Jag har sagt det förr, men en av de stora fördelarna med att få ta plats i en prisutdelande församling som De Aderton är att det hjälper en att bjuda motstånd mot medelålderns förstelning.

Den är annars svår att undgå. Åren går. Sakta glider man över från de första decenniernas växande och nyfikenhet, och börjar istället – utan att man tänker på det – att försvara sig själv, reproducera sig själv. Klockorna stannar. Man förblir i sina vanor, lyssnar på det man lyssnade på förut, läser det man alltid har läst, återvänder till samma städer, bor gärna på samma hotell etc. Kanske är det ett sätt att hejda tiden. Resultatet blir dock inte sällan det omvända.

Att i en sådant punkt i livet ständigt få möta nya författare, det är ett vackert privilegium. Även om det skänks en på lättjans bekostnad.

Så står jag där på nytt, tar fram ett antal volymer ur årets Nobelläxa. Jag öppnar en bok, låter blicken i förbigående fara längs några kapitelrubriker, tar in några rader här och där, lägger undan den, slår upp en ny, bläddrar lite. Och så känner jag en svag men behagligt kittlande känsla, som jag vet är förväntan. Ungefär som när man står inför en resa till en ny, okänd plats. Vilket inte är en så dum liknelse.

***

För övrigt: i övermorgon tar jag semester. Och bloggen med mig. Vi är båda åter i augusti. Ha en bra sommar!