Jag går längs grusvägen ned mot busshållplatsen. Det är kallt. Under mina fötter klirrar vattenpölarnas is. Nålar av vit frost täcker gräs och åker. Morgondimman ligger ännu tät. Hela världen går i nyanser av grått, och jag kan inte se stora vägen, bara höra den. Sikten är kanske trettio meter. När jag går där framkallas världen av min blick, i takt med mina steg, samtidigt som den tonar bort bakom mig i samma takt. Framför mig bryts dimmans grå till mörkgrått som sedan tonar över i grågröna former och några sekunder senare stiger granarna på andra sidan vägen fram, i detalj, gröngråa.
Väl framme vid busskuren blir det plötsligt tyst. Vägen ligger tom, helt tom. Min lilla färglösa värld på en sextio gånger sextio meter fortsätter att vara obefolkad, med mig som dess självklara mitt. Jag börjar fantisera: finns jag längre? Kanske är det så här det känns att vara död? Upplevelsen gör mig märkligt upprymd.
Min ena vante är lite blöt efter att jag fyllt på fågelmaten, och jag fryser om handen, drar in fingrarna mot handflatan, trampar runt lite. Var är bussen? Jag vet fuller väl att lika viktigt som det som händer en är det sätt varpå man själv reagerar på det som händer en. Men det är lätt sagt.
Dimman lättar. Bussen kommer. Den är halvfull. Jag slår mig ned och läser, bryr mig för en gång skull inte om klockan. På grund av vägarbetena är vi sena in till Uppsala. Jag halvspringer till stationen, rusar upp på perrong fyra, lagom för att se Stockholmståget ryckas i rörelse och – rulla bort. Det bekommer mig nästan inte alls.
***
För övrigt kan jag berätta att biljetterna till Nobelföreläsningen med Mario Vargas Llosa den 7 december försvann på tre minuter. Jag tror även att de biljetter vi distribuerar via vår Facebookgrupp är slut.
För den som inte vill nöja sig med TV:s återutsändning 20:00 samma kväll finns dock ett alternativ: föreläsningen kommer nämligen att visas i realtid på storbildsskärm en våning ned i Nobelmuseets lokaler här i Börshuset. Den intresserade vänder sig med fördel till Nobelmuseets bokningsavdelning på telefon 08-53 48 18 18.
Titeln på föreläsningen kommer att vara ”Elogio de la lectura y la ficción”, ”Till läsandets och fiktionens lov”.
Att vara ständig 
18 november 2010 at 5:31 e m
Visst är det befriande att känna som om man kunde behärska sin del av döden på sådant sätt att man blir lugn och tillfreds i sina tankar. I dimman är alla katter grå, som man säger. Så kanske också tanken fungerar?
Vi går i diset av allas tankar men kan endast behärska sina egna.
Långt bort i dimman ligger bokstäverna i drivor, de använda orden schaktas upp i högar för att återanvändas, tas isär till delar, bokstäver, igen, igen, igen och igen……
Allt skrivet, suddat fyller himlen och i det diset byggs nya ord.
18 november 2010 at 5:37 e m
Denna dimmornas årstid blir mer och mer svår att stå ut med för mig. År efter år blir det bara värre och värre … och det hjälper inte hur jag ”reagerar” på det som oundvikligen sker. Inte helt och hållet i alla fall.
Väldigt vacker beskrivning när jag sitta här inne i värmen och ljuset och läsa om det … men skulle inte velat vara du med din frusna hand där i vanten och i dimman.
19 november 2010 at 11:03 f m
Ett alternativ som kan vara en tänkbar lösning är att äta en dos
D-vitamin om minst 4000ie om dagen. Solens frånvaro kan klart ha en negativ inverkan på din hjärna och kropp. Detta har fungerat för mig.
En annan positiv erfarenhet jag fått av detta är att jag sover så otroligt bra efter ett liv med sömnsvårigheter tidigare.
Ett förslag i all välmening!
18 november 2010 at 11:20 e m
Jag iakttar min läsning när jag snabbt läser igenom din text, Peter. Jag tar för givet att du beskriver ett minne från din barndoms landskap. Från Niemisel, kanske. En liten pojk som blött ned sin vante när han matat fåglar. Men sedan kommer vuxentänkandet in – om döden, om hur man handskas med det som händer en. På slutet tror jag sedan att du drömt. Sedan förstår jag att det är verkligheten här och nu du beskriver. Livet i drömmen i livet.
Repliken ”Kanske är det så här det känns att vara död? ” använder jag själv ibland när jag passerar särskilt fula ödsliga miljöer här i staden, som tomma köpcentra, skitiga promenadstigar längs med oändliga motorvägar och andra lugubra ställen. ”Kul” att stöta på den tanken hos någon annan också. Den är modig och hemsk, eller hur?
19 november 2010 at 12:58 f m
Sund solipsism är att fritt snorkla vid ytan, och där se clownfiskar.
Osund solipsism är att bli nedsänkt i en dykarklocka till det trycksatta svarta, och där se självlysande monster.
19 november 2010 at 3:04 e m
”Det är mig i dag som vore jag död” – heter det inte så på ett ställe hos Erik Lindegren?
23 november 2010 at 4:58 e m
Jag har aldrig förknippat dimma med döden, men jag uppskattar hur världen krymper till en mer lätthanterlig storlek. Dock infinner sig alltid en lätt besvikelse när dimman sjunker undan och allt ser ut precis som innan.
24 januari 2011 at 2:35 e m
Fun fact: Svenska Akademien (musikgruppen) har 2 723 pers i sin grupp. Svenska Akademien (ni, the originals) har 228 st. Då räknar vi inte heller med att det finns en annan grupp för de förstnämnda som har nästan 1 500 medlemmar. Aj aj, Snille och Smak får allt ta och göra en värvningskampanj! För så liten överlappning kan det väl inte vara folk som gillar er och samtidigt använder FB?
24 januari 2011 at 2:35 e m
Vi pratar alltså Facebook, för er många Akademien-fans som inte brukar sociala medier.