Följande är ett litet utdrag från Taiwan Journal of East Asian Studies, volym 7, nummer 1, och en uppsats betitlad ”On the Art of Translation”, skriven av innehavaren av stol nummer fem, Göran Malmqvist. Den är av intresse för alla som undrar hur Akademien hanterar detta med författare som skriver på språk som ledamöterna själva ej behärskar:
I firmly believe that a Japanese manual concerning the maintenance of a Mazda automobile may be efficiently translated into languages such as Swedish and Swahili. The question is whether this applies also to the translation of a literary text. This question is of course of great concern to those whose task it is to judge the literary quality of a work, the original text of which is not accessible to them. All members of the Swedish Academy are able to read works in a least three European languages (English, German and French); some members have a good command of other languages, such as Russian, Chinese, Spanish, Portuguese and Italian. When judging literature written in languages other than these, members of the Academy have to rely on translations.
I shall here try to give you some idea of the time and energy that are sometimes spent to ensure a fair adjudication of a literary oeuvre accessible only through translation. In 1960, the Japanese writer Yasunari Kawabata was nominated for the Nobel Prize in Literature by the Japanese PEN Club. In the following year the Academy requested Per Erik Wahlund, an eminent Swedish writer and literary critic, to submit a report on Kawabata’s work. Wahlund, who was greatly interested in Japanese literature, though he lacked competence in the language, submitted a report, based on translations into English, German and French of some of Kawabata’s novels, translated by Edward Seidensticker, Donald Keene, Professor in Japanese Language and Literature at Columbia University, and others.
As the next step, the Academy sought the expert advice of two Japanologists, Howard S. Hibbett, Professor in Japanese Language and Literature at Cambridge University and Donald Keene. Having received positive reports from these two experts, the Academy approached a learned Japanese scholar, Sei Ito, who in his report commented on the literary qualities of both Kawabata’s original works and the existing translations. Before Kawabata was awarded the Nobel Prize in 1968, members of the Academy had had ample opportunities to acquaint themselves with his works, through translations.
26 november 2010 at 8:24 e m
Det verkar sannerligen vara en grannlaga uppgift … inte helt lätt. Men det känns betryggande att det går så noga till. 🙂
26 november 2010 at 9:31 e m
Spännande, men det lockar ju såklart den lite mer filosofiska frågan; KAN man över huvudtaget förstå tankarna i en litterär text, utan att behärska språket författaren formade tankarna med.
27 november 2010 at 4:54 e m
[…] Herr Malmqvist gästbloggar « Att vara ständig […]
29 november 2010 at 3:22 f m
Vad kul! Mitt intresse för japansk litteratur började med Yasunari Kawabata, och mitt intresse för den kinesiska kulturen med Malmqvists översättningar! Kawabata stötte jag på i slutet av gymnasiet och efter att ha blivit tjusad av Wahlunds översättning (från engelskan) av ”Snöns rike” läste jag under en ettårsperiod i Kawabatas hela oeuvre som fanns översatt av Seidensticker m.fl. För den som är intresserad finns Seidenstickers memoarer som sträcker sig från hur han under andra världskriget på en ubåt (om jag inte minns fel) försöker lära sig japanska genom den högst tveksamma metoden som då förespråkades inom armén: att lära sig främmande språk såsom ett barn genom att bara sitta i långa timmar och ”lyssna” på radiosändningar. Kanske var det därför som Seidensticker i likhet med flera andra översättare aldrig lärde sig tala språket särskilt väl, han betraktade sig snarare som en läsare, men att bli Kawabatas anförtrodda översättare visar att det kanske inte gjorde så mycket trots allt. Tyvärr lämnade Seidensticker ett inte helt angenämt porträtt av sina dagar i Stockholm under nobelveckan där han läste upp Kawabatas tacktal på engelska. Det om honom. Sorgligare är att ingenting översatts från japanska direkt till svenska. Här i Frankrike, där jag bor, finns såväl Tanazakis som Kawabatas samlade verk i vackra och tjocka Pléiade-utgåvor. Svenska Akademien gjorde dock ett utmärkt val i att låta Wahlund översätta från engelska – han var en väldigt begåvad översättare. Wahlunds översättning av Woyzeck är mästerlig. Men tyvärr har vi aldrig haft några framstående översättare från japanskan med undantag av Vibeke Emond. Att inte Sagan om Genji av Shikibu eller Shonagons kuddbok, två av de mest centrala verken i världslitteraturen finns på vårt språk, är osmickrande.
Göran Malmqvist är i mina ögon dock en större översättare än Seidensticker. Färden till Västern var två tusen sidor av rent nöje, liksom den än mer burdusa Berättelser från träskmarkerna, för att inte tala om Gao Xingjiangs två bländande mästerverk samt den underskattade romanen Släktgården av Rui. Sverige har honom mycket att tacka för. Jag har förövrigt läst kinesiska på universitet hos en av Malmqvists före detta studenter, i likhet med många av dem som idag antingen framgångsrikt tjänar svenskt näringsliv i Kina eller dragits mot sinologin.
I slutändan handlar det om att översättningar är nödvändiga och därför viktiga för att motverka en insulär kultur.
Hur hemlighetsfull är Svenska Akademien när det kommer till översättningar? Kan ni få verk i hemlighet översatta till svenska förutsatt att inget finns på tyska, franska eller engelska?
04 december 2010 at 2:02 e m
Javisst, det händer hela tiden. Detta sker dock givetvis i största diskretion.
29 november 2010 at 2:17 e m
Det här ger onekligen en ny inblick i hur akademien arbetar… Men hur löser ni sekretessbiten? Alla de utomstående personer ni frågar ökar ju ofrånkomligen risken för läckage av tänkbara pristagare.
Sedan tror jag (som översatt mycket texter) att det inte går att undvika förändringar när det gäller ordens valörer och de associationer som olika ordsekvenser framkallar hos människor med olika modersmål. Ett synnerligen gott exempel på detta såg vi i din förra blogg, när en av kommentatorerna tillhandahöll en översättning av Rilkes orfeussonetter som vida överglänste originalöversättningen. I en översättning av dikter är det frågan om vem som egetligen är att räkna som upphovsman, översättaren eller författaren…
03 december 2010 at 2:48 e m
Det kanske är dags att instifta ett nytt Nobelpris: Svenska Akademins översättningsvetenskapliga pris till Alfred Nobels minne.
Är det förresten någon som vet om det finns något översättarpris överhuvudtaget?
05 december 2010 at 12:32 e m
Jag ifrågasätter hr akademiledamotens kompetens att bedöma möjligheterna att översätta en Mazdamanual eller, för övrigt vilken manual som helst, till ett användbart dokument på godtyckligt språk. Även originalspråk synes stundtals kräva översättning.