båda raderna (titlarna?) som du skriver, har de exakt samma rytm i orden. Kanske det är förklaringen till sammanblandningen? 🙂