Om ledamöter


Det har förekommit diverse spörsmål och spekulationer rörande efterträdaren till Ulf Linde, den nyligen avlidne innehavaren av stol nummer elva. Vill härmed påpeka att Akademien nu är inne i den sorgeperiod som dikteras både av våra stadgar och av vanliga, medmänskliga hänsyn. Invalsfrågan har följdaktligen inte diskuterats i detta sällskap, och jag tror inte heller att så kommer att ske på den här sidan av nyåret.

Medelmåttans första dygd är anspråkslöshet, utan den är hon föraktlig. Hennes nästa dygd, är att ej blott själv vara utan pretention utan även verkligen känna att det finnes något ting högre och ädlare och med oskrymtad vördnad omfatta det – ty är hon avundsjuk så är hon ej endast föraktlig, utan förhatlig.

Men vi kunna gå ännu längre i vår moraliska klassifikation.

Vem vet att nedan om det medelmåttiga ligger det rent av dåliga? Men då är vi redan vid bottnen (ty själva medelmåttan är ännu ett slags svävande tillstånd) – och kunna efter efter flykten i högre sfärer äntligen glädja oss över att ha fast fot på den nedriga evigt grundfasta marken för att se oss om ibland dess platta invånare. Vi har sett att det finns ingen stil i medelmåttan – i uselhet finns det ej en gång maner – Medelmåttan härmar stil och får blott maner. Uselheten härmar blott maneret åter.

Erik Gustaf Geijer var ledamot av Svenska Akademien mellan åren 1824 och 1847. Han satt på stol nummer 14.

Med anledning av denna nyhet har jag följande kommentar:

Detta är helt och hållet en privat angelägenhet mellan de inblandade, och angår Svenska Akademien lika litet som ett slagsmål på krogen dem emellan skulle göra; men precis som ett sådant offentligt slagsmål skulle kunna kasta en skugga på Akademiens anseende, om än indirekt, så gör även sådana här dumheter det.

Detta är alltså inte något som Svenska Akademien är inblandad i, ställer sig bakom, sysslar med, ursäktar eller försvarar.

Jag har fått frågor från bland annat Expressen rörande det faktum att ledamoten Göran Malmqvist för Akademiens räkning översatt årets Nobelpristagare, och att det är möjligt att delar av hans översättningar senare kan komma att publiceras av något förlag. Kan detta utgöra jäv?

Fråga: Hur du ser på jävmisstankarna?
Svar: Vi ser det inte som ett brott mot våra jävsregler. Göran Malmqvist har i sin egenskap av sinolog, kinesisktalande och expert på kinesisk kultur fått i uppdrag av Akademien att översätta vissa av Mo Yens verk till svenska, alltså som en naturlig del av vårt arbete med Nobelpriset.

Fråga: Hur mycket deltog Göran Malmqvist i diskussionerna kring vem som skulle få nobelpriset?
Svar: Han har självfallet deltagit i den diskussionen, då han är vår främste expert. Fattas bara annat. Det är bland annat på grund av den kompetensen han sitter i Akademien!

Fråga: Hur ser akademin på att en ledamot kan få ekonomisk vinning av en utnämning, som i det här fallet med Göran Malmqvist?
Svar: Han får inte ekonomisk vinning av det, annat än i form av ersättning för det arbete han utfört på Akademiens uppdrag. Sedan är det då frågan om de här översättningarna också kommer att publiceras, och så vitt jag vet är inget bestämt, men om så sker har jag förstått att han kommer att skänka bort rätten till översättningarna till förlaget i fråga. För övrigt hoppas jag verkligen att hans översättningar kommer att publiceras. De är lysande.

Egen kommentar: Jag önskar faktiskt att fler ledamöter kunde finna tid att för Akademiens räkning direktöversätta nobelpriskandidater. Det ger en oslagbar inblick i en författares stil, och skänker också en utmärkt plattform för att bedöma översättningar gjorda på andra språk.

Det är den Heidenstamska stilen i sina sinnrika och snillrika vändningar , som ger boken sitt värde. Alla slut är också av poetisk värme och ljus även där bitarna i övrigt är innehållslösa. … under intrycket av Heidenstams styrka så noterar man nästan småleende de många felen. De är ganska många och välkända. Nu består de väl mest däri, att han valt klena ämnen. Jag känner detta så starkt efter jag just skrivit om de skönaste ämnen, jag har ej visst behandlat dem med sådan ursprunglighet och vildhet, som han lagt ned i sina, utan jag har bara lugnt och stilla berättat. Jag vet knappt om det är snillrikt alls, men jag vet dock att jag har arbetat i ädel metall. Heidenstam har kastat bort mycket arbete på att sira ut tarvlig flygsand och lera.

Selma Lagerlöf  var ledamot av Svenska Akademien mellan åren 1914 och 1940. Hon satt på stol nummer 7.

När man kommit upp i åren intresserar bokfloden på höstarna mindre. Det beror på att man märker – eller kanske att man helt enkelt fatt mera tid att märka – hur mycket man inte läst, inte hunnit med att läsa. Därför vänder jag mig åter och åter till klassikerna, och inte bara de guldkantade utan också de silver eller bronskantade, ja, gärna de halvt eller helt anonyma av vilka det bara finns papperslappar kvar som inte skulle räcka till att rulla en cigarett med. Jag lär mig då också något om den mänskliga etologin, det mänskliga beteendemönstret sådant det varit sedan tusentals år. Jag kan med mera ro anse den s.k. dagsdiskussionen, vare sig den gäller könsroller eller månfärder, för allt det där är egentligen gammalt nytt, vare sig det just nu betraktas som ”aktuellt” eller inte. Evigt aktuellt är däremot betraktandet av sådant som hör till livets grundschema: födelsen, kärleken, sinneslusten, hatet, ledan, döden. Det står på våra tidningars förstasidor i dag. Det stod på kilskriftstavlorna.

Gunnar Ekelöf var ledamot av Svenska Akademien mellan åren 1958 och 1968. Han satt på stol nummer 18.

Allt är stilla. Det enda som hörs är tysta röster och det ekande skrapet från stolar. Så går solen i moln. När strålarna utifrån dämpas träder stearinljusen inne i domkyrkan fram, blir skarpa och varma. Kistan i ljust trä lyses upp. Kyrkklockorna börjar ringa, och över takets valv av sten reses ett valv av ljud.

När vi blir äldre förråds vi alltid av våra kroppar, men i Birgittas fall var förräderiet extra brutalt. Hennes kropp blev alltmer bräcklig, rösten likaså. Ett språkgeni som förlorar förmågan att uttrycka sig – så grymt.

Det finns få i hennes generation som påverkat så många författare. Och som fortsatte att göra det. Inte för att detta nånsin var ett mål för henne. Att hon hade en så stark position även bland nyare poeter noterade hon med ett slags mild men välvillig förvåning.

Det hela är logiskt. Den kan bara bli gestalt i sin samtid som är villig att gå emot densamma. Och då självfallet inte som pose utan som metod. Det lättköpta intresserade henne alls inte, vare sig i grepp eller ämne. Hon var sin egen, en suverän, levde städse upp till sitt efternamn.

I februari 1993 lät hon sig – icke utan tvekan – inväljas i Akademien, på stol nummer sex. Hon efterträdde Per-Olof Sundman. Och hon gjorde sina plikter. Var direktör; författade två minnesteckningar – över Gösta Oswalds och över Carl Jonas Love Almqvist; skrev inledningen till två av våra klassiker; satt länge i Kommittén för den nya litteraturen.

Birgittas upptagenhet vid lidandet, mörkret, offret, avgrunden är i första hand existensiell, men bör också förstås utifrån ett historiskt sammanhang. Hon och hennes generation är stigen ur den värsta katastrof mänskligheten skådat. Många av hennes valfrändskaper handlar om poeter förlorade i, tystade av denna katastrof: Marina Tsvetajeva, Anna Achmatova, Osip Mandelstam. Men det var valfrändskap utan spår av uppgivenhet. Tvärtom. Deras för 1900-talet så typiska öden var för Birgitta också belägg för Ordets betydelse. För att citera henne själv:

Det finns ju folk som tycker att detta mjuka gräs, poesin, verkligen är hö, utklädsel och löjlighet – något som i varje fall inte kan tänkas ha någon betydelse för samhällens utveckling. Men den första verkliga sprickan i den stalinistiska muren var inte någon motideolog, utan Pasternaks trevande skimrande fragmentariska och på många sätt lyriska livsskildring i Doktor Zjivago.

Storhet är en term som används inte bara för höjd utan även för bredd. Birgitta kan definieras i båda dessa axlar. Ställd inför en person av en sådan betydelse som just Birgitta, är det självfallet lätt att drabbas av skakningar. Men det gick bara inte. Det utomordentliga allvar som hon närmade sig sin uppgift med, lät hon aldrig glida över till sin person. (Fåfängan hos en författare står inte sällan i direkt proportion till det egna konstnärskapets tillkortakommanden.)

Med kroppen må det ha varit hur det vill, men det var aldrig vidare svårt att förnimma något ungt och okynnigt i blicken där bak den svarta hårgardinen. Hennes omdöme var säkert och genomskådande, hennes intellekt synnerligen skarpt men prövande – där fanns ingen plats för det kategoriska. Resonemangen åtföljdes ofta av en kort, liksom snurrande gest med högerhanden. Även i döden var hon vacker.

Bäcken rinner mot havet. Trädet växer mot döden. Tiden rinner mot tystnaden. Tystnaden är en sol, jättelik och skimrande. Solens läppar är intiga, tysta. Solens tid är minnet av ljus.

Vi stod ofta i kontakt per telefon förra hösten, och det är slående hur svårt det var att få henne att tala om sig själv, om sina egna plågor. Hon ville inte det. Hon ville istället veta hur jag mådde, hur olika ledamöter mådde. Sådant var hennes väsen. Hon ville prata om arbetet. Hon ville. Rösten, den där väldigt speciella rösten, med dess svagt sjungande ton, den drunknade långsamt i hack och stammanden allteftersom månaderna passerade.

När kistan med vad som dödligt är av Birgitta Trotzig bärs ut kommer det en kraftig regnskur. Men när vi senare står där på Norra kyrkogården runt den nygrävda graven och sjunger Psalm 297, “Härlig är jorden, härlig är Guds himmel“, har det spruckit upp och solen värmer våra ansikten och den  rentvättade grönskan.