Litterärt


Morgonrusning på Stockholms centralstation. Springer på Klas Ö, som står (fullständigt orörlig med jättestor resväska) invid pelargången som för ut mot Vasagatan. Under tre minuters livligt samtal enas vi (bland annat) om följande:

1.    Växelbruk är bra för en författare (översättningar, korta texter, filmmanus).
2.    Modern filmdramaturgi står för den hårdast fixerade berättarformen på den här sidan av det fransk-klassicistiska dramat.
3a.    Man återvänder förr eller senare till boken, inte minst på grund av dess frihet (rent formmässigt är allt möjligt).
3b.    På så vis blir boken en förälskelse som bara fördjupas med åren.
4.    Det blir också svårare med åren. Paradoxalt nog trots att erfarenheten lär en att undvika de vanligaste misstagen, varför man kan gå direkt på den bästa lösningen.
5.    Samtidigt kanske erfarenheten skänkt en hälsosam respekt för de svårigheter man som ung inte ville eller kunde se. (Hann jag säga det, eller tänkte jag det bara?)
6a.    Det är alltjämt förbannat roligt att skriva.
6b.    Och det måste vara roligt. (Bara då kan det bli riktigt bra.)
6c.    (Eget tillägg efteråt: bara det svåra är roligt.)
7.    Om det inte är roligt finns det betydligt enklare sätt att försörja sig.

Därefter går Klas iväg till tåget som ska föra honom hem till Skåne, och jag trampar vidare mot Gamla Stan och Börshuset.

Igår avled en av Europas största poeter, Wisława Szymborska, stilla, i sitt hem i Krakow. (Hon led av lungcancer; inte alltför förvånande – hon var en hängiven rökare.) Szymborska fick Nobelpriset 1996.

Detta är avslutningen på hennes dikt ”Om döden utan överdrift” från 1986  – fint tolkad av Anders Bodegård:

Hjärtana bultar i äggen.
Skeletten i spädbarnen växer.
Frönas trägna slit ger de två första bladen
och ofta även höga träd vid horisonten.

Den som hävdar att han är allsmäktig
är själv ett levande bevis
på att allsmäktig är han inte.

Det liv finns inte
som inte om så för en stund
åtnjuter odödlighet.

Döden kommer alltid med denna stunds försening.

Förgäves rycker han i handtaget
på den osynliga dörren.
Vad man har hunnit med,
det kan han inte ta tillbaka.

Wisława Szymborska blev 88 år.

Det har kommit många fina böcker i år, men skall jag peka ut en framför alla andra blir det tveklöst den tyske historikern Karl Schlögels ”Terror och dröm – Moskva 1937” (i översättning av Peter Handberg). Det är ett unikt, ja epokgörande verk: drabbande, livfullt, rikt, upplysande, hisnande och ohjälpligt fascinerande. Schlögel tar oss in i den stalinistiska terrorn epicentrum, Moskva under det mörka år då de stora massutrensningarna rullade igång, och GuLag och massgravarna fylldes med miljoner oskyldiga offer.

Det som gör det här verket så fabulöst är dock att han gör det på ett delvis helt nytt sätt. Boken fokuserar ingalunda enbart på förtryckets mekanik, utan söker att rekonstruera hela den sammansatta livsvärld som detta förtryck både skapade och slet i stycken. Allt är intressant för Schlögel: avrättningsplatsernas topografi och den sovjetiska semesterkulturen, skådeprocesser och lättsam underhållningsradio, centralkommitténs plenum och kroppskulturens uttryck. Och allt är också källor för honom: hemliga protokoll, dagböcker, kartor, adressböcker, romaner, fotografier, visor, memoarer, husplaner, statistik, spelfilmer, brev, kataloger, dagstidningar etc.

Det är det gamla idealet ”histoire totale”, total historia – ett ideal jag själv länge lockats av –, men realiserad på ett sätt som få andra före honom klarat av. Hemligheten ligger i att allt hålls samman av rummets och tidens enhet. För att citera honom själv:

För att tänka samman ort, tid och handling och bemästra skildrandet av detta har Michail Bachtin – som under denna tid for övrigt levde i Moskvas närmsta omgivningar och iakttog de händelser som skildras här – myntat begreppet kronotopos. I en sådan samtidighetens historia finns inte bara stora problem, utan framför allt fördelar för vilkas skull det lönar sig att inlåta sig på nästan vilka risker som helst. Dess största fördel ligger i det stumma tvång som utövas av själva det faktum att händelserna är knutna till en konkret plats. Orts- och rumsrelaterad historia är alltid ett erkännande av det ojämförligas samtidighet, av det disparatas koexistens och samtida presens. Orten är en garanti för komplexitet.

”Terror och dröm” kommer strängt taget att bli den enda julklapp jag köper i år. Jag överväger starkt att skicka honom ett beundrarbrev.

Läser i samma bok av Mark Twain en redogörelse för ett samtal han har med John Hay (som arbetat som sekreterare under Lincoln). Hay säger följande:

At forty a man reaches the top of the hill of life and starts down on the sunset side. The ordinary man, the average man, not to particularize too closely and say the commanplace man, has at that age suceeded or failed; in either case he has lived all of his life that is likely to be worth recording; also in either case the life lived is worth setting down, and cannot fail to be interesting if he comes as near to telling the truth about himself as he can. And he WILL tell the truth in spite of himself, for his facts and his fictions will work loyally together for the protection of the reader; each fact and each fiction will be a dab of paint, each will fall in its right place, and together they will paint his portrait; not the portrait HE thinks they are painting, but his real portrait, the inside of him, the soul of him, his character.

Läser i Mark Twains stora självbiografi – som enligt författarens önskan inte publicerats förrän 100 år efter hans död:

”What wee little part of a person’s life are his acts and his words! His real life is led in his brain, and is known to none than himself. All day long, and every day, the mill of his brain is grinding, and his thoughts, (which are but mute articuilations of his feelings,) not those other things, are his history. […] Every day would make a whole book of eighty thousand words – three hundred and sixty-five books a year. Biographies are but the clothes and buttons of the man – the biography of the man himself cannot be written.”

Följande är ett litet utdrag från Taiwan Journal of East Asian Studies, volym 7, nummer 1, och en uppsats betitlad ”On the Art of Translation”, skriven av innehavaren av stol nummer fem, Göran Malmqvist. Den är av intresse för alla som undrar hur Akademien hanterar detta med författare som skriver på språk som ledamöterna själva ej behärskar:

I firmly believe that a Japanese manual concerning the maintenance of a Mazda automobile may be efficiently translated into languages such as Swedish and Swahili. The question is whether this applies also to the translation of a literary text. This question is of course of great concern to those whose task it is to judge the literary quality of a work, the original text of which is not accessible to them. All members of the Swedish Academy are able to read works in a least three European languages (English, German and French); some members have a good command of other languages, such as Russian, Chinese, Spanish, Portuguese and Italian. When judging literature written in languages other than these, members of the Academy have to rely on translations.

I shall here try to give you some idea of the time and energy that are sometimes spent to ensure a fair adjudication of a literary oeuvre accessible only through translation. In 1960, the Japanese writer Yasunari Kawabata was nominated for the Nobel Prize in Literature by the Japanese PEN Club. In the following year the Academy requested Per Erik Wahlund, an eminent Swedish writer and literary critic, to submit a report on Kawabata’s work. Wahlund, who was greatly interested in Japanese literature, though he lacked competence in the language, submitted a report, based on translations into English, German and French of some of Kawabata’s novels, translated by Edward Seidensticker, Donald Keene, Professor in Japanese Language and Literature at Columbia University, and others.

As the next step, the Academy sought the expert advice of two Japanologists, Howard S. Hibbett, Professor in Japanese Language and Literature at Cambridge University and Donald Keene. Having received positive reports from these two experts, the Academy approached a learned Japanese scholar, Sei Ito, who in his report commented on the literary qualities of both Kawabata’s original works and the existing translations. Before Kawabata was awarded the Nobel Prize in 1968, members of the Academy had had ample opportunities to acquaint themselves with his works, through translations.

Jag har läst rätt många biografier denna vår. Senast Ingemar Nilssons utmärkta ”John Landquist – Filosof, psykolog kritiker”. Till dels är detta intresse säkert en ålderssak. Men där finns mer. För mig har en viktig del av biografins lockelse legat i dess funktion av motvikt till syntesernas breda linjer, systemens stora berättelser.

Inte sällan har jag som historiker sökt fast mark i det jag i förordet till ”Stridens skönhet och sorg” kallar för förflutenhetens minsta, atomära beståndsdel, nämligen den enskilda människan och hennes upplevelser. Samtidigt har det fortsatta arbetet på den boken väckt frågor. (Jag sitter alltså på min fritid och söker att skriva till nytt material när det kommer utländska översättningar av boken – det är vad som återstår av min författarexistens.)

För även den enskilda människans lilla berättelse är också en berättelse, och likt den stora berättelse som den antingen motsäger eller bekräftar, bygger den givetvis på urval. För vad är det som sker när vi gör en berättelse? Jo, vi vinner sammanhang, flöde och mening, men till den avsevärda risken att pressa enhetlighet på något som egentligen är splittrat, förvirrat och motsägelsefullt. Berättelsens blotta form frestar oss, ja, tvingar oss, att lägga till rätta.

Jag tror på berättelsen, det är inte det. Den är nämligen en grundläggande form för mänsklig förståelse, tror jag. Ricoeur menar att berättande inte bara är en viktig del av människan relation till tiden, han menar att berättelsen ÄR den mänskliga relationen till tiden. Det faktum att berättelsen som form faller oss så lätt, kan dock inte sällan bli till dess begränsning. Berättelsen i sin grundläggande form är ju så enkel, och försök att reducera världen till dess grova elementa kommer alltid att vara förenklande. Inom astronomin talar man om den antropiska principen, som – förenklat – går ut på att bara livsuppehållande universa går att observera. Månne finns det även en narrativitetens antropisk princip, som innebär att vi bara kan engagera oss i verkligheter som låter sig omvandlas till goda berättelser?

Det som gör Nilssons bok så intressant, är att den inte är organiserad som norm och slentrian bjuder, nämligen kronologiskt, utan att den har en tematisk struktur. Och att den fungerar. (Ett av de första exemplen på detta som jag sett efter Leslie Mitchells biografi över den viktorianske författaren Bulwer Lytton.) Alternativ finns. Och här vill jag citera Jorge Luis Borges:

Så komplex är verkligheten, och så fragmentarisk och förenklad är historieskrivandet, att en allvetande betraktare skulle kunna skriva ett obegränsat, närmast oändligt antal biografier om samma människa, där var och en av dessa biografier brukar olika fakta; vi skulle vara tvungna att läsa många av dem innan vi förstod att de alla handlade om en och samma person. Låt oss förenkla det hela storligen, och tänka oss att ett liv består av 13.000 fakta. En av dessa hypotetiska biografier skulle bygga på för serien 11, 22, 33…; en annan på serien 9, 13, 17, 21; en annan serien 3, 12, 21, 30, 39… . En historia över en människas drömmar är ej omöjlig att föreställa sig; en annan, om organen i hans kropp; en annan, om alla misstag han gjort; en annan, om alla de ögonblick han tänkt på pyramiderna.

Nästa sida »